Publicerad 22 januari 2019 Av I Recensioner Med 847 Visningar

Stadtbilder på Nordenhake

Michael Schmidt, Untitled (from Waffenruhe), 1985-87

Grå är den varmaste färgen. Den tanken föresvävar mig när jag betraktar några av den tyske fotografen Michael Schmidts tidiga verk från sent 70-tal – svartvita stadsbilder av ett vintrigt och folktomt Västberlin översköljt i ett diffust neutralt ljus. Och i samma stund som orden formas i mitt huvud undrar jag om Schmidt hade varnat mig för att låta blicken fördunklas av onyttig sentimentalitet. Inte för att han hade något emot känslor och inlevelse. Snarare därför att fotografera i den grå färgens mörkaste och ljusaste nyans – som han själv beskrev svart respektive vit – i mångt och mycket sammanfattade Schmidts syn på hur verkligheten skulle porträtteras och betraktas. Realistiskt, tydligt och utan förförande krusiduller. Alltså, som livet självt.

Fotokonstnären Michael Schmidt är återigen aktuell på Galerie Nordenhake. Den här gången i grupputställningen Stadtbilder tillsammans med ytterligare två välkända namn ur den tyska samtidsfotografin – Thomas Struth och Tobias Zielony. Urvalet är inte självklart men Nordenhake får det att fungera och faktiskt bli tankeväckande. Och det genom att lyfta fram några av de gemensamma nämnare som förenar dessa tre helt olika konstnärskap. Den djupt rotade förankringen i dokumentärfotografin; de urbana motiven som topografiska avbildningar av invånarnas sociokulturella värderingar eller psykologiska tillstånd; den noggranna och konsekventa utforskningen av den egna fotometodiken; kunskapen om och förtroligheten med deras studieämnen. Allt detta gestaltas i utställningen genom att utvalda konstverk från utvalda projekt från respektive fotograf sätts i samspel utifrån en viss motivisk samhörighet, men utan att följa någon kronologisk ordning.

Tobias Zielony, Alles (Chemnitz), 2002-2017

Av alla ”möten” som skapas i utställningsrummen med dessa tre konstnärskap är det mest lyckade det som välkomnar besökaren vid ingången till galleriet. Där, på mittenväggen, tronar Schmidts numera ikoniska bilder ur serien Waffenruhe (1985-87) av Västberlin och dess invånare några år före murens fall. Staden återges här som fragmenterade närbilder i mörkaste gråtoner, där kontraster och blockerade motiv förmedlar lika mycket en objektiv omedelbarhet som fotografens omaskerade subjektivitet. Skillnaden från 70-talets fotoserier i mjuka grå övergångar är diametral.

Waffenruhe-serien flankeras av två tidiga verk från Struth respektive Zielony. Alles (2002/2017), en digitaliserad Super 8-film, är Zielonys första experiment med fotoporträtt i rörlig bild och stående format. Likaså utgör verket en av konstnärens tidigaste studier av marginaliserade grupper och subkulturer i urbana miljöer, vilket har kommit att bli något av ett signum för Zielonys fotografi. Klippt och slumpmässigt ihopsatt avbildar filmen ungdomar i griniga och dovt färgade närbilder mot en bakgrund av höga betonghus i den före detta östtyska staden Chemnitz. Det är bara färgerna och de blygt leende, undflyende ungdomarna inför en alltför närgången kamera som gör mig inse att detta inte är en pendang till Schmidts Waffenruhe. Å andra sidan är Schmidt en av de konstnärliga referenser som Zielony själv relaterar till.

Struths svartvita stadsbilder av Düsseldorfs till synes stumma gator och arkitektur från sent 70-tal har vid första anblicken mycket i gemensamt med Schmidts fotografier från samma period. Men där Schmidts Berlinsviter, trots konstnärens tekniska åtgärder och intentioner om neutralitet, osar av historiska och psykosociala undertoner tycks Struth förhålla sig än mer objektiv gentemot sina motiv. Nog beror detta på Struths konsekventa användning av centralperspektivet som gör att fotografierna upplevs som kirurgiskt skurna utsnitt av verkligheten, och som avtäcker platsernas egen karaktär.

Thomas Struth, Kirchfeldstrasse, Düsseldorf 1976, 1976

Stadtbilder visar endast smakprov ur de tre fotokonstnärernas oeuvre som är mer omfattande och sammansatt än vad galleriets lokaler kan härbärgera. Jag hade ändå velat se några av Struths familjeporträtt som hade varit en passande komplement och kontrast till, säg, Zielonys fotografier ur Jenny, Jenny-serien och Schmidts Frauen.

Det är intressant att det curatoriella urvalet och dispositionen av konstverken i Stadtbilder hintar åt en sorts omläsning av historien. En som sätter strålkastaren på en revidering och ett större erkännande av Schmidts historiska betydelse i etableringen av ett nytt auteurfotografi i efterkrigets Tyskland. Det är för övrigt något som redan skett på den internationella fotokonstscenen strax före konstnärens bortgång 2014. Sedan dess tycks den insikten ha fördjupats, även i Tyskland där en stor retrospektiv utställning i Berlin väntar nästa år. Jag korsar mina fingrar och blundar hårt i hopp om att den också hittar sin väg till Sverige.

Gabriela López

Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 10 januari – 16 februari 2019

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.