<

Publicerad 22 mars 2017 Av I Recensioner Med 4730 Visningar

”Upphovsmannen är en kvinna” på Marabouparken

Marabouparken har det senaste året arbetat utifrån en sorts feministisk curatering och ägnat en stor del av utställningsprogrammet åt att lyfta fram kvinnliga konstnärer ur historien och samtiden. Konstnärer som varit banbrytande inom 60- och 70-talets feministiska konst eller som arbetar med feministiska ämnen idag. Betydande konstnärskap kan man tycka – dock sällan ihågkomna i de kanonskapande konsthistorieböckerna, än mindre närvarande i det kollektiva minnet. I år verkar detta curatoriella angreppssätt än mer målmedvetet. Konsthallen skräddar sin publika verksamhet utifrån den övergripande idén om att utforska individer och grupper som bestrider maktstrukturer och hierarkier i sökandet efter jämlikhet, solidaritet och kollektiv gemenskap.

Upphovsmannen är en kvinna, som bygger på dokumentärfilmen med samma titel, utgör ytterligare ett bidrag att återupptäcka och aktualisera kvinnliga utövare ur historiens försummade arkiv, i det här fallet ur den svenska bildjournalistiken. För upphovsmannen i utställningen är egentligen tre svenska pressfotografer – Alma Haag, Ellen Dahlberg och Ragnhild Haarstad. Tre pionjärer som, trots långa karriärer i några av landets främsta redaktioner, glidit in och förblivit i skuggan av den mansdominerade yrkeskåren.

Om detta, om hur seglivade maktförhållanden och värderingssystem styr både genusreproduktionen och historieskrivningen, får besökaren en hint vid utställningens början. Där, bredvid väggtexten finns en kopia av ett brev från1942, där en etablerad manlig pressfotograf i välmenande ordalag avråder en ung kvinnlig aspirant från att söka sig till yrket. Det är olämpligt för ”en flicka”; de få kvinnliga pressfotografer som fanns är så maskulina att det nog varit ”ett förbiseende från vår Herre” att de blivit flickor. Brevet illustrerar de symptomatiska föreställningar och attityder som Haag, Dahlberg och Haarstad också har behövt kämpat emot och stå ut med. Var och en på sitt håll under de olika perioderna av 1900-talet som de varit verksamma.

Upphovsmannen är en kvinna är löst uppdelad i tre sektioner, en för varje pressfotograf. Utställningen följer ingen tydlig kronologisk ordning utan gör snarare nedslag i Haags, Dahlbergs och Haarstads yrkesliv utifrån tillgängligt eller räddat material. Ändå blir det ganska mycket att gå igenom: förstorade utskrifter av foton och tidningsartiklar, enstaka kontaktkartor och originalfotografier, en del minnessaker. I utställningen ingår också utdrag av den ovan nämnda dokumentärfilmen som visats på SVT.

Genom denna brokiga samling följer vi Alma Haag, förmodligen Sveriges första kvinnliga pressfotograf, och de moment ur samtiden som hon sedan anställningsåret 1907 förevigade åt Dagens Nyheter. Bilderna på Strindbergs begravningsprocession och Carl XII:s mumifierade ansikte är uppvisningsexempel på hennes saklighet och tekniska säkerhet. Fotografens namn saknas i artiklarna så klart; det är långt kvar till den praxisen införs.

Vi följer Ellen Dahlberg och hur hennes bakgrund som flykting från 30-talets Tyskland och lärlingstiden hos kända fotografen Anna Riwkin styrde in henne på samhällsreportaget. Under 40-talet och framåt försåg hon fack- och veckotidningar som Folket i Bild, SSU:s Frihet och National Geographic med berättande fotografier från både Sverige och omvärlden. Jag fastnar för hennes omslagsbilder. Tagna snett underifrån och i motljus får bildmotivet, oftast en arbetare, en estetisk monumentalitet som inte saknar politisk udd.

Och så sluts cirkeln med Ragnhild Haarstad som vid 60-talets slut blev SvD:s första kvinnliga pressfotograf (vänster och överst). Hennes omfattande portfolio visar inte bara på mångfalden av uppdrag, utan tyder också på att handlingsutrymmet hade väsentligt vidgats för en kvinnlig pressfotograf. 1971 tilldelades Haarstad utmärkelsen Årets Fotograf. Än idag är hon den enda kvinnan som någonsin fått det priset.

Gestaltningsmässigt hade Upphovsmannen är en kvinna behövt en tydligare läsbarhet och mer genomarbetad pedagogik, inte minst vad gäller information om själva materialet och curatorernas urval. Stundtals känns valet av utskriftsformat och placeringen av bilderna i utställningsrummet godtyckliga och ogenomtänkta. Varför montera några av Haarstads häftiga bilder så högt upp på väggarna så att besökaren riskerar missa dem?

Men framför allt är det synd att curatorerna inte låtit själva fotografierna tala för Haags, Dahlbergs och Haarstads yrkesliv. Varför inte låta bildjournalistiken vara mer än illustration? – för att låna Haarstads uttryck i dokumentären om pressfotografins utveckling inom svensk media. Dessa tre pionjärers foton är berättande nog ur såväl ett historiskt som ett fotokonstnärligt perspektiv. Jag hade gärna fördjupat mig i Dahlbergs fotoserier från Sydamerika och hur hennes dokumenterande öga registrerade och skapade berättelser om världen åt svenskarna.

Samma år som Haarstad förärades fotografpriset publicerades på andra sidan Atlanten en numera ikonisk feministisk text som kom att förändra den konsthistoriska forskningen och skrivningen. I Why have there been no great women artists? vänder sig konsthistorikern Linda Nochlin mot de stora monografierna över begåvade men förbisedda kvinnliga konstnärer (läs pressfotografer). Dessa fyller visserligen en funktion men löser knappast titelfrågan. Istället pläderar Nochlin för en dekonstruktion av de institutionella strukturer som hindrat kvinnliga konstnärer (läs pressfotografer) från att uppnå storhet. Drygt fyrtio år har gått sedan publiceringen och vi är fortfarande där – med de historiska undantagen. Upphovsmannen är en kvinna må vara en intressant lektion i glömd journalistik- och kvinnohistoria, men det är snarare vad utställningen inte undersöker som gör den angelägen.

Gabriela López

Installationsfoto: Jean-Baptiste Béranger/Marabouparken, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg. Utställningen pågår 28 januari – 23 april 2017

(Visited 1 times, 1 visits today)

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *