Publicerad 07 juni 2019 Av I Recensioner Med 497 Visningar

Venedigbiennalen 2019 – Nationella paviljongerna

Bárbara Wagner och Benjamin de Burca. Brasiliens paviljong

Att stanna upp och kritiskt ompröva de referensramar som styr vårt kategoriska tänkande. Att öppna för simultana alternativ att förstå sig på och leva i världen. Ralph Rugoffs curatoriella statement till Venedigbiennalens huvudutställning kan väl sammanfattas med dessa två meningar. Det kan knappast sägas vara visionärt, men likväl en bekräftelse på samtidskonstens arbetssätt och sociala funktioner. Ändå har Rugoffs incitament varit lika retoriskt verkningsfulla som det fejkade kinesiska ordspråk som huvudutställningen betitlats med. Jämfört med förra biennalen är det fler bland de nationella deltagarna som tagit till sig ledmotivet, May you live in interesting times, och valt konstnärskap för våra ”intressanta” tider.

Jag fastnar för de paviljonger där det mångbottnade temat om människan som ”den andra” får ta plats och konfrontera betraktaren, i en ansats att frigöra henne från etikett(er) och bereda plats för en historieomskrivning på hennes egna villkor. I dessa utställningar synas och revideras de strukturella kategorier som historiskt skapat och haft långtgående, ödesdigra konsekvenser för marginaliserade samhällsgrupper. Ett postkolonial- och genusperspektiv, oftast i kombination, dominerar som den analytiska utgångspunkten i dessa konstnärliga projekt. Trots de tunga, smärtsamma ämnena blir ”den andra” aldrig ett beklagansvärt subjekt, utan hon gestaltas i all sin värdighet och glans, oftast i storformat.

Renate Lorenz och Paulina Boudry. Schweiziska paviljongen. Foto: Francesco Galli

Så är fallet med Bárbara Wagners och Benjamin de Burcas dansfilm Swinguerra vars rytmiska musik välkomnar besökaren i Brasiliens paviljong. Filmen, en hybrid mellan dokumentär och fiktion, ger en inblick i framväxten av fria dansgrupper från Recifes utsatta förorter. I brist på socialintegration från samhället hittar de unga dansmedlemmarna samhörighet och identitet i gruppens regelbundna träffar, rigorösa träningspass och årliga tävlingar. Det är elektriska, perfekt tajmade dansnummer som gör att min kropp börja rycka i takt. Med närbilder och långa tagningar på den svarta kroppen och transpersonerna bland dansarna visualiserar filmen mer än fenomenets krävande färdighet. Den understryker en gammal social problematik, och eskalerande debatter om synlighet, juridiska rättigheter och självrepresentation. I ett Brasilien som till dags dato har världens största antal av genusrelaterade våldsbrott.  

Dans ingår också i Renate Lorenz och Paulina Boudrys filmprojekt Moving backwards för den schweiziska paviljongen. I filmen iscensätter konstnärsduon sig själva, koreografer och dansare i en koreograferad performance av ”moonwalk”-steg och olika bakåtgående rörelser. Konstnärerna har inspirerats av den kurdiska kvinnoguerillans överlevnads-taktik att gå med skorna bakåt fram för att missleda IS-soldaterna, och lanserar gångsättet som en kollektiv motståndsstrategi med riktningen inställd framåt. För att motverka vår tids antagonistiska utvecklingar. Att helt enkelt gå baklänges i en solidarisk frihetsanda, bortom nationella gränser, etnisk tillhörighet och sexuell läggning.

Voluspa Jarpa. Chiles paviljing. Foto: Italo Rondirella

Voluspa Jarpas Altered views i Chiles paviljong är en multimedia utställning i tre delar och berör det kvarlevande eurocentriska arvet i de latinamerikanska ländernas självbild (th & översta bilden). Det är ett ambitiöst researchbaserat projekt, där Jarpa utifrån sex historiska skeenden identifierar avgörande kategorier som kom att definiera och forma koloniernas psyke. Även om den historiska härledningen känns förenklad och tendensiös, så gör utställningen intryck. Hennes stora oljemålningar, ett format vanligtvis reserverat åt de stora och mäktiga, porträtterar istället de som sållats bort från historiens arkiv – indianer, mestiser, de psykiskt sjuka, ja, ”de andra”. Även i utställningens sista del, en filmatiserad opera, får ännu en figur ur de underordnade och marginaliserade träda fram. I ”Den emancipatoriska operan” sjunger den transsexuella skådespelerskan Daniela Vega sig fri från historiens kanon, alltmedan hon äter upp de sönderrivna bladen ur Gobineaus ”Essän om människorasernas ojämlikhet”.

Christian Bendayán. Perus paviljong

I Christian Bendayáns ”Indios antropófagos” (Kannibalistiska indianer) för den peruanska paviljongen är representation och identitet också kärnfrågor, och det i dubbel mening. Utställningen är inte bara en provokativ uppgörelse med Amazonas som en (språklig) konstruktion. Den är också ett nationellt erkännande av en konststil med ursprung i regnskogens befolkning och kulturer på den internationella konstscenen. Bendayáns monumentala målningar på plåt eller keramik komprimerar drygt 150 års peruansk historia med fokus på staden Iquitos, tidigare ett ekonomiskt viktigt centrum i Amazonasregionen och mål för snabb västeuropeisk modernisering. Resultatet är en mise-en-scène, med tillhörande inramning enligt estetiken från gamla vykort. Rovdriften av gummiträd, järnexporten till Eiffeltornet, exotiseringen av djungeln och staden, objektifieringen och förslavandet av infödingarna, rasblandningen. Även samtida händelser som våldsbrott mot hbtq-personer i området finns med i det amalgam som Bendayán skapar. Transvestiterna i motiven alluderar till såväl en påtaglig verklighet, med personlig koppling till konstnären, som en metafor för Amazonas påtvingade förvandlingar genom århundradena.   

Mauro Pinto. Moçambiques paviljong

Moçambiques paviljong finns i år utanför biennalens område, inrymd i en av Palazzo Moras vackra 1700-tals salar. I The past, the present and the in between presenteras tre konstnärskap som på olika sätt berör den 40-åriga republikens traumatiska förflutna och krigsdrabbade samtid. Mauro Pintos fotografier i det pågående projektet ”Black money” är fängslande i all sin svärta, både bildligt och bokstavligt talat. Tagna i Tete-provinsens kolgruvor avslöjar Pintos verk förljugenheten i kolexploateringen genom att dokumentera de prekära arbetsvillkoren och ödesdigra miljökonsekvenserna. Genom en skicklig användning av kontraster, kort skärpedjup och slutna rum laddas bilderna med en social och känslomässig spänning, utan att de blir sentimentala. Jag stannar framför porträttet i närbild på en av gruvarbetarna och mina ögon möter hans rödsprängda i det koldammstäckta ansiktet. Ecce Homo, far det genom mitt huvud.  

Gabriela López

Venedigbiennalen pågår 11 maj – 24 november 2019

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.