Publicerad 26 augusti 2010 Av I Recensioner Med 1962 Visningar

Sunniva McAlinden på S.P.G.

mcalinden1Den österrikiske författaren Hermann Broch skall vid ett tillfälle ha sagt att all konst egentligen strävar efter samma sak: att besvärja döden. Inför vetskapen om vår egen fysiska existens ändlighet är det inte underligt om vi – oavsett om vi råkar vara konstnärer eller ej – stundom klamrar oss fast vid idéer och strukturer som skapar en tydlig fasthet i tillvaron. Religionens tröst är en aspekt av detta beteende, vår vardagsmaterialism en annan.

Sunniva McAlinden har i sina tidigare verk till stora delar uppehållit sig vid den klassiska modernismens avskalade formspråk ambition att skapa en plattform höjd över det platta livet, en position som möjliggör en insikt av ett mer tidlöst och genomgripande slag. I hennes nya utställning (den första i Sverige på flera år) har hon delvis tagit med sig sin beprövade estetik. I ett av gallerirummen breder en stor golvskulptur ut sig. Den är byggd av olikfärgade fyrkantstavar av trä, som staplats på varandra i kvadratiska former. Installationen ger ett intryck av trygg stabilitet, men den är en chimär. Man behöver bara komma åt någon av staplarna för att hela formationen skall försättas i obalans. Detsamma gäller de diskreta ”linjer” som löper här och var över golvet i de övriga utställningsrummen, även de förfärdigade av målade trästavar. Det är närmast en omöjlighet att inte råka sparka till dem, och när så sker hamnar man i ett märkligt dilemma. Hur återställa den ursprungliga ordningen? Och är detta ens nödvändigt? Symmetrin och strukturen avslöjar sig vara en föreställning i vår egen hjärna snarare än ett recept som konstnären skrivit ut.

mcalinden2I en annan del av utställningen tar Sunniva McAlinden hjälp av den slags färgfläckar som psykologerna brukar använda i sina Rorschach-test. Just Rorschach-testet är ju extremt starkt inriktat på att låta bildernas ”mening” helt och hållet bli en funktion och våra egna mentala processer. Men McAlindens färgfläckar har inte samma projektiva status. De har förädlats, försetts med enstaka genomarbetade detaljer och bakgrunden som förefaller allt annat än slumpartade. De förvandlas i stället till ornament, något som tvärtom antyder planläggning och estetiskt raffinemang.

I den tredje aspekten av utställningen drar det åt ett helt annat håll. Några fotografier fångade på en kyrkogård i Stockholm fångar en verklighet som är helt autentisk men som ändå ger intryck av att vara konstruerad eller åtminstone en alltför god historia för att kunna vara sann. En gravsten (?) med namnet ”Achilles” förbryllar. Är det – bokstavligt talat – en hund begraven? En omsorgsfullt kvadratiskt klippt buske som verkar dölja en gravsten – ett minne som någon helst skulle vilja ha glömt? Verkligheten överträffar som oftast dikten, och den konstnärliga skaparakten består i att urskilja anomalierna i en annars tillrättalagd omvärld.

Sunniva McAlinden darrar inte på manschetten när hon låter sin utställning dra åt flera olika håll på samma gång. Det är modigt. I sin äldre estetik (träkonstruktionerna) är hon numera så hemmastadd att resultatet lätt kan bli lite för illustrativt och förutsägbart. Men i sitt måleri och, inte minst, de fotografiska verken öppnar sig hennes konstnärskap mot nya landskap som känns väl värda mödan att utforska.

Adress: Kommendörsgatan 6, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 19/8 – 11/9

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.