Publicerad 11 september 2014 Av I Recensioner Med 9301 Visningar

Ylva Ogland på Röda Sten

the-birth-of-xenia-diverse-variations_2014_foto_rodrigo-mallea-liraEn kvinna står och arrangerar frukt. Det organiska mönstret som syns på bordsduken under henne flyter ut på tapeterna runtomkring. Genom fönstret kan vi se några träds vågiga frostgröna konturer – en slingrig fortsättning på de dekorativa rörelserna vi ser inomhus. Interiören är intensivt röd. Matisses målning Dessert: harmony in red, från 1908, är ornamentbeströdd och saknar centralperspektiv. Mönstret, som tycks sväva mot den röda duken och väggen, saknar logik och tyngd samtidigt som dess sirliga figur tycks indikera en viktig tanke – eller språk.

Den specifika röda färgen i den ovan beskrivna Matisse-målningen är ett återkommande tema i Ylva Oglands nya utställning Diverse Variations of Other Spaces som visas på Röda Sten. Snarlika varianter av Matisses mönster dyker även upp i några verk men framförallt gör dess viktlösa tendens sig påmint i hur installationerna i utställningen knyts samman och sträcks ut. En osynlig tråd tycks ha placerats mellan varje installationsstation.

Det organiska mönstret låter sig anas i de fyra målningar av moderkakor som har installerats på Röda Stens översta våning. Här presenteras också en referens till Michel Foucaults text om det heterotopiska rummet; en slags ickemateriell rumslighet. Ogland spinner vidare på idén och detta syns inte minst i alla de speglar och deras reflexioner som återkommer flitigt i utställningen, ett typiskt Oglandskt signum. Jag börjar även tänka på Julia Kristevas definition av det abjekta när jag ser moderkakorna; då de utgör en slags rest, ett mellanting som existerar någonstans mellan objekt och kropp i ett mystiskt ingenmansland. Abjektionen och idén om det heterotopiska rummet manifesterar sig likaså i andra delar av utställningen, bland annat i ett flertal porträtt av Oglands döde far. Mest rörande är den relativt avskalade och raka målningen Speglad pappa (2014), vilken är en speglad nyproduktion av ett verk från förra året. Det röda monokroma färgfältet ramar in en bår och en liggande kropp som påminner om en puppa med ett trött grått ansikte på toppen. Inspiration från Giottos osynliga och harmoniska penselföringar anas i den skenbara enkelheten. Återigen hänvisas vi till att tänka på de heterotopiska rummet, där den eviga vilan och sömnen kan placeras. Frökapslar från vallmoblommor, nålar, stearinljus drar vidare tråden till heroinmissbruk och dess alternativa drömstadier. Objekten ingår i en generös installation, förstås i rött, som också på sätt och vis tillägnas pappan.

sibyllas-kaella-speglad_2013_foto-rodrigo-mallea-liraBäst gillar jag det stora verket The Birth of Xenia (Diverse Variations) and Diverse Variations of Other Spaces. Trettio stafflier med tillhörande uppspända dukar står uppradade i en rektangel kring en större röd duk på golvet. Här ligger några penslar och färgtuber prydligt placerade och hit, till denna tillfälliga studio, uppges Ogland återkomma under utställningens gång för att måla eller, om man så vill, framföra en performance. Bilderna föreställer en ammande kvinna och hennes bebis och de är placerade inåt, med dukens baksida utåt, vilket resulterar i att deras målade ytor görs svåra att överblicka. Man får gå runt installationen för att få en bättre uppfattning. Motivet är hursomhelst närmast identiskt på samtliga dukar (speglar igen) men varje målning bär olika färger (mest jordtoner) och de är alla varierande färdigställda: en del ser närmast klara ut, medan andra lyser pudrigt rosa och suddiga i sin ofullbordan. Mängder av samma personer i olika tid och rum: vilken av versionerna är mest sann? Barnafödandets psykiska påfrestning men likaså dess mäktiga omfödelserit – att se sig själv i en ny liten person – visar sig i den splittrade självbilden och de många jagversionerna, men den inåtvända ateljén kan också jämföras med den bubbel-metafor man brukar använda för att beskriva den första bebistiden då modern blickar inåt och går upp i något annat. Det är helt klart ett kraftfullt verk med många bottnar.

Oglands konstnärskap är både personligt och filosofiskt referensrikt och i vissa fall kan det kanske kännas som man går vilse i en oändlig skog av namn, teorier, spegeltvillingar och dylikt – det blir för invecklat och visst finns det verk i utställningen som förlorar sig lite för mycket i komplicerade berättelser och beskrivningar. Fast själv finner jag Oglands utställning fascinerande just på grund av dess associationsrikedom – en aldrig sinande källa som rör sig utanför konsthallsväggarna. Som om det inte existerar någon reell slutstation eller hållbar objektivitet, även om vi inte upphör med att leta. Och även om Ogland använder sig av den gamla penseln och duken och inspireras av döda mästare som Matisse, Giotto och Caravaggio, (själv tänker jag på scenografierna i Stanley Kubricks filmer) för att bara nämna några namn, känns den rhizomatiska strukturen ytterst samtida, då den surrar och slänger upp ett virrvarr av funderingar och bilder i sitt dynamiska kretslopp. Och så är vi tillbaka till Matisses målning och dess nästan ormlika mönster som grenar ut sig och formar ett nät över ett platt men gränslöst landskap.

Adress: Röda Sten 1, Göteborg
Utställningen pågår under perioden 6/9 – 2/11

Sara Arvidsson (text), Rodrigo Mallea Lira/Filippo Armellin (foto)

Konstkritiker och skribent i Göteborg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *