Publicerad 12 oktober 2018 Av I Recensioner Med 302 Visningar

Wiedemann och Værslev i Oslo

Jakob Weidemann

Jakob Weidemann (1923-2000) är en av Norges mest tongivande modernister. Hans stora abstrakta målningar är fyllda med mycket och flimrande färg, med tunga dräktiga ytor. Har du inte hört talas om honom? Inte så konstigt, för trots att Weidemann ett tag gick för X:et på Akademien i Stockholm är han ändå nästan helt okänd i Sverige. Det visar hur kontakterna mellan våra grannländer har sett ut. Eller kanske snarare bristen på kontakt.

Weidemann visas nu stort på Henie Onstad Kunstsenter strax utanför Oslo (tom 14 oktober, sedan vandrar utställningen vidare till Kristiansand och Trondheim), och det som möter besökaren är väldiga dukar med kaskader av färg. Weidemann gick igenom olika faser, med början i ett senkubistiskt bildrum och slutet i ett slags ljusa eteriska hägringar med religiösa övertoner. Han går från Picasso, via Serge Poliakoff och Sam Francis till ett slags Turner-light. En lite orättvis beskrivning, men så att du kan skapa en bild av hur det sett ut. Däremellan hade Weidemann en period på 1960-talet då målningarna täcktes med mörkt grå bruna eller röda toner, och tjocka färgmassor – som hos Evert Lundquist.

Det är i mitt tycke Weidemanns intressantaste – och originellaste – målningar, med ett hermetiskt slutet bildrum. Helt utan ljus, endast färgen glöder i slocknade, märkligt förbrukade bilder. Weidemanns styrka var utvidgandet av bildrummet, som han ständigt lyckades behålla kontrollen över trots målningar på flera kvadratmeter.

Jakob Weidemann

En av Norges mest omsusade samtida konstnärer är Fredrik Værslev, aktuell med en retrospektiv utställning på Astrup Faernley Museet inne i Oslo (tom 6 januari 2019, allra överst). Även Værslev gör stora abstrakta verk, de mest kända med ränder som på markiser och ibland i utbuktande former. Lite som mönstret i t-shirts från Hang Ten, om någon minns? Værslev har inte visats så mycket i Sverige men jag tror ändå att hans namn kan vara bekant – det är det åtminstone internationellt. Kanske ett exempel på att konstlivet ändå ser annorlunda ut idag än för några decennier sedan?

Fredrik Værslev

Værslevs verk ger ett ambivalent intryck. Målningarna har ett nostalgiskt tillbakablickande drag samtidigt som jag upplever dem som supermoderna. Kanske lite för samtida, till och med? Værslev har en fascination för ett maskinellt utseende, för det fabricerade, och vill tydligt friställa verken från handens beröring. Kontrasten till Weidemanns virrvarr av penseldrag är påtaglig och Værslevs målningar har ett kyligt och mer opersonligt uttryck än den äldre kollegans. Även om några bilder består av sprayade linjer. Uttrycket är säkert helt avsiktligt, och en medveten smarthet är väl det som Værslevs verk framför allt förmedlar. Det skär sig en aning från att verkens utgångspunkt finns i den personliga livsberättelsen, som så starkt lyfts fram i museets verktexter. Kanske bryter den igenom längre fram?

Fredrik Værslev

Værslev gör tätt sammansatta verkgrupper inom samma tema. Randiga målningar, som sagt, och bildytor angripna av bakterier eller utsatta för väder och vind, men som trots det är oantastliga, minst sagt. I det förföriskt paketerade har Værslev naturligtvis likheter med andra konstnärer, som Wade Guyton eller Christopher Wool. Och längre tillbaka, till Warhol.

Om det ändå finns en likhet mellan Værslev och Weidemann, förutom målningarnas stora format, skulle det vara att de tycks dela en materiell nyfikenhet – och en målerisk passion – som dock tar sig helt olika uttryck. Och att de ansluter till traditioner som finns eller fanns i deras respektive samtid.

Torsten Andersson brukade prata om att friställa målningens utseende, om att den ytliga gestalten i en målning går att separera från bilden i övrigt. Andersson menade att tidstypiska utseenden och stilar är möjliga att avskilja från ett personligt tilltal, att varje målning samtidigt har allmänna och individuella skikt. Att det finns både generella och unika lager i en bild.

Hos Weidemann och Værslev blir tidsandan väldigt tydlig. Och synlig. Det går nästan att ta på den. Utseendet är det första jag lägger märke till när jag ser deras målningar. Stilen lägger sig som en hinna över deras personliga tillägg. Det är bara att börja leta.

Magnus Bons

Foto: /Fredrik Værslev  Studio, Henie Onstad, Magnus Bons

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.