Kvadraten, rektangeln och korset är de återkommande grafiska elementen på Jakob Anckarsvärds utställning ”Interiorem – Extrerioris”. Presentationen går i den avskalade enkelhetens och renhetens tecken. Inga visuella utflykter eller skenmanövrar tillåts störa helheten. Men att det i grunden handlar om mer än rent stilistiska formexperiment är ganska uppenbart; motsatsparet i utställningstiteln indikerar även ett sökande efter mentala nivåer, en vilja att förmedla både inre och yttre själsliga tillstånd.
Naturligtvis anar man influenser från bildgrammatiska pionjärer som Malevitj och Mondrian, möjligen också från Albers och Rothko. Men Jakob Anckarsvärds målningar andas också kroppslighet; de är mer fysiskt förnimbara objekt än eteriskt flyktiga sådana. Kanske är det den bombastiska inramningen, kanske de måleriskt ärrade ytorna, som bidrar till det påtagligt skulpturala uttrycket. I ett par bilder, där Anckarsvärd avstått från att förankra pannåerna i tjocka ramar, uppstår en tydligare känsla av tyngdlöshet, av ett visuellt svävande. Där finns en lätthet (mitt i det svarta) som i överförd form skulle kunna symbolisera ”det inre”, alltså tankar, drömmar, syner. Där finns också en fragilitet, en formmässig skörhet som man bör bära med sig när man betraktar övriga verk på utställningen.
Jakob Anckarsvärd avstår från att (för)leda besökarna med förklarande titlar. ”Röd form”, ”Gul form”, ”Vagt orange” framstår snarare som utseendebeskrivande alias än som mentala tillstånd. Ändå är det just det senare man ofta associerar bilderna med. I den smått hypnotiska målningen ”Vit form”, där en ljus rektangel svävar mot en dunkel fond, tar Anckarsvärd steget fullt ut mot det eteriska. Bilden övergår från att entydigt vara en målning med hantverksmässig ”barlast” till att bli ett visuellt fenomen att jämföra med projicerat ljus. Naturligtvis går tankarna till den högst aktuella Hilma af Klint vars ständiga strävan var just sökandet efter nycklar till formernas levitation. Men här finns också vissa tänkbara kopplingar till mer samtida kolleger som exempelvis Per Kesselmar.
I ett antal mindre målningar överger Anckarsvärd den samlande symmetrin för att släppa in mer diagonala rörelser. Det är utställningstekniskt välgörande, det skapar rytm och rumslig öppenhet. I dessa läggspelsliknande kompositioner, där kvadraternas förskjutning skapar s-formade mellanrumsformer, framstår Anckarsvärd som lekfullt sökande. Där finns otvetydigt ett dröjande allvar, om inte annat så genom den dunkelt lasurmättade tekniken. Men där uppstår också vissa ”fel” och avsteg som kan uppfattas som berikande för emblematiken. Dessa undantag bekräftar den regel som kan anas vara utställningens undertext: Den centrerade kvadraten samlar inom sig alla tänkbara geometriska former, den är en fixeringsbild, ett (heligt) urtecken för tinget och tanken.
Eftersom Jacob Anckarsvärd är skribent på Konsten.net har vi låtit Leif Mattsson, redaktör för Om Konst, recensera Jacobs utställning.
Adress: Strandvägen 17, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 13/4 – 4/5
Leif Mattsson (text och foto)