Förenklat kan man säga att alternativen då framstod som å ena sidan det traditionella måleriets perspektiviskt organiserade bildrum, med igenkännbara varelser och ting, å den andra modernismens platta rumslighet där betoningen ligger på ytan och målningens föremålslighet. Torsten Anderssons lösning blev att måla imaginära skulpturer på ett sätt som negerar båda dessa vägar: abstrakta föremål, plastiskt återgivna.
Genom att det som avbildas har volym uppstår visserligen ett illusoriskt rum, men det är helt strukturlöst och omöjligt att träda in i. Inte heller går det att vila i ett välavvägt bildplan, som i så mycket modernistiskt måleri: det bryts oupphörligen sönder av dessa omöjliga föremåls ohanterliga skevhet.
Framställt på detta sätt kunde Torsten Anderssons strävan te sig som ett rent intellektuellt företag, en dekonstruktion av måleriet. Det är naturligtvis tvärtom, det avgörande ligger på uttryckets nivå. Men för att kunna spela denna hittills ohörda musik måste instrumentet byggas om eller användas på ett helt okänt sätt.
Det emotionella trycket är också enormt. Lars Forsell har i en text från 1963 talat om målningarna som ”eldkastare”, och då formulerar han sig ändå om de expressionistisk-romantiska avledningar av konstruktivismen som föregick Anderssons ”lösning”. Men ordet är i lika mån giltigt för det mogna måleriet.
Utställningen på Nordenhake omfattar arbeten från 1980-tal till 2000-tal. Återigen kan man konstatera hur ihållande och återkommande ekot från Carl Fredrik Hill är i detta verk. Här finns hela tiden samma djupt oroande osäkerhet om vad som är levande och vad som är dött, var gränsen går. Dessa osannolika skulpturer är också ett slags utstötta, avstötta, inre objekt, arketyper om man så vill – eller snarare ekvivalenser till sådana.
I Sockel med kläpp till exempel, från 1988–89, tycks en fyrkantig ljusblå stod långsamt ha vuxit fast i en kramande gul hands obevekliga järngrepp. Och Kansersjuk skulptur, från 2000, är samtidigt ett stolformat, krappviolett djur på väg snett in i grundens blekgula undergångsljus. Eller Tygskulptur, från 2001–02, där en säckig, grönrandad gravvård kanar ut ur målningen diagonalt på ett kadmiumrött postament.
Ändå fungerar det, summan av dessa ungefärligheter blir ändå något drabbande och absolut distinkt. Det är verk som griper tag i hjärna och inälvor samtidigt – man kommer inte undan, vare sig känslomässigt eller intellektuellt.
Jag minns nu inte när jag senast såg målningar av Torsten Andersson sammanförda i en utställning. Men uppenbarligen är det tillräckligt länge sedan för att det omgivande klimatet ska te sig annorlunda. Verken framstår i dag som än mer radikala.
Torsten Anderssons målningar har samma verkan oavsett om de hänger på solkiga vävtapetsväggar eller i Nordenhakes oklanderligt vitmenade rum. Mycket av det som visas annorstädes tycks däremot förutsätta denna aseptiska inramning och den bårhusmässiga lysrörsbelysning vi bestås med i samtidens utställningsrum. Anderssons måleri är inte ”snyggt”, men det är starkt berörande. Och handlar konst om någonting, är det väl ändå om detta.
John Sundkvist
Foto: Carl Henrik Tillberg, Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 17 april – 19 maj 2018