Publicerad 19 november 2019 Av I Gå och se! Med 902 Visningar

William Kentridge på Kummelholmen

Det novemberkyliga utställningsrummet i den gamla panncentralen Kummelholmen vibrerar av ljud i mörkret. På väggarna exploderar myriader av linjer, ljudvågor och rörelse i blåvita toner på den svarta bakgrunden och i rummets mitt andas en träkonstruktion likt ett dragspel eller en vävstol, eller varför inte en lunga? Snart byts scenerna och en trumma börjar slå. Till karnevalisk musik med suggestivt mörka undertoner rör sig skuggfigurer genom rummet. Vi befinner oss i Platons grotta där verkligheten projiceras på grottans bakre vägg. Scenen byts igen. En metronom börjar slå på en av rummets väggar. Till den sällas snart fler metronomer som slår i olika takt tills ljudet byggs upp som ett brus som omgärdar mig.

Utställningsvy William Kentridge. Foto: Kummelholmen

Det är William Kentridges ”The Refusal of Time” (2012) som visas. Ett allkonstverk i sann mening där videoverket, som omsluter betraktaren på varje vägg i utställningsrummet, kombineras med ljud från megafoner och träkonstruktionens andetag. Eftersom det i rummets övre del finns gångvägar av galler vibrerar rummet inte bara av konstverkets ljud men även av besökarens rörelse på det. Här aktiveras varje sinne och utnyttjas sedan till max.

Narrativet har i Kentridges tidigare verk ofta utgått från förhållandena som skapats under och efter apartheidregimen i konstnärens hemland Sydafrika. Inom ramen för verken möts alltid en kombination av perspektiv; här kan nationella händelser och motiv stå i kontrast till eller harmonisera tillsammans med det djupt personliga och privata. Ofta figurerar Kentridge själv i sina filmer, och till hans särskilda stil hör också uttrycket i animationerna som skapas med kolteckningar som filmas, suddas ut och ritas om. Här blir teckningen och teckningsprocessen en del av filmen i hög grad och de båda medierna tillåts mötas på lika villkor.

Utställningsvy William Kentridge. Foto: Kummelholmen

I verket ”The Refusal of Time” finns flera av dessa aspekter med. Stilen är densamma även om den kombineras alltmer med skådespelare av kött och blod. Deras scener utspelas i miljöer som skapats för att se tecknade ut. Samma gäller de delar där Kentridge själv figurerar, där tecknade element och verkliga människor sammanförs och samspelar på duken. Här lyfts ämnen som rymdfärder och Einsteins relativitetsteori. Det gör verket en aning mer abstrakt än vanligt och den genomsnittliga besökaren, jag själv inkluderat, kanske inte känner att hen har ett helt fast grepp om just Einsteins relativitetsteori. Eller Galileos teorier heller för den delen. Men det tycks faktiskt oväsentligt då det i William Kentridges verk är helheten som räknas. Och helheten är i detta fall vidunderlig.

Johanna Theander

Kummelholmen, Vårholmsbackarna 120. Utställningen pågår 9 november – 22 december 2019

Johanna Theander är konstskribent med examen i konstvetenskap och kulturvetenskap från Lunds universitet. Hon skriver regelbundet för Konsten.net.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.