Publicerad 20 maj 2016 Av I Recensioner Med 6461 Visningar

Take Me (I’m Yours) på Kunsthal Charlottenborg

Wolfgang Tillmans

Wolfgang Tillmans

Det finns få begrepp inom samtidskonsten som är mer negativt laddade än ”plakatkonst”. Konst som ensidigt deklarerar vad konstnären tycker i en politisk fråga. Mer exakt vad begreppet syftar på än i Wolfgang Tillmans cool anti-Brexit kampanj (http://tillmans.co.uk/) kan det inte bli, då verket består av just plakat med Tillmans egna argument för att britterna inte bör lämna EU. Att han dessutom väljer att ta med detta dogmatiska och brittiskt platsspecifika verk på en utställning i Köpenhamn känns så fel att det blir helt rätt.

Strax intill Tillmans affischer på Charlottenborg finner man Carsten Höllers Pillclock. Verket består av att det var tredje sekund ramlar ner ett piller från taket, och så småningom bildar en stor hög på golvet. Intill denna pillerhög står en vattenautomat och uppmaning till besökarna att ta ett piller och svälja ner det med ett glas vatten. En gratis medicinkur som du inte har en aning om vad den innehåller eller vilken av dina krämpor läkemedlet behandlar.

Carsten Höller

Carsten Höller

Mycket mer spännande än så blir utställningen Take Me (I’m Yours) på Kunsthal Charlottenborg tyvärr aldrig.

Inte lika fel och inte lika plakat som Tillmans anti-Brexit kampanj, även om de drar åt samma håll, är Gilbert & Georges bidrag. Deras bröstknappar och banderoller proklamerar olika åsikter som konstnärsduon har: Gilbert & George say: Burn that book, Gilbert & George say: Fuck the teachers, etc.

Rirkrit Tiravanija attackerar den kinesiska regimen genom att skriva Freedom Cannot Be Simulated över kinesiska tidningssidor. En textrad som även finns på T-shirts som i utställningen är fritt för publiken att plocka åt sig och bära.

Gilbert & George

Gilbert & George

1960-tals ikonen Daniel Spoerri deltar med ett verk som består av ett människoskelett tillverkat av marsipan och som det är meningen att besökarna ska kunna äta upp. Problemet är att benranglet här ligger i en glasmonter, och det som i stället serveras besökarna är små marsipanbitar på ett fat vid sidan av. Ett i minst lika hög grad kastrerat verk är en säng som en gång i tiden Franz West gett besökarna massage i. På Charlottenborg står en vakt och ser till så ingen besökare rör det ikoniska objektet.

En av dagens stora fixstjärnor inom engelsk konst är Jeremy Deller deltar i utställningen med två stämplar. En som man kan stämpla sig själv med, eller vad man nu vill, med texten: More Poetry is Needed. Och en där det står Lost Children.

Mest förbryllad blir man över hur konsthallen marknadsför utställningen. Enligt deras beskrivning skänker den besökarna en helt ny form av konst som utmanar de ekonomiska systemen i såväl samhället som inom konstvärlden. Dessutom utförd av några av världens mest tongivande konstnärer och därtill får du som besökare ta med dig denna unika konst. De nämner visserligen att den tidigare visats på Serpentine Gallery i London, men inte att det är en uppgraderad version av en utställning från 1995.

Visst var den utställningen banbrytande, men det var för tjugo år sedan. Och visst är det från ett konsthistoriskt perspektiv lite intressant att se hur utställningsidén från den tiden funkar eller inte fungerar. Men varför marknadsföra idén som att den skulle vara banbrytande idag? Att det skulle vara en dagsaktuell framåtblickande utställning och inte en historisk tillbakablick.

Yoko Ono

Yoko Ono

Det enda som är korrekt i konsthallens svulstiga utställningsbeskrivning är att du kan plocka hem en del ting, kläder och affischer. Att de deltagande konstnärerna har en enorm stjärnglans är det ingen tvekan om, men hur tongivande är idag Christian Boltanski, Gilbert & George, Douglas Gordon, Yoko Ono, Felix Gonzalez-Torres eller Franz West? Just själva stjärnglansen verkar varit det viktigaste i valet av konstnärer, även om det också finns med en del mindre upphöjda namn. Det är också konstvärldens storstjärna Hans Ulrich Obrist som är kurator, jämte nämnda konstnärsikon från 1990-talet Christian Boltanski och den konstnärliga ledaren för Charlottenborg Michael Thouber.

Själva temat, gratisekonomin med kunden som vara, är ju inte mindre aktuellt i dagens samhälle än 1995. Även om det inte tar samma fysiska gestaltning i det offentliga rummet som då, när tunnelbanetåg och stationer proppades igen av gratistidningar. Men att finna konstnärer som relaterar till dagens digitala gratisekonomi, och de intrång i folks privatliv som den medför, verkar varit en för stor ansträngning för kuratortrion.

Per Brunskog

Foto: Kunsthal Charlottenborg, Kongens Nytorv 1, Köpenhamn. Utställningen pågår 5 maj – 7 augusti 2016

Frilansande konstskribent och kurator. Huvudsak väljer jag att skriva om konst som nollställer mig, få mig att skåda det yttre omfånget av mitt förnuft. Den första text jag någonsin fick publicerad var här i Konsten.net 2005, sedan dess har det blivit en lång rad texter som skildrat olika företeelse inom den internationella konstvärlden, både för Konsten.net och för andra forum. Hemsida: www.perbrunskog.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *