Publicerad 28 september 2020 Av I Konstkommentarer Med 526 Visningar

Toulouse-Lautrecs och Anders Petersens världar

Henri Toulouse-Lautrec (1864–1901), Jane Avril au Jardin de Paris, 1893

Med djärva, träffsäkra linjer sveper Henri Toulouse-Lautrec fram La Belle Epoque och modernismens rusiga hotspot Montmarte. Millesgårdens sommarutställning ”Toulouse-Lautrec & vännerna i Montmarte” (13/6 – 20/9) var en mönstring från tiden för affischkonstens genombrott. Braskande färglitografier i nytt reklamspråk och rafflande lockelser. Tidens artister och konstnärer träder fram. Ikoniska gestalter som den bredaxlade Aristide Bruant, sångaren i röd schal. Jane Avril med blossande hår och smal midja eggar i en svalt rasande cancan. Sångstjärnan Yvette Guilbert fängslar med gester i långa, svarta handskar. Affischvännerna är konstnärer som Bonnard, Mucha, Steinlein, Vallotton.

Nöjeskvarteren, en larmande nattlig värld av radikalism, artisteri, prostitution, klasskillnader, arbetare och nyfikna borgare, parat med socialt patos. Vassast är Lautrecs skarpa blick på hyckleriets konvenans och girighetens dubbelmoral. Konsthallens väggar var tapetserade av affischer men på den trånga ytan konkurrerade de ut varandra. Och genom tematiseringen sprids Lautrecs verk ut, förtas och försvinner bland vännernas.

Henri Toulouse-Lautrec, Aristide Bruant dans son cabaret, 1893

Plötsligt blir jag stående bland alla gulnade affischer och stumma tillrop. Allt känns bara som ett nostalgiskt möte med gamla bokmärken. Lättuggat, oproblematiskt, historielöst som en överdos gott och blandat. Bortsopad är den radikala och politiska undertexten. Men det var ändå här Milles inspirerades av serpentindanserskan till skulpturen med samma namn! I Paris, som hypnosens fader Charcot, skrev ut Jane Avril från mentalsjukhuset när de fann att hetsig dans gav henne psykisk balans. Och här rådde fru Charcot unge Freud att se Yvette Guilbert. Drygt 45 år senare, 1931, skriver Freud till vännen Yvette, att nyckeln till scenframgången nog bottnar i att hon där levt ut bortträngda delar av sin personlighet. Men på Millesgården har Montmartres intensivt dunkande puls stannat av.

Och allt kan inte säljas med mördande reklam. Bildtemat ”Nattfjärilar och kurtisaner” presenterades lika sorglöst glatt. Här går min gräns. Kvinnoexploatering kan inte längre visas okommenterat.

Var skildras de kantstötta och marginaliserade människornas utsatta, dramatiska världar?

Anders Petersen, Color Lehmitz, kontaktkarta

På Fotografiska visades under vår och sommar (13/3 – 23/8) Anders Petersen fotosvit ”Color Lehmitz”, tagen 1967 – 70 i Hamburgs hamnkvarter. Dit söker jag mig. Och till Lehmitz sökte sig den då 23-årige Petersen. På flykt från en komplicerad uppväxt, på jakt efter en fadersgestalt och samhörighet och i en stark känsla av att vara en outsider.

Henri Toulouse-Lautrec med Jane Avrils hatt och boa. Foto: Maurice Guibert, ca 1892. Copyright: Musée Toulouse-Lautrec

Här börjar jag tänka på Toulouse-Lautrec. Född i en adelsfamilj med en frånvarande, gränsöverskridande, excentrisk pappa. En närvarande, troende, på ont och gott kontrollerande mamma. Född av ett kusinpar, bar han en genetisk sjukdom som märkte utseendet och gav irreparabla benbrott som fick honom att stanna i växten och ha svårt att gå. Självbilden uttrycker han i foto med crossdressing och clowneri. Och karikerar sig rått som en kort, stornäst krumelur med pincé och käpp. Montmartres outsider par excellence!

Petersen visar fotoseriens kontaktkartor, försedda med färgmarkeringar gjorda under årens lopp för utställningar och böcker. Hemliga tecken spridda på de svartvita fotografierna. Gula cirklar likt ballonger, kryss i rött, blått, grönt. Ett fyrverkeri av färg exploderar över en svartvit verklighet.

Café Lehmitz ligger i utkanten av Reeperbahn. Ett afterwork för nöjesindustrins hemgående. En värmestuga med gemenskap för disparata nattvandrare, nattmänniskor och nattarbetare. Öppen och tillgänglig också för den unge vackre fotografens kamera. De nakna, närgångna Lehmitz-bilderna blir Petersens stora genombrott.

Själv tänker jag återigen på Lautrec. Framför staffliet, som modeller föredrog han arbetarkvinnor och prostituerade. De var mest naturliga.

Anders Petersen, Lilly och Rose, Café Lehmitz, 1970

Med varm stämma berättar och beskriver Petersen i korta filmsekvenser sina ”vänner”, Lilly, Marlene, Ramona, Ärret. Också Lautrec, av modellerna känd som monsieur Henri, skriver in bordellens madame Baron, mademoiselle Popo med flera i konsthistorien. Och tecknar vännen Jane Avril på ensam hemväg med handen i fickan och sorgsen min. Den kraftigt drickande Lautrec inhyste sig i perioder på bordeller. En viss gemensam frizon för outsiders och utsatta. Fem år före Lautrecs död 1901 publicerades serien ”Elles”. En skildring av de prostituerade kvinnornas privata vardag på bordellen, när musiken tystnat och reklamen släckts.

Café Lehmitz utgör en station mellan den publika och den privata världen. Den innersta har inte Petersen fått tillgång till. Men tilltror mötet genom kameran och sin subjektivitet om att förmedla, uttrycka och ge legitimitet åt en gemensam mänsklig upplevelse och grund.

Men mötet med fotosviten lämnar mig inte någon ro.

I filmsekvenserna talar Petersen främst om kvinnorna och i goda ordalag, varm, snäll, jovialisk. Den blonda 18-åriga Mona från Östtyskland med svart runt ögonen och blicken i kameran. Den extraordinära Uschi med make, vänder sitt fängslande ansikte mot fotografen. Och den spröde Årret, som tagit av skjortan för en fight, ser rakt in med ett uttryck växlande mellan pojke och åldring. Men det är kvinnornas tillgänglighet och utagerande som förser kameran med berättelsen om Café Lehmitz.

Anders Petersen, ur Color Lehmitz

Mer än 100 år tidigare, 1877 gör Degas ur minnet en serie bordellinteriörer. Nakna vita kvinnokroppar, sexualiserade till typer och utbytbara handelsvaror. Bilderna är mörka, som överdragna av en hinna av förakt och misogyni. Degas tycker att Lautrecs bilder stinker av syfilis.

Men Lautrecs bild av prostituerade på led med kjolarna upplyfta för medicinsk hälsokontroll, andas inget annat än mänsklig respekt. Och bilderna från bordellens inre är stillsamma, raka, osentimentala och icke voyeuristiska. Med bortvända ryggar utför namnlösa, trötta kvinnor kvällsbestyr, vaknar till morgontoilette, tvättar och kammar sig. En diffus manlig gestalt, en hatt, en säng antyder stundom bordellmiljön och försörjningsvillkoren. Men här finns inga sexualiserade provokativa poser. Inget fördömande. Bara en vardaglig respekt. Lautrec låter kvinnorna helt enkelt vara kvinnor i sin egen rätt.

Men Petersens blick genom kameran är en ung hungrig mans. Frikostigt eller bara vant eller fortfarande i tjänst, bjuder kvinnorna på sexualiserade poser för kamerans voyeuristiska blick. En uppdragen tröja och nakna bröst. En hand på ett lår, ett trevande mot ett underliv och kameran klickar till. Män som suger sig in mot kvinnofamnar. Inte tvärtom. Det är en utsatt värld, en värld av outsiders. Men det är en manlig värld Petersen gestaltar och berättar om.

Henri Toulouse-Lautrec, ur Elles, 1896

Den 61 årige Elfride, prostituerad sedan hon var tretton, har kastats ut av bordellägaren. Drar inte in nog med pengar. Till Café Lehmitz är hon välkommen. Välkommen också framför kameran. En 18-åring närmar sig henne. Och gesterna kameran fångar verkar automatiska. Upp med kjolen, så strumpebanden syns. Den unge mannen borrar sig in i hennes famn. Och den automatiserade gesten för undan underbyxorna och blottar könet för kameran. Elfrides utsatthet förlamar mig. Minnesfotot jag kan behöva förmår jag inte ta. Inte ytterligare intrång. Kameralinsen skyddar den unge Petersen. Men inte mig. Och det subjektivitetens förtroliga möte som fotografen talar om finner inte sin gemensamma mänskliga grund hos mig.

I Lautrecs värld finns inga leenden. I Petersens värld blixtrar de och lyser i svärtan. Kameran är sekundsnabb.

Toulouse-Lautrec porträtterar prostituerade och hänger bilderna på bordellens väggar. Anders Petersens första utställning äger rum på Café Lehmitz, där häftar han upp de 350 bilderna. Nu gömmer han den svartvita verkligheten bakom framgångens färgglada tecken. Två hyllade konstnärer.

Själv tänker jag på den blonda 18-åriga Mona, nu jämngammal med mig och undrar hur hon har det.

Annika Nordin

Annika Nordin, kulturjournalist, föreläsare. Spec. konst och psykologi. Medverkar bla i Dagens Nyheter, kataloger/antologier.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.