Publicerad 21 januari 2021 Av I Recensioner Med 1073 Visningar

Torsten Renqvist på Galleri Andersson Sandström

Torsten Renqvist, Bön, 1968

En kraftig huggkubbe med en yxa nedsatt för späntning och huggning av trä, möter mig när jag kliver in på Galleri Andersson Sandström. Det är ingen skulptur utan en bit av bildhuggaren Torsten Renqvists tillvaro från Kummelnäs i Nacka. Ser framför mig hur han stod ute i snön och klyvde. Koltrasten som flög förbi. Den okonstlade vardagens rörelser, som måhända pågick till ljudet av en visslande kaffekanna. Nästan alltid ska det ha varit gäster i hans hem, med diskussioner långt in på nattkröken.

Renqvist är en av våra stora konstnärer, som hade mängder med utställningar med både måleri, skulptur och grafik, och utförde många offentliga arbeten. Inte mindre än 25 finns bara i Stor-Stockholm, och om dem kan en läsa i nyutgivna boken Vägvisare. Men här i galleriet handlar mötet med konsten främst om de små hålrummen som skapas mellan och inuti varje enskilt möte. Det som ger stor mening, genom det lilla, det skitiga och det fria. Verken på galleriet är utvalda med hjälp av Renqvists anhöriga, som också varit med och hängt utställningen.

I det större rummet ryms på ett långt arbetsbord ett antal skulpturer. Längst bort står en känguru i trä med en stol på magen. Bredvid ett par barnskor i brons och vidare bronsskulpturen Bön, från 1968. Året efter det att Renqvist slutade måla. Bön föreställer två händer som är hoptvingade, med handflatorna emot varandra, i ett skruvstäd.

Torsten Renqvist, Skuggor, fyra flickor, 1979

I en brevväxling mellan Renqvist och konstkritikern Asta Bolin, utgiven i Djur kan inte ljuga, finns en reflektion kring att sitta fast och hålla ihop två plankor. Han skriver till Asta: ”Kanske har mitt konstnärskap varit ett försök att vara en sådan skruv, att hålla ihop en tradition med flödet av nu efter nu. Men om intensiteten i det närvarande försvagas, vad då skruv?”

Så vad händer då om bönen trillar ned, liksom polletten? På golvet bredvid Bön står Skuggor, fyra flickor från 1979. Får höra av galleriet att skulpturen gestaltar fyra flickor som hoppar baklänges från en brygga. Deras skuggor är fångade. Minns det plötsliga andetaget som drabbar en när man hamnar i iskallt vatten. Hur skräcken är lika närvarande, som adrenalinet av lyckoruset är, sekunden innan tårna träffar ytan. De fyra flickornas skuggor fladdrar kort över vattenytan; död och pånyttfödelse i ett.

Vänder mig om och ser igen på Bön, det är något lockande med den som drar mig tillbaka. Undrar huruvida bönen är påtvingad eller ej. Om tvingen/tvånget släpper, så faller bönen ned, men visst är väl det också ett slags nu, en fullt pågående närvaro?

Torsten Renqvist, Fågeskrämma, 1970

Var det ett sådant slags uppvaknande Renqvist fann genom att sluta måla? Jag tror nämligen inte att Renqvist var fast i måleriet, hans bildkonst upplevs fri och utforskande. Grafikbladen på väggen här i galleriet bekräftar det. Nej, jag tror snarare han bytte spår för att han inte ville bli fast. Det gick för lätt, och var för få flisor. Renqvist var intresserad av sin omvärld, han reste och läste mycket. Ett sådant sinne, tänker jag, kräver ett slags humanitet som inte upprepar sig själv. Den söker snarare ett pågående motstånd, likt det att hoppa baklänges ned i iskallt vatten, metaforiskt sett.

I Polen såg han några gamla fågelskrämmor som jag tror lockade honom till skratt. De var utformade att skrämma bort fåglarna, men fungerade omvänt likt välkomnande härbärgen där fåglarna gärna byggde sina bon. En dubbel rörelse av frihet och olydnad som Renqvist lyckades fånga i Fågelskrämma från 1970.

Samma slags underfundiga humor kan man se i en brons gjord efter några gamla apelsinskal, Litet formalt spel från 1984 (översta bilden). Jag gissar att det från början var ett litet barn som placerat ut skalen i sin ordning och av ingen orsak. Ändå sa skalen något sant, av vikt och högst poetiskt. För barn är i sitt skapande, till en början i vart fall, oförmögna att ljuga. De bara gör. Djur och barn blir för den tillrättalagda vuxenvärlden således en brygga till naturen, och används därför ofta i allegoriska berättelser. Renqvist var från början geolog och intresset för det oförställda var nog minst lika vetenskapligt förankrad som poetiskt. Han såg något i hur apelsinskalen var placerade, gissar jag, och använde sig av det, likt noter till sin egen musik.

Torsten Renqvist, Hyndan, 1971-72. Tillhör Region Uppsala

Det verk som drabbar mig mest på utställningen är ändå Hyndan, inlånad från Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon ser vass och självklar ut i sin ståtliga storlek. Som en sliten men pålitlig gammal grogghagga jag gärna hänger och språkar, eller bråkar, med en stund. Är särskilt förtjust i den mörka håligheten i Hyndans buk. Den säger något om mitt eget mörker, och jag vill krypa in där. Bredvid skulpturen står det i en text som Renqvist skrivit: ”Hon lutar som en slarvigt rest katedral, men faller inte. I hennes sida är ett hål som visar innandömet. Inte ens för detta skäms hon.”

Torsten Renqvist visar kanske vägen, just på grund av verkens motsträvighet, in till betraktarens egen katedral. En inre plats där det ibland också ryms något slags stillhet. Det gör den här utställningen högst meningsfull.

Windy Fur Rundgren

Foto: Galleri Andersson/Sandström, Hudiksvallsgatan 6. Utställningen pågår 14 januari – 20 februari 2021

Windy Fur Rundgren är konstnär, frilansskribent och föreläsare. Verksam och bosatt i Segeltorp

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.