Publicerad 14 september 2011 Av I Recensioner Med 1241 Visningar

Sten Hanson på Galleri Niklas Belenius

hanson1Det här är Sten Hansons andra utställning på Belenius, med delvis samma material som då, vid årsskiftet 2008-2009. Det är nog inte helt fel att säga att det var först med den utställningen som Hanson blev en del av den samtida konsten, för såvitt den i princip förstås som visuell konst. Men sedan några år visas alltså hans dikter och partitur i ram på vägg. Visserligen hade han ställt ut förr, men i de självpresentationer jag läst av Hanson har han alltid beskrivit sig som text-ljud-konstnär, och när man tar del av dokumentationen förefaller det då som om det i utställningarna handlade om exempelvis ett slags utvidgad poesi, vilka alltså skulle förstås med utgångspunkt i en poesidiskurs snarare än i en tillhörande den visuella konsten. Även flera av de verk som med på den här utställningen, och nu beskrivs som collage, sorteras i den stora Sten Hanson-boken från 2008 under rubriken”assorted poetries”. Det skulle vara intressant att fördjupa sig i vad ett sådant domänbyte gör med verken. Att just Sten Hansons verk utsätts för det är helt i linje med hans konstnärskap och hans vana att göra samma verk i olika medier. Till exempel det collaget som är med här, “How are you”, (1965), är en sida av något han tidigare kallat “episkt poem”. Men ursprungligen gjordes den som en text-ljudkomposition, och fanns alltså på band, men finns också i en videoversion och i en version som enligt Hanson kan varaden första datorprogrammerade dikten i Sverige (en utskrift av en komplett permutation av frasens samtliga bokstäver plus slumpvisa inslag). Just det är ett verk som utmärkt klarar övergången till utställningssituationen, medan man i andra fall frågar sig om man verkligen ska reagera på sådant man annars gärna lägger vikt vid när man tittar på visuell konst, t.ex. papperskvalitet, fläckar, påverkan på rummet osv. Lite samlarvarning blir det över en del av de äldre verken, som kan te sig instängda i sina ramar.

Men i den här utställningen är det två andra aspekter som väcker mest intresse. Dels visandet av helt nya verk av Hanson, från 2011, dels hängningen. Den senare aspekten är fenomenal, måste jag säga. De flesta verken hänger i grupper om 2-4 stycken vilka stil- och tidsmässigt är homogena. Inom grupperna är verken tätt hängda. Kanske är det ramarna av ljust trä, som ger en svensk stugkänsla åt det hela, som gör att det känns som om verken tyr sig till varandra, kurar ihop sig och trivs i sitt sällskap. Intimiteten som ramarna och hängningen ger åt den estetiska erfarenheten av verken är påtaglig, och den nästan anbefaller ett perspektiv där verken ligger konstnären och dennes liv nära. Annars brukar Hansons verk ge mig en känsla av ett socialt sammanhang, visioner av Fylkingen på 60-80-talet, men här är det mer den enskilde konstnärens kontakt med verken som framträder. Det ger en taktil känsla av verken, som om de var till hands för betraktaren.

På så vis är det också själva uttrycket som priviligieras i utställningen, verkens intima uttryck. Men utställningen presenterar också en fin genealogi för de nya bilderna. Central i det avseendet blir “EG”, från2007. I den finns två av de element som utmärker de senare bilderna: en bit av ett vadderat kuvert och en speciell grön färg. Där finns också text, vilket pekar både bakåt och framåt: EG, står det, vitt på svart, och i närheten av första bokstaven finns ett svart W och också antydningar till ett L. Tillsammans med svarta botten i bilden, som kopplar den till flera tidiga verk, och placeringen just bredvid den fantastiska “Escaping Poem” (1962), där mot svart bakgrund delar av vita bokstäver syns, som dansanta gester i mörkret, kan jag inte låta bli att höra ett tyskt “Weg!” (Bort!) i verket EG. Ett utrop som själv kvävts i mörkret eftersom W är skrivet svart påsvart. “Weg” skulle också kunna översättas till “väg”, och då aktiveras också bokstaven L där, till ettengelskt “leg”, med associationer till en mödosam vandring. Och den associationen kommer kanske från att ha sett de nya bilderna, till vilka jag länge ställde mig tveksam. De förefaller tillkämpade; den bjärta gula och gröna färgen han använder misstänker man ska leda tankarna åt ett annat håll äntill den trötthet som finns här; användningen av bokstäver i verket, som tidigare ofta har dragit mot att aktivera själva övergången från ett meningsfullt men konventionellt system till en materiell verklighet utan plats för konventioner, har här liksom tömts på energi.

hanson2Kvar är bara bokstäverna i sin egna konventionalitets tomhet, vilket Hanson ställer utom allt tvivel i “A-M” (2011), där han helt enkelt lägger in ett blad med första hälften av alfabetet. Siffrorna ser inte heller längre ut som koder, och de rader av fästkuddar som finns här och där ser förströdda ut. Motvillighet genomsyrar verken. Men en stor konstnär kan ta sig ur även en sådan situation och intimiteten i hängningen riktar sensibiliteten just mot den här lösningen (vilket är ett gott exempel på vad ett bra samarbete mellan konstnär och gallerist kan göra). I “U.KBC” (2011) finns, långt ned i mitten, men “i förgrund” vore en mer talande beskrivning, ett uppfläkt vadderat kuvert som plötsligt får liv: den blir en gestalt men ännu mer en gest av välkomnande, öppenhet, generositet. Givetvis är kuvertet tomt, det har ingenting att ge, men det blottar samtidigt den upprivna vadderingen som huvudsakligen är grå, men med färgade små prickar i. Den där detaljen fångar upp hela verket, ja hela serien av verk, och hela den kraft som kraftlösheten själv kan besitta: det som är tomma gester på andra ställen i verket blir hären verklig och vital gest av tomhet, tomhet som det som erbjuds men där själva erbjudandet ändå är viktigare än det erbjudna. Och uppgivenheten, kraftlösheten blir här, om inte välsignad, så åtminstone något som det är värt att dela med andra, nästan som ett hopp om att någonting helt oväntat kan komma ur en situation som man inte kan vänta sig något av. Det är ett gripande verk.

Jag undrar om inte “X” (2011) är det där oväntade. En liten bild, utan grönt och gult men i stället med lite rött och en känslig svart skugga, och i mitten ett X. Det därX:et får en effekt jag inte förr lagt märke till hos Hanson: det är oavgörbart om det är en bokstav eller ett kryss. I utställningen ser jag att man kan koppla den till tecknen i just “Escaping Poem”; kanske finns det redan i den samma flykt från alfabetet (det romerska, men i princip vilket som helst) mot att arbeta mer generellt med tecken. Men jag tycker att det som finns i “Escaping Poem” vetter åt andra håll. Jag beskrev ovan dess tecken som dansanta, de är gester som kan få en att tänka på tachism, Michaux kanske, för att nu välja en som var både bildkonstnär och poet, medan den nya bilden mycket mer distinkt går in i tecknens rike (och då kanske snarare Klee ligger nära i stället). Den bilden ter sig helt ensartad i Hansons produktion, mig veterligt, som en kil in i framtiden.

Adress: Ulrikagatan 13, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 1/9 – 24/9

Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Galleri Niklas Belenius (foto)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.