<

Publicerad 27 november 2017 Av I Konstkommentarer Med 2626 Visningar

Wolgers och Totties visuella perspektiv

Genom en fotnot i Viveca Wessels djuplodande bok ”Porträtt av en rymd” om Ivan Aguéli, fick jag en betydelsefull insikt kring betraktandet av konst och konstverkets inflytande på åskådaren. Det var för snart trettio år sedan, och kanske hade jag redan haft det på känn, men inte tidigare medvetet gjort kopplingen. Fotnoten handlar om vad som inom sufismen kallas för ”hjärtats öga” eller ”horisontens ofantliga öga” – en metafor för Gud, och som Aguéli återkommande gestaltade i sina målade landskap.

I Wessels bok observerar fil dr Kurt Almqvist i fotnoten en överensstämmelse mellan detta ofantliga hjärtats öga och ikonen. Han beskriver att ikonen enligt den ortodoxa tron har en omvänd blickriktning mot hur vi i väst uppfattar konstverket. Enligt deras trosuppfattning är det inte åskådaren som tittar på ikonen – utan tvärtom bilden som ser på betraktaren. I förlängningen betyder det att det är Guds blick vi möter när vi ser på en ikon.

”Gud med människan som förmedlare, gör sig känd för sig själv”, skriver Wessel. Gud använder betraktaren som ett verktyg för sitt eget framträdande. Det må vara en radikal trosuppfattning och en hisnande tanke, men ändå inte helt utan grund när det gäller hur ett konstverk fungerar.

Och även om insikten jag fick inte var religiöst färgad, upplevde jag en samstämmighet mellan tänkandet kring ikonen och vad som händer under betraktandet av ett konstverk. För vad innebär det att stå inför ett konstverk? Vad händer när vi utsätter oss för dess kraft? När vi ser på verket?

Jag är nog långt ifrån ensam om att förnimma en känsla av att själv bli betraktad. Hur kan man annars beskriva den märkliga påverkan ett konstverk har? Mer än om en betraktare och ett föremål, handlar konsten om ett möte mellan två subjekt; om ett slags utväxling av erfarenheter. För mig har tanken på ikonens omkastade perspektiv fortsatt att vara en utgångspunkt när jag ser på konst. Ett villkor för betraktandet. Jag ser, men blir samtidigt sedd.

Två aktuella utställningar aktualiserar förhållandet mellan verk och betraktare, visserligen på rätt olika men intressanta sätt. Dan Wolgers sammanfattar sin utställning på Bohman-Knäpper med orden: ”Konsten visar en människa som betraktar sig själv.” Och han menar det mycket bokstavligt – utställningen består endast av olika slags speglar som satts inom glas och ram.

Här pekar Wolgers på något mycket grundläggande kring vad som händer under konstbetraktandet. Att det egentligen är oss själva vi betraktar. Men blicken påverkas också av hur konstverket talar till oss.

I fallet med Wolgers speglar handlar det om uttjänta ting. De är trötta och uttittade, har gjort sitt och hänger i glaslådorna lätt vinklade och under ögonhöjd. Vi tillåts därför aldrig möta oss själva i spegelbilden, som istället återger galleriets golv. Speglarna gäckar oss med ständigt nya återkastade vinklar av rummet, hela tiden skiftande illusoriska utsträckningar och vridningar av platsen vi befinner oss på.

Speglarna kommer från olika tider; de är äldre och yngre. Av trä och av plast. Utställningens verk bildar en installation där varje individuell spegel förstärker de andra, ökar isoleringen och tomheten. Blickpunkten – konstverkens brännpunkt – undflyr oss, som om den befann sig någon annanstans.

Sophie Totties utställning hos Erik Nordenhake är radikalt annorlunda. Men har ändå en besläktad karaktär i sitt intresse för betraktandet och seendet. Tottie visar en svit målningar där färgen dragits ut över duken i en cirkulär rörelse. Kulörerna blandar sig mjukt med varandra i svepande rundlar. Luddiga övergångar i blått, brunt och vitt bildar en sorts måltavlor. Tunna linjer markerar rörelsen in mot mitten. Resultatet är tekniskt häpnadsväckande och fascinerande effektivt.

Totties måltavlor naglar fast betraktaren. De fixerar blicken, gör mig akut medveten om kroppens placering. Jag står framför dessa visuella mirakelbilder, lika outgrundliga som självklara. Vad tittar jag på?

Wessels bok gav mig en förståelse för bildens egen blickriktning. Att konstverket erbjuder var och en ett möte med sig själv, har jag insett efter hand. Kanske har den insikten tagit längre tid att verkligen sjunka in, eftersom det mötet ser olika ut varje gång.

Magnus Bons

Foto: Bohman-Knäpper, Magnus Bons. Dan Wolgers, Bohman-Knäpper, Sturegatan 36, 11 november – 17 december 2017. Sophie Tottie, Erik Nordenhake, Lill-Jans plan 6, till 9 december 2017

(Visited 1 times, 12 visits today)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *