Genom målningens cirkelrunda öppning skymtar en bakre målning. Den främre är rosafärgad med ett motiv av veckat tyg och i mitten nära golvet en uppförstorad spegel. Själva glasytan i spegeln är utskuren och den runda duken ligger utfälld i riktning mot den andra målningen. Båda bilderna står fritt i rummet, på rad efter varandra som i ett slags djupnande berättelse, och med stöd på baksidan likt teatertablåer. Den bakre målningen föreställer ett dimhöljt bergslandskap flankerat av gråa fält på sidorna. Arrangemanget upprepas lite längre in i utställningen, men där är landskapet rödfärgat. Mellan dessa två uppställningar finns en grupp målningar där det illusoriska motivet med tyg och spegel skildras i en grå färgställning.
l Ylva Oglands stora separatutställning på Bonniers Konsthall bygger på upprepningar, tillägg, omtagningar och förskjutningar av målningar och motiv. Jag uppfattar de bakomliggande landskapsmålningarna som en viktig ingång, eftersom Ogland där utgått från Leonardo da Vincis målning Madonnan i grottan från slutet av 1400-talet – och som renässansmästaren utförde i två versioner. Ogland har dubblerat da Vincis två målningar men koncentrerar sig som sagt på landskapet och låter det ursprungliga motivet framträda som en suddig rökridå.
Personerna som raderats ut – eller aldrig målats in – i Oglands bild är Maria och Jesusbarnet, Johannes Döparen och en ärkeängel. I den grå versionen kan dock deras konturer skönjas som ett oroligt töcken, och när den återkommer ytterligare en gång i utställningen växer där istället skira blommor från da Vincis målning.
Det är inte bara mångfaldigandet av målningen som Ogland tagit fasta på. Av lika stor vikt är själva motivet med den nyfödde Kristus och Madonnan, och som Ogland alltså valt att framställa genom en antydd frånvaro. Genomgående laddar hon sitt måleri genom en dialog med konsthistorien, i kombination med en flyhänt utförd figuration och ett omedelbart avläsbart bildspråk. Kanske blickar hon bakåt för att söka förankring, kanske får de ständiga ritualerna och det personliga mytologiserandet funktionen av en mystifierande motpol till det något grunda avbildandet?
Utställningen kretsar kring livets stora händelser – födelsen och döden. Den religiösa symboliken bildar en fond mot vilken hon placerar sig själv och sin andra dotters förlossning. Utställningens brännpunkt utgörs av en framställning av henne själv med dottern i famnen, frusna i ögonblicket efter flickans ankomst.
Trettio dukar uppställda på stafflier återskapar motivet, de är vända mot varandra och bildar en inre kvadrat i rummet, utom räckhåll för betraktaren. Bilderna är endast möjliga att betrakta på avstånd, ständigt avskärmade av de andra målningarnas ryggtavlor. Dukarna visas i olika skeden där motivet antingen framträder eller drar sig tillbaka. Det är lockande förföriskt och genomfört med en hänförande precision. Ogland försöker gestalta måleriet som en pågående process där motivets intima karaktär och arrangemangets inåtvända karaktär ger intryck av att blicka in över förbjudet område.
Oglands utställning, liksom konstnärskapet i sin helhet, har en utpräglad ceremoniell karaktär och besökaren leds genom de uppradade målningarna enligt en strikt plan. Här tycks inget vara lämnat åt slumpen, även färgskalan är enhetligt genomförd i rosa, rött och grått, och ger intryck av en kontrollerad och gåtfullt sluten värld. Frågan är bara vart det hela leder?
Mitt intryck är att det starka draget av iscensättning är dubbelriktat. Dels skapar det som sagt en enhetlighet och en väg in i måleriets bilder. Dels motverkar det scenografiska upplägget sitt syfte, vilket blir tydligt i avdelningen som innehåller porträtt av Oglands pappa. I en lång rad hänger målade varianter på hans ansikte, som en mängd dödsmasker. Och sedan en märkligt platt målning av pappans närmast dematerialiserade kropp på en bår. Här bidrar inte motivets mångfaldigande till en ökad inlevelse, vilket är märkligt med tanke på innehållet. Jag upplever den utstuderade tekniken som ett skydd mot verklig beröring.
Visst bär Oglands ständiga omtagningar på en påtaglig suggestionskraft – som framför allt blir tydlig i de inledande tablåerna – men greppet innebär samtidigt en sorts tillvänjning och en urlakning av det som framställs. Uppradandet förvandlas mer till en självuppfyllande ordning än till en angelägen berättelse. Som om Oglands utställning endast innehåller illusioner av måleri.
Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 22/4 – 26/7
Magnus Bons (text), Per Kristiansen (foto)
