Publicerad 28 februari 2020 Av I Recensioner Med 1010 Visningar

Windy Fur Rundgren på Stene Projects

Windy Fur Rundgren, Blästerkorn, 2020

Det är konkret för att det är tomt? Eller: det är tomt för att det är konkret? Det senare, tror jag bestämt. Fast, tomt och tomt – det är rätt mycket grejer i Stene Projects lilla lokal. Ens egen kropp får inte riktigt plats, i den meningen att dess rörelser blir alltför begränsade för att föra in någon dynamik i relationen till verken. Det ger hela installationen en hög grad av bildkaraktär, trots att två runda tunga objekt av gråjärn står på högkant på golvet, Två ventiler (2020).

Det är först när verken blir tillräckligt små och undanskymda – som Maria med naturen (2020), en liten delvis blåbemålad trärot långt inne i ett hörn, eller Blästerkorn (2020), järnpartiklar i så liten mängd att det är svårt att avgöra om de tillsammans bildar en fläck eller en hög på golvet – för att man ska behöva söka upp dem för att se, som den gemensamma bildmässiga skalan spräcks. Därigenom har två olika typer av rum upprättats i installationen, ett bildrum och ett kroppsrum.

Det är först när verken blir tillräckligt små och undanskymda som den gemensamma bildmässiga skalan spräcks. När man behöver söka upp dem för att se. Som med Maria med naturen (2020), en liten delvis blåbemålad trärot långt inne i ett hörn, eller Blästerkorn (2020), järnpartiklar i så liten mängd att det är svårt att avgöra om de tillsammans bildar en fläck eller en hög på golvet. Därigenom har två olika typer av rum upprättats i installationen, ett bildrum och ett kroppsrum.

Windy Fur Rundgren, Maria med naturen, 2020

Samma dubbla rum ekar i den form som återkommer i de tre största målningarna och i en av de mellanstora. Formen, vilken likt allt hon har gjort senaste tiden kombinerar kvadraten med cirkeln, har väl själv inget geometriskt namn; Windy Fur Rundgren verkar kalla den ”pianot”, vilket man kan förstå om man tänker sig två flyglar ställda mot varandra och med öppna lock. Det blir en figur som omväxlande, i två olika bildrum, ser ut som en volym och som en plan teckning. Hon skriver att den är en mandala, ”en form för kontemplation”, vilket då kanske också kan gälla hela installationen, om den nu speglas av den där formen.

Vad är egentligen kontemplation? Den finns ju i olika varianter i så väl filosofi och konst som i religion. Fur Rundgrens många referenser till buddhism indikerar att det antagligen är det som är fallet för henne: ”Jag har bara målat tomhet” och ”målningen växer ur en meditativ akt”. Men även om den konstnärliga processen vore en religiös praktik, så är ju receptionen av verken på ett galleri inte det. Det starka intrycket av att rummet blir bild, som jag nämnde, verkar vara en integrerad del av estetisk kontemplation, vilken traditionellt har uppfattats som ett renodlat ”optiskt” seende, kroppsbefriat, utan taktilitet. Det kanske är den ena hälften av utställningen.

Men en annan variant av estetisk kontemplation beskrivs som en kontemplation av det materiella genom dess påverkan på tänkandets sinnlighet, som då drar ihop intrycken av det materiella i en ny gestalt som den bevarar. Kanske är det en sådan tänkandets sinnlighet som Fur Rundgren också tänker på när hon skriver om ”kroppen och sinnet i ett”. Det konstnärliga ligger då varken i det rent optiska eller i det rent konceptuella, utan just deras omedelbara enhet i någon punkt där kontemplationen sker.

Windy Fur Rundgren, installationsvy Stene Projects 2020

Jag står framför de två verk som jag kanske tycker bäst om i utställningen. De hänger precis bredvid varandra, bägge i samma format och färgsättning. Bägge med vitaktig bakgrund, omgärdat av en rand av blottlagd målarduk. Till vänster, en svart kvadrat, till höger en svart ring eller ett svart hål, en fylld ring. Här finns inte den måleriska materialitet som man stöter på i exempelvis Ann Edholms svarta hål, och det förefaller inte heller handla om geometrisk abstraktion. Visst, det är abstrakt, i meningen icke-figurativt och icke-avbildande, men ändå utan relation till geometri eller till någon idé om rena former som skulle ha högre realitet än övriga världen.

Jag får intrycket av att Fur Rundgrens former står i relation till ett för-euklidiskt, och för-religiöst, ”det runda” och ”det fyrkantiga”, och inte till kvadraten och cirkeln. Det är former vi gör, former vi dras till, former som barn kan konstruera redan innan de vet namnen på dem. Det är inte så att de då upptäcker verklighetens dolda grundformer, utan tvärtom, tänker jag inför målningarna, inser de sin egen förmåga att tillföra världen regelbundna former. Den här möjligheten att tillföra världen något – vilken glädje! Men också: vilken bävan! Även om det aldrig förverkligas är upptäckten av den här möjligheten en glädje och en plåga i livets innersta.

Windy Fur Rundgren, Bli till jord, 2020

Det mest verksamma i de två målningarna ligger i relationen mellan det svarta och det med blåa toner uppblandade vita. Det ljusa är så luftigt, det består av duttar av ljus opak materia vars former ser ytterst tillfälliga och oregelbundna ut. Det är som om man ville skingra det för att se vad som är bakom, vilket inte behövs eftersom duken sticker fram i kanten. Denna redovisning är vad som riktar uppmärksamheten mot det som konstnären istället har gjort inför det vita töcknet: hon har tillfört en form, fylld av ett ljusabsorberande mörker, dvs. en form som behåller och drar samman det som träffar den. Målningens kontemplation av ljuset. Därav titlarna.

Det tomma är inte en avsaknad av något, utan en förtätning av det. Målningen är inte ett ”någonting”, utan själv en akt av bevarande och sammanhållande av fotoner. När jag har sett de här två målningarna börjar linjerna i de övriga leva. Jag kommer att tänka på Nicolaus Cusanus märkliga oändlighetsgeometri, i vilken en oändlig rät linje sammanfaller med alla geometriska figurer, precis som de med den om de bara dras ut i det oändliga. Han ser det som en ren möjlighet, men som själv är verklig. Kanske är det just kring det möjligas realitet som Fur Rundgrens konst kretsar, som ett objekt för den möjliga identiteten mellan ”kroppen och sinnet, i ett”. Möjligheten av både-och: abstrakt-konkret, tom närvaro, bild och rum och kropp, i ett.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Foto: Carl Henric Tillberg. Stene Projects, Brunnsgatan 21B. Utställningen pågår 20 februari – 21 mars 2020

Windy Fur Rundgren är medarbetare på Konsten.net och därför recenseras utställningen av Lars-Erik Hjertström Lappalainen, kritiker på Kunstkritikk och Expressen

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.