Publicerad 14 maj 2019 Av I Recensioner Med 2001 Visningar

Venedigbiennalen 2019: Huvudutställningen

Bilden svävar viktlös i luften. Den omvandlas och vrider sig runt sig själv i en ändlös loop, samtidigt flyktig och fast. Jag ser bilden av ett odjur i människokropp, en bestialisk varelse klädd i trasor, uppfylld av en förtvivlad vrede. Cyprien Gaillards animerade hologram bearbetar Max Ernsts målning ”L´Ange de foyer” – ”Härdens ängel” på svenska – målad 1937 som en reaktion mot den fascistiska regimen i Spanien. Gaillards version blir oundvikligen en kommentar till dagens kritiska situation.

Anicka Yi, Biologizing the Machine (terra incognita), 2019

Bland det myllrande flödet av verk som Venedigbiennalens huvudutställning består av, pockar Gaillards fascinerande filmsnutt på min uppmärksamhet och utkristalliserar sig som signifikativt för huvudfåran av verken. Mycket av konsten här rymmer en pendling mellan form och upplösning, och något så grundläggande som representationer av människan. I Venedig möter jag mig själv, eller oftare mina mindre lyckligt lottade medmänniskor, i verk efter verk, gestaltade genom ny teknik – och gammal.

Teresa Margolles, The Search, 2014

Årets biennal målar upp en mörk fond, fylld av ödesmättad undergångsstämning och spöklika existenser. Var står vi idag, vilka utmaningar möter vi imorgon? Klimatkris och flyktingproblematik behandlas, liksom nationalitet och etnicitet. Men omvandlat, gestaltat. Som när Anicka Yi odlar bakterier eller när Christine och Margaret Wertheim virkar korallrev. Christoph Büchels förlista flyktingbåt – på vilken runt 1000 flyktingar miste livet – står som ett konstnärligt tveksamt men fysiskt påtagligt minnesmärke. Lika starka är Teresa Margolles tre vibrerande glasväggar, klädda med kopierade efterlysningar av mexikanska kvinnor som försvunnit längs gränsen till USA.

Långa dokumentära intervjufilmer och arkivmontrar är i stort sätt frånvarande. Liksom verk med en enkelt avläsbar agenda. Istället ser jag genomgående intresseväckande verk, enbart av konstnärer verksamma idag, där estiska processer löper parallellt med politiska. Jag får nya insikter om världen och kritiska vinklar på tillvaron genom färg och form, ljus och ljud. Och fördelningen mellan kvinnor och män är den mest jämlika någonsin. På tiden.

Njideka Akunyili Crosby, 2019

Mycket av den starkaste konsten består av traditionellt måleri och skulptur, med figuration och abstraktion sida vid sida. Här samsas konventionella porträtt med abstrakta gestaltningar, och i varianter däremellan. Avery Singers airbrush-målningar omvandlar ansiktsuttryck till geometriska former genom ett 3D-program. Resultatet blir ett tunt, platt och händelserikt bildskikt, som även återfinns i Julie Mehretus abstrakta teckenmålningar. Medan Njideka Akunyili Crosby, Mikael Armitage och Henry Taylor porträtterar betydelsefulla personer och händelser i samtida afroamerikansk kultur genom högkvalitativa, figurativa målningar.

Avery Singer, Untitled, 2019

I amerikanske curatorn Ralph Rugoffs biennal ser jag människoformer överallt. Här finns Soham Guptas nattliga fotografier av fattiga från Calcuttas slum. Osannolikt sköra människospillror som stirrar in i kameran, i en gripande intimitet. Kontrasten till Martine Gutierrez glossiga färgfoton där hon själv agerar tillsammans med skyltdockor är slående. Det är bilder som speglar världens ekonomiska snedfördelning, och vad den gör med oss. Alexandra Brickens tillplattade gestalter i svart gummi hänger över träbjälkarna i Arsenale, där den bästa versionen av Rugoffs delade utställning pågår. Här får konstnärerna, 79 i år och hälften så många som förra gången, gott om utrymme och Rugoffs labyrintiska gestaltning fungerar mycket bra.

Hans utställning i Giardinis huvudpaviljong, där samma konstnärer deltar med andra verk, är ofta alltför trång och blir inte lika inbjudande, i alla fall inte under pressdagarnas hektiska trängsel. Rugoffs uppdelning bygger på en, visserligen sympatisk, tanke om att visa fler sidor av samma konstnärskap, men den fungerar bara delvis eftersom många konstnärer ändå ställer ut likartade verk. Giardini blir därför i stora stycken en upprepning av utställningen i Arsenale, samtidigt som förståelsen av för mig okända konstnärers särart inte självklart fördjupas. Där utgör det fysiska avståndet ett hinder.

Lara Favaretto, Thinking Head, 2019

Rugoff har valt det kinesiska ordspråket ”May you live in interesting times” som utställningstitel, men avslöjar i katalogtexten att det olycksbådande talesättet är fiktivt, i likhet med alla ”fake news” som sprids av medier och politiker. De ”intressanta tiderna” som avses är i själva verket oroliga och därför en passande metafor för vår samtid. Menar Rugoff, som inte vill lägga något tema eller tolkande raster över sin utställning. Och är mer villig att ge plats åt konstnärernas eget ”intressanta” tänkande.

Lara Favaretto, Blocking, 2019

Till det bästa av det slaget hör Lara Favarettos mångbottnade verk, som lika gärna tar flyktig som fast form. Hon visar en samling urgröpta råa betongstycken där kroppsliknande former bildar negativa hålrum. En annan, men lika påtaglig, frånvaro framkallas av den dramatiska dimma som Favaretto låter blåsa ut över ingången till paviljongen i Giardini. Dimman upplöser all rumsuppfattning och hänger samman med en gåtfull installation där Favaretto har placerat en mängd ålderdomliga föremål på hyllor. De är sorterade efter abstrakta begrepp som standard och identitet, fantom och kollaps. Men relationerna mellan ord och föremål tycks långsökta, minst sagt, och är dessutom endast tillfälliga. Konstnären kommer då och då ändra på ordningen. Vad säger inte det om världens nyckfulla tillstånd?

En märklig upplevelse av annat slag bjuder Dominique Gonzalez-Foerster på i ett nytt VR-verk. Med headsetet på öppnas en atmosfärisk svartvit värld där lugn ambient musik sätter stämningen. Ett abstrakt landskap breder ut sig, och snart märker jag att mina ögonrörelser förändrar det jag ser. Blinkningar sätter spår och bildar färgade fläckar, som ringar på en vattenyta. Och genom att blåsa ut luft genom munnen skapar jag såpbubblor med snurrande former i. Jag har ingen aning vad Gonzalez-Foersters verk betyder, men det försätter mig i ett extraordinärt tillstånd. Utan droger, och med den senaste tekniken, försvinner min kropp och jag blir bara blick.

Jon Rafman, Dream Journal, 2018-19. Foto: Italo Rondinella

Dock finns här flera andra uppdaterade verk som ruskar om och väcker mig igen. Jon Rafman visar exempelvis två videor, ett slags mardrömslika sagor befolkade av stympade människodjur och trinda Michelin-gubbar. Rafman utnyttjar skickligt dataspelens kantiga estetik och gör processen både kort och utdragen med sina artificiella halvrobotar. Berättelserna om ont och gott suger omedelbart fast och deras illusoriska låtsasvärld framstår som skrämmande verklig.

Cyprien Gaillard, Ocean II Ocean, 2019

Och så, i slutet av Arsenale simmar en ensam dammig sköldpadda omkring i Cyprien Gaillards andra filmverk i utställningen. Omgiven av New Yorks tunnelbanevagnar som dumpats på den sandiga bottnen. Gaillard blandar dessa talande arkivbilder med egen dokumentation av marmorväggar från Moskvas t-bana. Där avtecknar sig snäckfossiler i undersköna mönster, som små märken från ett urtida kretslopp. Antagligen kommer sköldpaddan också omvandlas till sten, någon gång i framtiden. Tidsomfånget i filmen är hisnande. Vad kommer hända med metallvagnarna? Och med oss?

Magnus Bons

Foto: Magnus Bons. Venedigbiennalen 2019 pågår 11 maj – 24 november 2019

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.