Publicerad 02 mars 2017 Av I Gå och se! Med 7633 Visningar

William Kentridge på Louisiana

William Kentridges värld är svartvit. Inte så att den skulle vara endimensionell och antingen eller. Tvärtom är den allt annat än just detta. Kentridges flyhänta teckningar i svart och vitt, med kontrasterande inslag i rött eller blått, visar fram en mångfasetterad verklighet, plågad av våld och ojämlikhet. Men också en bildvärld präglad av humor och fantasins outsinliga källflöden. Båda sidor är ständigt närvarande i den absolut hänförande totalinstallation som just öppnat på Louisiana.

En skör ton av melankoli, betydligt mer filosofiskt reflekterande än sentimental, löper genom verken. De speglar livets och existensens ömtålighet – en hastig svepning över pappret och allt är borta, eller förvandlat till något annat. En espressokanna blir en häst som blir en hög med svarta papperslappar. Detta är visuell magi på högsta nivå!

Utställningen är uppbyggd kring några av Kentridges riktigt stora installationer från senare år. The Refusal of Time (2012) och More Sweetly Play the Dance (2015) sveper över väggarna i rummen som jättelika rörliga bildfriser. Den medryckande musiken och den täta ljudmattan pumpande i kapp med bildernas snabba förlopp. Verken är en sorts processioner där både offer och förövare möts, en livets teater med referenser åt alla möjliga och omöjliga håll.

Här finns också ett nytt mindre verk, Right Into Her Arms (2016), som bygger på musik ur Alban Bergs opera Lulu från 1930-talet. Kentridge har skapat en mini-teater där ett par skärmar har programmerats att röra sig till musiken och bilderna som projiceras mot dem. Teaterväggarna får huvudrollen i dramat som utspelar sig framför den bänkade publiken. Ömsom dansar de ömt med varandra, ömsom retirerar skärmarna i besvikelse. Jag har nog aldrig sett något liknande!

Kentridges verk är ett slags föreställningar mer än installationer. Man kan visserligen komma och gå som man vill, men animationernas inte allt för oöverstigliga längd och visuella rikedom gör att jag väljer att se dem i sin helhet. Filmerna har en början och ett slut, även om ”berättelsen” är uppbruten och fragmentiserad. Handlingen ändrar form och upprepas om vartannat, allt är i rörelse samtidigt som bildernas intima samspel förblir intakt.

Utställningen heter Thick Time, och det är där som Kentridge är inne och petar, i vår tidsuppfattning. Han försöker vända på begreppets framåtsträvande, göra tiden tjockare, trögare. Till förmån för en överrumplande situation av samtidighet. Ett enda parallellt nu. Hela världen i en utandning.

Magnus Bons

Foto: Anders Sune Berg, Louisiana Musuem of Modern Art, Gammel Strandvej 13, Humlebæk, Danmark. Utställningen pågår 16 februari – 18 juni 2017

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *