Publicerad 31 januari 2020 Av I Recensioner Med 1357 Visningar

The 4th Floor på 3:e våningen

Oda Haugerud, Rubs claws, 2020

Efter ett par års tystnad är det rörliga galleriet Nomad, som drivs av Pontus Westerberg och Gunéll Kulieva, tillbaka med grupputställningen ”The 4th Floor” på 3:e våningen. Den kaxiga titeln ger sken av att detta kan vara något utöver det vanliga – att ribban har höjts en grad.

När jag besöker utställningen under vernissagedagen blir jag först lite bekymrad över hur tunn presentationen är; konsten försvinner nästan i det luftiga rummet. Det tar ett tag innan jag lyckas bilda mig en någotsånär uppfattning om verken och kan placera dem i ett sammanhang. Först då utkristalliserar sig en förståelse för den konceptuella inramningen. Jag ser nu lokalen som en sorts ödslig utgrävningsplats. Jorden består av flera lager och detta är ännu ett lager. Rester har letat sig igenom jordens hårda skorpa och ligger utspridda i rummet likt apart skrot från en flygkrasch.

Gustav Wideberg, Untitled (Rädda Almarna, 2019)

I Alfred Bomans platsspecifika och kollageartade text skissas några av utställningens såväl optimistiska som nihilistiska drag. Änglar och spöken sammanblandas. Vi har må hända uttömt våra sista chanser till överlevnad; det enda vi kan göra i nuläget är att njuta av de bitterljuva frukterna som återstår. Ett smakprov: ” (…) you did good, we got far. You did not so much, and yet you got a whole lot. You lived in a building without putting in a single brick, you traveled roads and got fed without ever picking up a shovel or sowing a seed (…)”.

Att jag känner mig som en dinosaurie bland den unga publiken på den fräcka vernissagen förstärker på ett ironiskt vis känslan av att denna konst har något att göra med olika tidsåldrar och att vi närmar oss en ny era. Curtly Thomas performance under öppningskvällen är en stroboskopshow med hård elektronisk musik. Han knäpper med fingrarna. Är gesten en hint att vi ska vakna upp ur en bekväm dimma? En metallkonstruktion med ett par skelett har placerats bakom hans rygg; han kan inte lösgöra sig från den då långa trådar släpar den efter hans kropp. Thomas för blicken till sin egen skugga på väggen under sin performance. Symboliken är ganska pretentiös men ändå effektiv: det förgångna kan vi inte frigöra oss ifrån. Curtly Thomas visualiserar ordspråket ”att ha ett lik i garderoben”.

Albin Looström, Spooning with Babe, 2020

Oda Haugeruds brutala skulpturer syns lite varstans i utställningshallen. De för onekligen tankarna till den norska konstnären Matias Faldbakkens urbana och skoningslösa arbeten, men Haugeruds verk är lite mer försiktiga i både format och utförande. Bland hennes verk märks en skulptur som har tillverkats av bland annat en sönderbränd scooter, en sönderriven sko, vaselin, salt och metalltråd. Den har hängts från taket och får mig att tänka på hur kadavret från en förkolnad uråldrig insekt skulle kunna se ut. Jag uppskattar Haugeruds kompromisslösa inställning – hon krusar knappast betraktaren – men jag hade gärna velat se hennes ganska småformaterade verk i en mer intim miljö.

Mera passande för lokalen är Albin Looströms installationer som hänger likt elastiska nät, med tillhörande små spindlar, i hörnen. De är fulla med hål och därför blir rummet en del av deras essens. Det vita tyget, som ”spindelnäten” består av, hänger likt utsträckta tuggummisträngar och verkar vara kapabla att utvidgas hur långt som helst. Jag märker det inte först, men efter ett tag ser jag att en större spindel har målats även i taket. I denna kontext framstår spindlarna som konstnärer och de omgärdande näten är deras ingenjörskonst. Gustav Widebergs assemblage är också nätliknande men ser mer ut som en blandning mellan något rostigt man kan finna i på en skrot och en trasig talisman.

Johan Devigos, Daemonelix, 2019/2020

Att den mest ultimata konsten inte alltid görs av människor, utan av djuren eller av naturen, är även temat i Johan Devigos superba skulptur ”Daemonelix”, vilken ska föreställa en fossil som länge har kallats för ”djävulens korkskruv”. Under slutet av 1800-talet hittade paleontologen Erwin H. Barbour märkliga skruvformade pelare och underjordiska valv i Nebraska. Djävulsskruvarna är otroligt symmetriska och tros ha gjorts av en sorts förhistorisk bäver. I utställningen kan man få ytterligare information via en rullande text på en skärm. På golvet ligger en kopia av denna mytomspunna spiral och den ser ut att nyligen ha grävts upp från marken; den är täckt med torkad lera. Devigos verk gör utställningstemat mer konkret. Och det är såväl spännande som otäckt att tänka på att våra egna byggprojekt kommer att ligga djupt begravda i jordens innandöme i en närstående framtid.

Hilda Stammarnäs, Harvestor, 2019

Liksom Devigos konst är Hilda Stammarnäs surrealistiska akrylmålningar direkta. Hennes två målningar ”Harvestor” och ”Liberator” fångar ytterligheter: den ena föreställer en karikatyrisk flicka med långa flätor, vita kläder och en korg fylld med målade ägg, den andra visar en man som spräcker ett kletigt ägg på en tallrik. Den rinnande äggulan stänker ned ett skräpigt landskap i miniatyrformat som likaså syns på tallriken. Stammarnäs verk är på en gång sockersöta och obehagliga; de är syntetiskt kyliga men får mig också att tänka på gammalt ikonmåleri, som det av Giotto. De pekar både framåt och bakåt i tiden och avbildar ett skitigt kretslopp. De får mig ur balans då de återspeglar den plastiga samtiden på ett träffsäkert sätt.

”The 4th Floor” är ingen positiv utställning, ur ett traditionellt perspektiv. Att ta sig framåt eller uppåt är synonymt med jordens förstörelse. De destruktiva krafterna har dock alltid varit en av konstens mäktigaste lockelser, och så även här.

Sara Arvidsson

Foto: Daniel Grizelj. 3:e våningen, Sockerbruket 9, Göteborg. Utställningen pågår 25 januari – 16 februari 2020

Konstkritiker och skribent i Göteborg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.