Publicerad 13 november 2019 Av I Gå och se! Med 508 Visningar

William Blake på Tate Britain

William Blake, The Ghost of a Flea, ca 1819-20

Som bildskapare är William Blake (1757-1827) i grunden en grafiker. En hantverkare som närmar sig konsten med gravyrnålen i handen, i tryckeriet, vid tryckpressen, när han kopierar grafiska blad och illustrerar kundernas böcker. Så småningom utvecklar han en egen teknik, färglägger sina blad med gouachefärger och skapar monotyper. Han gör bilder åt vänner, uppdragsgivare och finansiärer. Han illustrerar en bok av vännen John Stedman på 1770-talet och visar i fruktansvärda scener hur britterna torterar sina slavar i Surinam. Han gör väggmålningar av Shakespeare och Milton i vännernas bibliotek.

Utställningen på Tate Britain innehåller verk från alla dessa verksamhetsområden. Kopiorna av klassiker ur konsthistorien – de ligger nära originalen, men alltid med en omisskännlig Blake-signatur. De rena uppdragen som illustratör. Och sist men inte minst de egna projekten. Böckerna som är inspirerade av bibliska och klassiska berättelser, och där de extatiska bildvisionerna får fritt spelrum. Många av de intressantaste inslagen i den här utställningen är lösa sidor från dessa böcker, men bilderna är små och svåra att se i den sparsamma belysningen. Det bildas köer längs väggarna och jag dras mot de större målningarna, tex An Allegory of the Spiritual Condition of Man.  

William Blake, Albion Rose, ca 1793-95

Blake är en betraktare av konsthistorien. Han polemiserade mot Titian och Rubens till förmån för Raphael och Michelangelo. Han drog en lans för den tydliga linjen hos Albrecht Dürer och föraktar det ”diffusa och otydliga” hos tex Rembrandt – ett resonemang som många nutida konstnärer och konsthistoriker ifrågasätter. Lustigt då att hans egna figurteckningar ibland känns väl så äventyrliga. Den berömda bilden av Newton är ett exempel. Kroppen och dess rörelse uttrycker stiliserad komposition; en symbolisk handling som framställs med ikonisk precision. Och samtidigt, de överdrivet uppsvällda musklerna på Newtons kropp spelar oss ett spratt. Samma sak med en annan av Blakes mest kända bilder, Albion Rose, där uttrycket är kraftfullt trots att bilden är liten. Men Albions händer blir man inte klok på. De ser ut som tallrikar sedda från sidan.

Blakes bilder är fulla av rörelse. Aviga kroppsställningar som är ovanliga inom bildkonsten. Figurerna är noggrant tecknade med en del fysionomiska egenheter. Och samtidigt – överallt dessa utdrag, inzoomningar och iscensättningar ur konsthistorien. Resultatet blir ett slags gotik, en klassicism utan egentlig klassisk skolning. En Blake av idag hade kanske gjort pojkrumsteckningar av actionfigurer? Klädda i spidermandräkter där magrutorna hamnat på snedden? Ritat Superwoman med extra stora biceps och lårmuskler? Kanske är det också därför som Blakes konst känns så samtida?

Björn Larsson

Foto: Tate Britain, Millbank, London. Utställningen pågår 11 september 2019 – 2 februari 2020

Björn Larsson är konstnär, författare, konstkritiker och redaktör för tidskriften Hjärnstorm.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.