Publicerad 18 september 2011 Av I Recensioner Med 2202 Visningar

Stark säsongsstart i Norrköping

akerlund2Konstsäsongen i Norrköping inleds ovanligt starkt i höst: på Galleri Dag Andersson visas Hans Åkerlunds repetitiva minimalism i målningar och objekt, på Galleri Kronan ställer Caroline Färnström ut sina anspråkslösa verk, och på Konstforum samsas systrarna Müntzing om utställningsrummen, Martina med målningar och Kristina med vad hon själv kallar för hybrida skulpturer.

Caroline Färnström arbetar med fragmentariska berättelser, isolerade figurer eller miljöer som är tagna från ett större sammanhang eller sin naturliga omgivning. Det gäller oavsett vilket medium hon använder: måleri, fotografi eller film. På Galleri Kronan står en serie akrylmålningar med en lätt naivistisk ton i centrum. De vardagsnära motiven är dock sällan särskilt intressanta – hängningen är däremot desto bättre: de små, små tavlorna utan ramar hänger gruppvis intill varandra, som serierutor, vilket skapar en underliggande narrativitet som betraktaren kan utgå från i jakten på ett sammanhang, en intrig. Det är underfundigheten snarare än logiken som kopplar samman de disparata delarna i Caroline Färnströms berättande bildvärld.

Hans Åkerlunds konst tillhör en helt annan tradition med rötter i den amerikanska minimalismen. Utställningen på Galleri Dag Andersson heter “Ostinato”, vilket, något förenklat, är en musikalisk term för upprepning. Och här upprepas ett speciellt motiv: den räta vinkeln och cirkeln, som återkommer likt en grundmelodi. Precis som sina föregångare reducerar Hans Åkerlund det subjektiva uttrycket så att ingenting symboliserar någonting annat än vad det faktiskt är: färg, form och material. Just materialet skapar också en speciell spänning i vissa verk: konstrasten mellan de stringent kalkylerade motiven och det levande materialet – trä. Bortom den vita färgen tränger plywoodskivans struktur igenom och träets årsringar blottläggs. Dessutom är träskivan inte alldeles platt, utan den buktar in och ut och ger därigenom upphov till en verkningsfull vitalitet. Den ofrånkomliga höjdpunkten är ändå när ledmotivet omsätts i praktiken, som i det skulpturala objektet “Broken red” där de röda träklossarna med räta vinklar bildar en stor cirkel på golvet. Och kanske säger detta någonting om minimalismens kraft, som bäst åskådliggörs i objekt eller skulpturer. Eller i det offentliga rummet, vilket Hans Åkerlund också har arbetat med. 

farnstromDen största, och samtidigt bästa, överraskningen står ändå Konstforum för genom sin utställning med Martina och Kristina Müntzing. Bara någon enstaka gång har systrarna ställt ut tillsammans tidigare, så detta är verkligen ett unikt tillfälle – och därför borde utställningsperioden ha varit längre än två veckor. På väggarna hänger ett tiotal gouacher med Martina Müntzings fotorealistiska stil där det väsentliga lyfts fram medan allt runtom lämnas tomt, vitt. “Tvätt” är en genialisk skildring av ett bad-/tvättrum där rummets väggar och vrår bryts ner och vecklas ut intill varandra; det realistiska och triviala kontrasteras mot det fantasifulla och fria perspektivet. En lekfull listighet utmärker också “Frukost hos konstnärsfamiljen”: en familj äter frukost, ja, men konstnärsfamiljen utgörs av motiviska inslag från kända målningar av bland andra Dalí, Picasso och Mondrian. Konsthistoriska referenser är det för övrigt gott om i Martina Müntzings verk: i “Barbie 2” dyker Damien Hirsts skalle upp i bakgrunden och i “Resan till Cythere efter A. Watteau” har några par i trettioårsåldern placerats i den franske rokokomästarens miljö.

muntzing“New Bastards” heter Kristina Müntzings hybrida skulpturer som är utspridda i rummen: på golv, lutande mot väggar, hängande från taket. I vissa kan ett organiskt drag, en form av kroppslighet, utläsas. Men mestadels har intuition och spontanitet kontrollerat utformningen; någon övergripande idé framträder inte. Materialet hämtas dels från naturen, dels från världen vi har förhanden: lampskärmar eller tejp. Det är en något ironisk lek med gränsen mellan natur och kultur, fantasi och verklighet, identitet och tillhörighet.

Sinsemellan är dessa konstnärer och utställningar mycket olika. Men i skillnaderna finns någonting positivt, för det visar att det faktiskt finns plats för både det ena, det andra och det tredje i Norrköpings konstliv: det lokala och det globala, det konkreta och det abstrakta, det enkla och det teoretiska. Och det behövs.

Bilder (uppifrån och ned): Hans Åkerlund, Caroline Färnström, Martina och Kristina Müntzing

Adresser: Galleri Dag Andersson (Albrektsvägen 79-81), Galleri Kronan (Trädgårdsgatan 13), Konstforum (Saltängsgatan 19)
Utställningsperioder: Hans Åkerlund, Galleri Dag Andersson (20/8-25/9); Caroline Färnström, Galleri Kronan (3/9-18/9); Martina och Kristina Müntzing, Konstforum (3/9-18/9)

Mikael Andersson (text), respektive arrangör (foto)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.