<

Publicerad 03 februari 2010 Av I Recensioner Med 1653 Visningar

Vårsalongen på Liljevalchs konsthall

Damm_Carl_Johan_storVårsalongen på Liljevachs konsthall har en ärevördig historia, som ganska länge hade karaktären av en berg- och dalbana. En gång i tiden – närmare bestämt när Vårsalongen startade 1921 – var det ett ”måste” att söka för alla med högtsyftande konstnärliga ambitioner eller dito karriärer, och utställningen ansågs vara en generalmönstring av vad som ”gällde” inom konsten. Sedan brakade det raskt utför, och länge var Vårsalongen en tummelplats för glada amatörer. För några år sedan gjorde Liljevalchs ledning en ambitiös insats för att delvis återställa ordningen, och Vårsalongen blev ett showroom för de unga konstnärerna från landets konsthögskolor. Nu verkar det emellertid som om man är farligt långt ute på det sluttande planet igen. Årets Vårsalong är nämligen den svagaste på flera år.

Vad detta beror på kan man spekulera i tills man blir blå i nyllet. Enligt utställningskatalogen har man aldrig tidigare fått in så många bidrag, så någonstans måste det ha gått snett. Eller så har konstlivet förlamats av fimbulvintern lika mycket som SL:s pendeltåg. Hur som helst, mångfalden är det inget fel på. Här finns allt från subtil fotokonst (alltför lite) till taffligt hötorgsmåleri (alltför mycket). Däremellan småroliga skulpturer, någon enstaka video och textila bilder. Något för alla med andra ord, förutsatt att man inte kräver någon djupare konstupplevelse.

Lestander_Dan_storAlla dem som fortfarande orkar göra sig besväret att hurra för måleriets återkomst blir knappast besvikna över Vårsalongen. Såvida de inte tittar närmare, vill säga. För det är tyvärr inte mycket av det måleri som visas som stannar längre i minnet än det tar att gena från konsthallens utgång till 47:ans busshållplats. För det mesta parafraseras det hej vilt: Roslins beslöjade dam möter fiskargubben, prins Eugens landskap sammanstrålar med Dick Bengtssons hakkors och Caspar David Friedrichs munk virrar runt på sin havsstrand. Sådana lån har varit postmodern stapelvara sedan 1980-talets slut, så ingen blir förvånad över fenomenet i sig. Men för att det skall ta skruv krävs ett betydligt intelligentare och mer mångbottnat återbruk än vad som sker på Vårsalongen. Det blir som med halvtaskiga musiksamplingar, man ler igenkännande och går vidare.

Det finns dock undantag. Carl Johan Damms Berlinpanorama är hisnande och effektivt både i sin komposition och sin måleriska subtilitet, och Fredrik Brånstads serie med små ”porträtt” av golv balanserar på den fina gränsen mellan det konkreta och det abstrakta. Liselott Bjurgards väldiga bildrum där mönsterdetaljer och symboler virvlar runt har också en attraktionskraft som sträcker sig bortom det rent visuella.

Mahid_Hadar_storLite oväntat (men kanske ändå inte) är det fotograferna som skapar små andrum i den mediokra räckan måleri. Vegar Moens kyligt melankoliska bild av järnvägsbron mellan Kia och Tibet har goda möjligheter att bli en modern klassiker, och Martin Jacobsons otroligt finstämda landskapsbild slår hötorgsmålarna ur brädet i en handvändning. Detsamma kan sägas om Lina Jaros sällsamma interiörer, som vi kunde se våren 2009 på Kungl. Konsthögskolans avgångsutställning.

Skall man ta Vårsalongen som sanningsvittne så görs det nästan ingen konstvideo i Sverige just nu. Vilket förstås är fel. Några videoverk finns dock med i utställningen, och de har man konsekvent valt att klämma in mellan allt annat bråte. Konstvideo har funnits i utställningarna i mer än 40 år – hur svårt kan det vara att presentera verken på ett vettigt sätt? Dan Lestanders ”Dreams and Wishes” tillhör kanske inte de starkaste verk jag sett på någon Vårsalong, men förmår ändå fånga betraktaren, vilket i sig är en bedrift i det stinnkilade utställningsrummet.

Till sista tvingas man konstatera att det kanske måste till ett stilgrepp som angriper Vårutställningskonceptet vid roten för att effekten skall bli den eftersträvade. Haidar Mahdis sjövilda stengodsljusstakar och objekt kunde beskådas vid Konstfacks Vårutställning förra året, och nu slår han till igen. En kaxigt rättuppstående guldfitta sätter med besked punkt för årets Vårutställning. Bättre lycka nästa gång.

Bilder (uppifrån och ned): Carl Johan Damm, Dan Lestander, Haidar Mahdi

Adress: Djurgårdsvägen 60, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 29/1 – 28/3

Anders Olofsson (text), Liljevalchs konsthall (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *