Publicerad 21 januari 2013 Av I Konstkommentarer Med 2363 Visningar

Varför blir det så fel?

konstkuppengrafik_992Sveriges Television är duktiga på att göra kulturprogram. “Kobra” och “Babel” håller yppersta klass, och hade gjort det även i en internationell jämförelse. Men när det gäller konst, då vilar en förbannelse över TV-huset. Varför är svårt att förstå. Konst är ett visuellt medium, TV likaså. Det hela borde vara en win-win-situation, för att tala managementsvengelska. Men lik förbannat går det åt helvete. Gamla “Bildjournalen” fick på sin tid utstå spott och spe för programledaren Christoffer Barnekows förmåga att i sin entusiasm emellanåt befinna sig mer i blickfånget än den konst han berättade om. Men det skulle bli värre. Mycket värre. Någon som minns satsningen “Arty”? Nej, kunde inte tro det. Som en tidig julklapp fick vi i slutet av förra året “En tavlas hemlighet”, där Melker Becker i följe med en tungt nedlastad och andfådd videofotograf halkade omkring i fantasyversionen av diverse kända målningars tänkta inre värld. Kul för de som var deltog, men TV-publiken glömdes bort någonstans utmed vägen.

Och nu är det dags igen. I det nya formatet “Konstkuppen” drar schlagerdrottningen Lena Philipsson omkring i svenska småstäder med olika konstnärer som på en vecka skall skapa ett offentligt konstverk. Kring konceptet står fördomarna höga som en småländsk granskog. Konsten (som alltid förutsätts provocera) skall testas på de intet ont anade ortsborna (som förutsätts vara inskränkta och fördomsfulla). Men trots idoga försök lyckas man inte frambringa någon lokal indignation, snarast tvärtom. Visserligen tackade kyrkofullmäktige i Skara vänligt nej till Elisabeth Ohlson Wallins altartavla, men annars går folk man ur huse för att hjälpa både konstnärer och programledare med allt från bullbak till svetsning. Allt slutar med jubel och kollektiv glädje. “Kul att det äntligen händer något”, som en av Osbyborna konstaterade i det senaste avsnittet.

Det är naturligtvis lätt att kamma hem poänger på svepande kritik mot ett upplägg som är ett så grandiost självmål som “Konstkuppen”, även med SVT-mått mätt. Men det finns anledning till att känna en djupare frustration när man betänker vilka resurser statstelevisionen har till sitt förfogande. Det är inte där skon klämmer. Någonstans tror jag problemet sitter i en oförmåga att lita på att konsten kan vara tillräckligt intressant i sig själv, ett dilemma gruppen bakom “Babel” inte verkar känna. Där är det helt OK att trycka ned en författare mellan soffkuddarna, och föra ett bildat samtal med vederbörande i en halvtimme. Utan specialeffekter eller jippon. Varför vågar man inte göra detsamma med en konstnär? För att skapande av konst i TV-chefernas ögon inte är en intellektuell verksamhet, eller vad? Man undrar.

Så här ett recept på en lösning, som inte kostar mycket pengar:

– 2 IKEA-fåtöljer
– 1 flaska mineralvatten och 2 glas (plast duger)
– En vas med ett knippe tulpaner
– 1 konstnär
– 1 programledare
– 1 hyggligt begåvad fotograf med kamera och ljudutrustning
– 10 intelligenta frågor plus dito svar

Jag lovar att det fungerar. Tvivlar ansvarig TV-chef går det ju bra att fråga gängen bakom “Babel”, “Min sanning” eller “Agenda” hur man gör. De kan säkert berätta.

Anders Olofsson (text), SVT (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

3 Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.