Publicerad 02 november 2012 Av I Recensioner Med 5588 Visningar

“Upplyst” på Artipelag

Jag har längtat efter en utställning med temat som ”Upplyst” har. Konstverk som använder neon och elektriskt ljus har länge fascinerat mig. Kanske för att tekniken omedelbart öppnar för en både kroppslig och visuell erfarenhet, med ljuset som en sorts ”naturlig” kraft. Neonljus bär på en påtaglig närvaro som är mycket förförisk, samtidigt som dess tekniska orsakssammanhang är helt redovisad. Denna situation spär på verkens egendomliga, närmast magiska, materialitet. Neonrörets användning inom reklam gör det till ett självklart verktyg för konstnärer som använder ord i stället för bilder. Eller ord som bilder. Bruce Nauman är en konstnär vars verk direkt gör sig påminda på näthinnan. Han är kanske den som allra flitigast utnyttjat neon både figurativt och som text. Och kan tyckas given i en utställning som denna, men Nauman är tyvärr inte inkluderad. Däremot finns ett verk av Joseph Kosuth, en av konceptkonstens pionjärer, som i likhet med Nauman arbetar med en grundläggande diskussion kring förhållandet mellan bild, språk och verklighet.

Kosuths verk ”Five Colors and Five Words” från 1965 är precis vad titeln anger. Fem ord ”avbildade” med fem olika färger. Varken mer eller mindre. Eller? Enkelheten i verket är dubbelriktad och inbegriper i själva verket en hel drös med filosofiska frågor. Finns här alls någon bild att tala om? Allt vi ser är en språklig sats gestaltad i sin egen formulering. Kosuth låter orden peka tillbaka på sig själva, på samma sätt som den minimalistiska konsten gjorde i mitten på 1960-talet. Konstnärernas verk slöt sig från yttre referenser i en slags inverterad gestik. En paradoxal rest av modernismens anspråk att föra varje konstart mot sin egen fulländning.

Den färgsprakande inramning som ”Upplyst” medför riskerar att förminska radikaliteten i Kosuths verk, som är ganska tystlåtet och hotas att sömlöst tas upp av omgivningen. Det har en saklig outgrundlighet gemensam med Mario Merz talserie som klättrar uppför väggen. De ljusblå neonsiffrorna beskriver sin egen tillväxt, enligt den medeltida munken Fibonaccis princip (där varje ny siffra är summan av de två tidigare). Merz använde genomgående neon i sin konst, ofta som kontrast till sina sköra igloos. Hans nedtonade uttryck står sig dock väl i konkurrensen från Monica Bonvicinis ”Light Me Black”, som helt dominerar Artipelags första sal. Trots att hennes väldiga hängande cirkelform av sammanbundna lysrör inte kunde vara mer främmande gentemot Merz uttryck, förstärker ändå verkens olika uttryck varandra.

I ”Upplyst” ryms konst med en mängd olika innehåll, och även om installationen i den stora salen i Artipelag fungerar betydligt bättre än under invigningsutställningen ”Platsens själ”, blir själva tekniken problematisk. Den fungerar som ett slags minsta gemensamma nämnare, och öppnar för jämförelser mellan verkens likheter som är mer ytmässiga än innehållsliga. Utställningen innehåller många starka konstverk, men kanske hade det varit intressantare med fler verk av samma konstnär istället för tvärtom? Det hade kunnat visa på en kontinuerlig metod, istället för många enstaka verk som mer blir exempel på hur konstnärer arbetat med neon och elektricitet.

Ändå är det en styrka att utställningen innehåller flera konstnärer som inte är mycket visade i Sverige. Här finns pionjärer som Günther Uecker och Otto Peine – missa inte Peines glödande sol – liksom Jason Rhoades med sina sexuellt laddade ljuskronor. Även Bertrand Lavier är relativt okänd på våra breddgrader och representeras med två verk av färgat lysrör, som utgår från utseendet på målningar av Frank Stella. Laviers randiga teckenbilder hänger mitt emot Dan Flavins uttrycksmässigt likartade lysrörsskulpturer, men sedda ihop sammanblandas rakt motsatta begrepp som intention med imitation, och autenticitet med appropriering. Flavin var samtida med Stella och de delar estetik, medan Lavier senare har haft helt andra anledningar att göra sina verk. Konstverken lyser i kapp, men i olika riktningar. ”Upplyst” fungerar som en komprimerad historielektion i det sena 1900-talets konsthistoria, men där konstnärliga ställningstaganden riskerar att förväxlas.

Slutligen är det omöjligt att inte förhäxas av Jenny Holzers lilla skylt med vandrande textmeddelanden. Med en genialisk enkelhet varierar hon LED-ljusens framtoning och rörelser, så att de tycks ligga i lager på varandra. Korta textrader om övergrepp och sexuellt våld blandas med mer prosaiska iakttagelser. Tekniken helt kongenial med innehållet, och förflyttningen från reklam till konstens rum är minimal. Här finns en samhörighet med Kosuth, men där Holzer har ett betydligt mer politiskt laddat budskap.

Jag minns en tidig utställning av Holzers verk i en före detta mejeributik på Upplandsgatan, som var fylld av hennes frenetiskt förbiilande budskap. Skyltarna var större den gången på 1990-talet och lamporna framkallade en fysisk värme som pulserade mot kroppen. Det var märkligt att känna rytmen i textbildernas temperatur mot huden. I sina bästa stunder upplever jag något liknande på ”Upplyst”, där det elektriska ljuset ibland fräser och brummar som i ett laboratorium.

Bilder (uppifrån och ned): Bertrand Lavier, Maria Merz, Jason Rhoades

Adress: Artipelagstigen 1, Gustavsberg, t. o. m. 20 januari 2013
Utställningen pågår under perioden 2710 – 20/1 2013

Magnus Bons (text), Anders Olofsson (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *