Publicerad 04 april 2013 Av I Recensioner Med 2327 Visningar

Ulla Fries på Bror Hjorths Hus

fries1Jag guidas genom utställningen av Filosofen, som i sina olika skepnader lyckas gestalta Ulla Fries konstnärliga områden: naturens under, vetenskap, filosofi och fantasi. Som skulptur och grafiskt blad befinner sig Filosofen mittemellan; mänsklig, organisk och zoologisk, den står centralt i utställningen och visar vägen med utsträckt vinge, löv, eller mantel. Med skarp och vaksam uppsyn blickar gestalten från piedestaler och väggar, visar sin mästares grafiska och skulpturala värld.

De verkliga motiven blir nästan overkliga i sin närgångna, kliniska detaljrikedom, medan fantasin blir så verklig att den berör de innersta känslorna. Larver, flugor, tång, torra löv – små detaljer i den stora naturen fångas med små streck, ofattbart små bygger de tillsammans växtdelar och insekter, i sig anspråkslösa, ibland nästan tråkiga, men imponerande i tekniskt skicklighet; ofta blottade utan miljö i svart-vitt på ett vitt ark. Där grafiken uttrycker en artobjektens viktlöshet fångar bronsskulpturerna en tung kroppslighet.

Skulpturen “Filosofen I” (2005) har skobeklädda fötter och står stadigt med värdig hållning. Bakhuvudet är beklätt – eller kanske bepansrat – med en obestämd blandning av päls/fjäder/fjäll/reptilhud. I den utsträckta manteln eller frackärmen är namn som Augustinus, Montaigne och Sokrates synliga. Skepnaden pekar på samband i ett större sammanhang, men är ett dubbelt väsen – likt en Greve Dracula, som pekar vidare mot sin krackelerade namne. “Filosofen II” (2005-2010) är nästa stadium, kanske det sista; sprucken och läderartad, grånad och mera ödmjuk i sitt uttryck, och har likheter med ett visset löv i nedbrytningsfas.

Man anar en förvandling mellan Filosofens olika skepnader eller stadier – kanske representerar han utvecklingen. Artens ursprung tycks återfinnas i den grafiska varianten: “Filosofen” (2000) – en hårig flyghund som med sina klor svårligen greppar fotfästet i upprättstående ställning på två ben. Gesten från den utsträckta vingen är välkomnande, men blicken är opålitlig och den strategiskt placerade tumklon är inte att leka med. I ytterligare en bronsvariant har vingarna avvisande och bestämt svepts runt kroppen – puppa eller svepning.

fries2jRockaägget finns i brons och som grafiskt blad, även det har blivit lite av ett signum för konstnären, lätt att ta för fantasifoster men är noggrant utfört med utgångspunkt i naturligt tillstånd, liksom insekterna i brons. Utvecklingen från den detaljerade ensamma kotten (1990) till snabeldjuren (1997) har föregångare i “Blåtunga” (1988) och “Ungen” (1977), mästerligt detaljrika byggen av ytstruktur och täthet och i en märklig levande blandning av arter mellan djur- och växtrike i grafiskt utförande. En detaljerad och verklig blandning från djurriket Fågel, fisk och mittemellan (2001) öppnar för fortsatt fantastiska kombinationer och snillrika sammansättningar. Ulla Fries värld har ett släktskap med Karl-Axel Pehrsons, den senare erbjuder, enligt mina erfarenheter, mer fantasifulla skapelser i större utsträckning och i vidare sammanhang.

I några av Fries motiv visas figurer i miljö, och i samtliga spelar ansiktsuttrycken en avgörande roll. Kanske kan man säga att bladet med de många apansiktena bland stammar och flikiga palmblad, “Apor” (1985), är en pendang till den helt fantastiska Trasan (2004) där pyttesmå unika uttrycksfulla ansikten berättar sina livs historier från disktrasans skrymslen och veck.

Så finns här ett verk som stör harmonin: “Frottéhandduken” – skulpturen retar mig en lång stund i hela sitt onaturliga väsen, ett, i och för sig vackert, fritt svävande kvinnohuvud om vilken en ljusblå handduk är lindad; nytvättat hår, makeupen är lagd. Något får mig att tänka på Marat. Men så kommer jag på det – detta verk sammanfattar i sin underfundighet hela utställningen, knyter ihop den på samma sätt som Filosofen öppnade den. Mötet, det fristående, detaljerna; men en skulptural kroppslighet utan kropp, struktur utanför naturens ordning. Det identitetslösa, stela, frottéinsvepta huvudet i dialog med de små uttrycksfulla ansiktena i den smutsgrå disktrasans patentstickade veck. Trialogen med mig som betraktare…

Ulla Fries är ritmästare vid Uppsala universitet. Den fina utställningskatalogen innehåller så gott som samtliga utställda verk samt essäer av flera författare.

Adress: Norbyvägen 26, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 9/3 – 14/4

Marit Jonsson (text), Göran Ekeberg (foto)

Marit Jonsson är konst- och litteraturvetare, Master of Arts, kulturskribent på Formom med speciell inriktning mot samspelet mellan text/bild/människa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.