Publicerad 23 maj 2014 Av I Recensioner Med 3424 Visningar

Vårutställning 2014 på Konstfack

Vårutställningen på Konstfack är numera en välstrukturerad och disciplinerad tillställning, där alltför vilda utsvävningar inte får plats. Fattas bara annat, kraven på den högre konstnärliga utbildningen av idag är höga och förutsätter att examinanderna arbetar mer med perspiration än med inspiration av det gudomliga slaget. Därmed inte sagt att utställningen är tråkig, tvärtom. Årets Vårutställning blandar och ger på ett sätt som stimulerar och väcker viktiga frågor. (Se nedan för en samlad bildpresentation av utställningen!)

Utställningen har detta år har som övergripande rubrik fått en serie begreppspar av typen “Åsikt och kraft”, “Fantasi och effekt” eller “Geist och metod”. Som synes handlar det inte om motsatser i ett dialektiskt system, utan snarare om entiteter som tillsammans skapar dynamik i ett sömlöst tillstånd. Detta tillstånd gäller även mellan skolans avdelningar, vilket gör att det är hälsosamt vanskligt att urskilja någon skarp gräns mellan de examinander som kommer från den traditionella konsten och de som arbetar med industridesign eller konsthantverk. Abigail Janjic är ett bra exempel på detta. Hennes arbete Don’t You See ?!!!! påminner om flera arbeten jag sett utförda av elever vid Kungl. Konsthögskolan under de senaste åren. Men Janjic kommer från avdelningen Textil i det utvidgade fältet, och hennes bearbetning av Internet tar med sig en hel del stoffkänsla in i den starkt visuella presentationen, där hon har scannat bilder och föremål som sedan laddats upp på webben i en mosaikliknande struktur som sträcker sig ut i det fysiska rummet. Bildrum och fysiskt rum växer samman med varandra. Även Gabriella Loeb från samma avdelning smälter samman olika upplevelser med varandra. Ett tunt, draperat tygstycke har bestrukits med harts och målats, så att den flödande textila formen mumifierats i ett enda sammanhängande nutillstånd. Verket utstrålar stillhet och perfektion mitt i en utställningsmiljö som tillhör lokalens allra mest intensiva och signalstarka område.

Examinanderna från Ädellab brukar vara lika duktiga på att skapa gränsöverskridande upplevelser där olika material och koncept flätas samman, och årets lineup är inget undantag. Lisa Fält utgår från sprickor hon gjutit av i byggnader och andra konstruktioner vi omger oss med som ett skydd. Av dessa har hon gjutit smycken, som hon kallar Sorgsprickor. Tanken är att vi genom att bära dessa skapar en grogrund för möten med andra människor som kanske delar våra traumatiska och smärtsamma upplevelser. Linda Ottosson, även hon från Ädellab, beträder en likartad väg när hon gör smycken som symboliserar ätstörningar. Tanken på att bära fram det vi helst av inte vill tala om kräver självförtroende – eller kanske inte? Att bära sitt stigma som ett smycke gör det obehagliga till en del av omvärlden, och lyfter traumat utöver den personliga sfären. Både Fält och Ottosson är goda exempel på hur årets examinander förmår länka den personliga intimsfären till en större socialpsykologisk diskurs som omfattar både den enskilda individen och samhället.

De stora berättelserna må vara mer sporadiskt förekommande i årets Vårutställning, men de små berättelserna lever och frodas. Diana Butucariu (Keramik och glas) och Cecilia Granlund (InSpace) vecklar ut sina egna fysiska världar med utgångspunkt i erfarenheterna av eller mötena med främmande kulturer. Butucarius verk reflekterar över det rumänska konsthantverket i dagens postindustriella samhälle. Hennes objekt ömsom skyddar, ömsom lyfter fram sköra hantverkstraditioner som löper en risk att snart bli utrotningshotade i ett samhälle där allt fast förflyktigas, för att tala med Marshall Berman. Granlund går närmast scenografiskt tillväga. Hon tar utgångspunkt i fältstudier hon gjort i Tanzania, och där masker spelar en viktig roll i den kollektiva bearbetningen av både positiva och negativa upplevelser. Denna kulturkrets artefakter har hon transponerat till vårt eget samhälle i form av en “centralstation” där möten mellan de olika personagerna kan tänkas äga rum. Ett avancerat, konceptuellt verk som kräver lite tid för att upplevas på rätt sätt men som vågar ta ut svängarna på ett fysiskt kontrollerat vis. En fysisk form av konceptualism står även Rudolf Nordström (Inredningsarkitektur och möbeldesign) för. Hans arbete fokuserar på ett element som ofta glöms bort i den arkitektoniska processen: ljud. Ljud är rumsskapande, och Nordström manifesterar detta genom att presentera ett verk som både alstrar ljud och framstår som en postminimalistisk skulptur. Upplägget är tänkvärt och intelligent gestaltat.

Examinanderna från fri konst har inte alltid haft det så lätt i Vårutställningen, delvis som ett resultat av att de andra avdelningarna glatt annekterat bitar av det traditionella konstfältet. Men i år slår det gnistor på ett nytt sätt. Hanna Romin är tecknare, men hon tar hela rummet i anspråk i en lika sällsam som fascinerande installation som med tecknandet som verktyg söker dyrka upp det gåtfulla hemmets innersta. Det är ett välgjort och moget arbete som närmast verkar klart för leverans till något lämpligt galleri. Detsamma gäller Madeleine Kozmas rumsinstallation Please try again later. Ett antal telefoner, modell äldre, spelar upp telefonsvarsmeddelanden från avlidna eller försvunna personer. Men ett upplägg som skulle kunna ha tangerat det osmakliga eller spektakulära gör en konceptuell saltomortal och landar som ett angeläget, gripande och urstarkt verk. Det är omöjligt att lämna Kozmas smått klaustrofobiska rum utan att personliga minnen rikoschetterar i medvetandet.

Det har redan sagt och skrivits en del om årets Vårutställning, ibland i ett högt tonläge. För min personliga del kan jag konstatera att Konstfacks Vårutställning 2014 är en bättre utställning än flera av de tidigare versionerna, och att orsaken till detta bland annat – men kanske inte främst – beror på att examinanderna så påfallande ofta lyckats hitta ett anslag där politiska och sociala ställningstaganden begåvas med en hantverksmässigt välbyggd kropp. Visst, det händer att det slirar här och där, men vem bryr sig egentligen? Det är inte biennalen i Venedig vi talar om. Och är det något jag verkligen uppskattar – och efterlyser – är det unga konstnärer som behärskar sina uttrycksmedel och förmår säga något väsentligt om den tid och det samhälle vi lever i.

Adress: L M Ericssons väg 14, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 15/5 – 25/5

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *