Kan en okänd guvernant postumt förvandlas till en världskänd fotograf? När amatörhistorikern John Maloof ropade in en låda med 30 000 negativ på en auktion i Chicago 2007 upptäckte han något som snart skulle slå den internationella fotovärlden med häpnad. Lådorna tillhörde ursprungligen Vivian Maier (1926-2009), som levde ett tillbakadraget liv som barnsköterska hos välbärgade familjer i New York och Chicago. På fritiden ägnade hon sig åt att fotografera. Maloofs fascination för gåtan Maier ledde till vidare efterforskningar och upptäckten av totalt mer än 120 000 negativ och oframkallade super-8 och 16 mm filmer.
När Kulturhuset öppnar utställningen ”Vivian Maier: In her own hands” är det inte för första gången som Maiers fotografier visas i Sverige. På hösten 2014 presenterades ett 100-tal av hennes verk på Hasselblad Center i Göteborg. Även utställningen i Stockholm grundas på verk från John Maloofs samling, men produceras av di Chroma photography, Madrid.
I en fin hängning följer vi en amatörfotograf som använder kameran som sin sköld mot omvärlden. Precis som Helen Levitt och Lee Friedlander registrerar Vivian Maier gatans oregisserade liv. Skillnaden är att hon sällan framkallar sina bilder och så gott som aldrig visar dem för någon. Arkivmaterialet avslöjar dock att hon hade en klar uppfattning om hur bilderna skulle framkallas och beskäras. Motsägelserna är en del av mystiken kring Vivian Maier. Det är genom den tvåögda Rolleiflexkameran hon ser. Det är genom kameran hon tar in världen. Samtidigt verkar hon ointresserad av att dela sin vy med någon.
Just detta har tolkats som fotografens ställningstagande och använts som ett starkt argument av John Maloofs belackare. De hävdar att Maloof parasiterar på Maiers kvarlåtenskap. Alternativet att filmrullarna skulle glömmas bort på ett obskyrt lager är dock outhärdligt för alla fotointresserade.
På Kulturhuset visas Maiers rörliga bilder och ett urval av de sena färgfotografierna. Det är en mycket intressant del av utställningen. Det är dock den svartvita verkligheten som Maier är bäst på. Hennes bilder är inte alltid perfekta. Det finns dock en särskild koncentration i hennes blick som tycks upptäcka världen varje dag på nytt.
Bildmaterialet är uppdelat i olika sektioner som skarvlöst glider in i varandra. I en rad självporträtt, som är ett urval ur oräkneligt många, möter vi en kvinna med en allvarlig uppsyn och propert enkla kläder. Hon är besatt av speglar, inte på något narcissistiskt sätt utan snarare som om hon i den reflekterande ytan hoppades få ett svar på sin egen gåta. Hemligheterna kring Vivian Maier tätnar också ju djupare man gräver. I vissa dokument förfalskade hon exempelvis namn på sina föräldrar. Det är svårt att hitta någon som överhuvudtaget visste något säkert om henne. I den sydfranska byn, som Vivian Maier först besökte med sin franska mor och senare i sin ungdom på egen hand, vill man än idag ogärna minnas något om släkten. Vittnesmålen från de familjer som Vivian Maier arbetade som barnflicka åt fortsätter bidra till mytskapande kring henne. Inte sällan framställs hon som egensinnig, inåtvänd och rentav elak. Det är dock oklokt att dra några självsäkra slutsatser av lösa rykten och rent skvaller. Självporträtten berättar hur som helst om en djup ensamhet. Här finns inga tecken på interaktion med andra, blott en nyfikenhet inför en egen existens.
I decennier fortsätter också Vivian Maier att ta bilder på främlingar. Under sina långa promenadstråk fotograferar hon gamla och unga, glada och ledsna, förmögna och fattiga. Med ett suveränt sinne för detaljer förevigar hon sina aningslösa modeller. Alltid med nyfikenhet, ibland med ett oväntat sinne för humor, men utan att någonsin kränka någons integritet. Maiers kamera censurerar aldrig. Den ena gången väljer den societetsdamer i flotta kläder, den andra gången ser den bara trötta arbetare och barn som leker vid ett gatuhörn. Motiv, vinklar och stämningar skiftar. Storstadskrönikan, som ingen skulle få se på decennier, bara växer och växer. Maier dokumenterar det urbana livet i USA på 1950-, 60- och 70-talen på ett sätt som gör henne till en storslagen fotograf – självlärd, känslig, experimentell och stilmedveten. Och produktiv som få!
Joanna Persman
Foto: Vivian Maier. Kulturhuset Stadsteatern, Sergels Torg. Utställningen pågår 26 februari – 22 maj 2016
