Publicerad 17 januari 2012 Av I Gå och se! Med 3376 Visningar

Stefan Otto på Peter Bergman

ottoStefan Ottos konstnärskap rör sig kring minnet, eller kanske snarare kring vår föreställning om vad som är ett minne. Hans bilder och videoverk tar utgångspunkt i en verklig upplevelse som har sitt ursprung i det förgångna, men via den konstnärliga skaparprocessen bearbetas föreställningarna om vad som egentligen skett. Vad är sanning, och vad är en föreställning om sanningen? Tidens tand gnager opphörligen på våra minnen, och det förflutna blir till slut konturlöst och svårfångat. Men återgivningen av den historiska verkligheten blir samtidigt ett sätt att upptäcka hur vår perception och våra mentala förmågor vid en viss punkt börjar famla i mörkret.

Sefan Otto går mycket omsorgsfullt tillväga. Hans “målningar” utgår från fotografier han tagit av verkliga platser. Fotona projiceras sedan på väggen, och konstnären placerar en plexiglasskiva framför projektionen. På den skivan målar han sedan, för att till sist fotografera alltsammans än en gång och trycka ut alltsammans som C-prints. Den måleriska effekten är illusorisk; man måste vidröra bilderna för att upptäcka att det inte rör sig om riktiga målningar. Processen kan tyckas omständlig – varför väljer inte karl’n att måla i stället? – men den har sina poänger. Stefan Otto skruvar med arbetstempot, och lägger till moment som tvingar fram ett ställningstagande till vad han egentligen ser och vad som skall återskapas i bildens form. På samma sätt som minnet är skiktat formas bilden med hjälp av lager som läggs ovanpå varandra. Tekniken förvandlas till en metafor för kampen med att hålla fast och återskapa den egna historien.

I detta ryms också en nypa underfundig poesi. På ett podium mitt i utställningsrummet står fyra Volkswagen-bussar, klassiska fordon från det glada 70-talet. Sedda framifrån från vänster till höger  symboliserar de materiens förfall i tidens järngrepp: de psykedeliska dekorationerna på bilens utsida flagnar, rostangreppet sprider sig, canvastaket smulas sönder och faller ned i passagerarsätet. Vill man göra en ideologisk tolkning handlar det förstås om 70-talsidealismens förlisning mot finanskapitalismens klippor. Men så långt behöver man inte gå. Det räcker med konstaterandet att, som Karl Marx skrev, “allt fast och beständigt förflyktigas”.

Adress: Torsgatan 41, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 12/1 – 11/2

Anders Olofsson (text), Peter Bergman (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.