Surrealisterna har dominerat under hösten och fortsätter att göra så under vintern på Moderna Museets filial i Malmö. Men det är inte enbart konstriktningen som startade på 20-talet och pågick fram till 60-talet som står i fokus. Även verk från tiden före och efter rörelsens egentliga blomstring visas. Ordet ”supersurrealism” är en sammanslagning av Guillaume Apollinaires begrepp ”superrealism” som förebådade begreppet ”surrealism”, vilket sedan André Breton utvecklade i det surrealistiska manifestet 1924. Men utställningens egentliga teoretiska överbyggnad består av Marshall MacLuhans mediekritiska teorier där han bland annat beskriver mediesamhället som en del av det mänskliga nervsystemet. MacLuhan som väl mest gjort sig känd för uttrycket ”The medium is the message” – något som för övrigt passar bra in på surrealistiska uttryck – gick ur tiden innan det digitala samhället på allvar trädde i kraft. Det hindrar inte att nätet liknas vid en enda stor surrealistisk öververklighet som nutidsmänniskan är kopplad till. Följaktligen har en hemsida – som hade kunnat göras tillgänglig via en dator på plats – tagits fram till utställningen.
”Supersurrealismen” har en omvänd kronologi. Det betyder att besökaren först får bekanta sig med konsten efter surrealismen, sedan med själva surrealismen och först sist med några verk innan surrealismens genombrott. Metoden att starta i nuet och gå bakåt i tiden har både för- och nackdelar. Till det positiva hör att besökaren redan på ett tidigt stadium kommer in i Carsten Höllers surrealistiska svampskog som producerats för utställningen. I samma inledande avdelning i turbinhallen där de tre meterhöga svamphybriderna i installationen ”Giant Triple Mushroom” tornar upp sig finns bland annat även ”A.E.N” (1996) och ”Rosa målning” (2002) av Jens Fänge och Nathalie Djurbergs leranimerade film ”Florentin”(2004).
En mindre lyckad konsekvens av den omvända kronologin är att Salvador Dalis ”Wilhelm Tells gåta” (1933) känns inklämd i ett av de mindre rummen med lågt tak på övervåningen där den historiska delen av utställningen finns. Första intrycket i all ära men slutet på utställningen kunde vara roligare än att mötas av Guiseppe Arcimboldos ”Vertumnus” (1591). Detta mansansikte som byggts upp av naturens frukter är ett bra exempel på en historisk föregångare. Samtidigt innebär den att utställningen avslutas med en känsla av tomhet och antiklimax.
På andra sidan den vägg där ”grönsaksmannen” hänger finns en skärm som visar skisser ur en bok av den antroposofiska 1800-talskonstnären Hilma af Klint. Bildspelet hade kunnat kompletterats med en av hennes färgstarka målningar som ger ett helt annat intryck än teckningarna. Ett sätt att råda bot på skevheter – 80 procent av verken är gjorda av män – kan vara att inte enbart bygga historiska utställningar på det man redan har i samlingarna utan även låna in verk utifrån. På så vis hade möjligtvis även frånvaron av ett verk av Cecilia Edefalk i turbinhallen där konsten efter surrealismen visas kunnat avhjälpas.
För några år sedan hade institutioner som Statens museum for kunst och Arken på andra sidan sundet stora satsningar på just surrealismen. Först nu har det uppblossade intresset tagit sig uttryck i utställningen ”Supersurrealismen” på Modernas filial i Malmö. En tanke bakom surrealismen var att att uppröra och chockera, bryta mot invanda mönster och konventioner, att röra runt i grytan av känslor som vanligtvis ligger och pyr i det undermedvetna. Det samma kan tyvärr inte sägas om helhetsintrycket av denna konventionella utställning. Men även om den supersurrealistiska upplevelsen eller chocken i stort uteblir finns det självklart ljuspunkter. I den historiska delen får besökaren trots allt möta klassiska verk av bland andra Dorothea Tanning, Salvador Dali, Meret Oppenheim, René Magritte, Max Ernst, Man Ray, Wilhelm Freddie och Halmstadsgruppen. I filmstudion visas bland annat den surrealistiska filmklassikern ”Den andalusiska hunden” (1929)och intervjuer med Dali. I turbinhallen som rymmer verk av konstnärer som blivit influerade av surrealismen märks (förutom redan nämnda Djurberg, Höller och Fänge) bland andra Eva Aeppli och Magnus Wallin.
Ett tydligt exempel på en nutida konstnär vars verk innehåller surrealistiska inslag är David Krantzs ”Väldigt stort objekt” som visades under ljusfestivalen ”:by Light” i Malmö i november och nu finns med som en del av utställningen. I det tredimensionella verket som kräver speciella 3D-glasögon och där den rumsliga upplevelsen ställs på ända är influensen från surrealismen påtaglig. Någon dokumentation av ”Shadow Theatre” som spelades upp vid samma tillfälle av ”The Unholy” med bland andra Lisa Jeannin finns inte. Jenny Grönvall och Line Skywalker Karlströms performance som var en av programpunkterna under hösten har inte heller integrerats i själva utställningen för besökarna att ta del av i efterhand. Frågan är om inte Nathalie Djurberg är den enda kvinnliga konstnären i sin generation som finns med. Det gör att den ambition att råda bot på ojämställdheten som kanske trots allt finns någonstans känns halvhjärtad och slentrianmässigt pålagd.
Bilder (uppifrån och ned): Magnus Wallin, Salvador Dali, Nathalie Djurberg, Meret Oppenheim)
Adress: Gasverksgatan 22, Malmö
Utställningen pågår under perioden 29/9 – 27/1 2013. Den historiska delen på fortsätter till den 17/2 2013.
Lena Karlsson (text), Moderna Museet (foto)
