Salarna i Bonniers konsthall liknar just nu en trädgård av tecken, med verk av skilda slag luftigt utspridda på väggar, golv och i luften. Som oftast på Bonniers handlar det om en noga ansad konceptuell vegetation, vilket både Rodrigo Matheus ympade trädstammar och Haegue Yangs skulpturala metallställningar är exempel på. Små gröna skott skjuter ut från Matheus träd och ett grovmaskigt nät hänger mellan grenarna – enligt uppgift ett sätt att hindra barn från att ramla ut från skyskrapor. Titeln ”Nature of construction” anger alltför tydligt innehållet – korsningar mellan natur och kultur. Yangs hybridartade ansamling av objekt bildar ett samtida mönster av former vi känner igen från olika håll. Det är vackert, men också märkligt neutralt.
Verken ingår i höstens utställning ”Spiralen och kvadraten”, där de flesta av konstnärerna kommer från Brasilien, men där vikten inte lagts på det nationella – utan det internationella. Underrubriken är ”övningar i översättbarhet” och utställningen ingår som en del i en större undersökning om översättning – där även en antologi kommer att publiceras och seminarier att hållas. Vad händer när konst flyttas från en kultur till en annan? Vad händer mellan konstverket och betraktaren? Vad i ett konstverk går inte alls att förstå, eller – om man så vill – översätta? Intressanta och viktiga frågor i dagens globala konstliv, men som samtidigt lägger en abstrakt styrande hinna över utställningen. Eftersom flera av verken bygger på översättningar mellan olika konstformer och kulturella uttryck riskerar betraktandet att reduceras till att endast notera att så är fallet. Konstverket får en instrumentell funktion som stämmer med tolkningen som curatorerna föreslagit.
Ett starkt tema är sambandet mellan litteratur och konst, men utställningen rymmer även matlagning (under vernissagen lagade stjärnkockar mat från en inköpslista konstnären Rivane Neuenschwander hittat), kriminologiska fantomporträtt (samma Neuenschwander låter en tecknare som arbetar inom polisen göra en bild efter besökarnas beskrivning av sin första kärlek) och musik – fast endast under vernissagekvällen då Arto Lindsay gjorde en spelning med sin rytmiskt hårda mix av bossanova och punk. Synd att ett så levande exempel på kulturell korsbefruktning inte kunde integrerats i själva utställningen.
Temat tätnar dock i konsthallens stora inre rum med flera verk som pratar mer intensivt med sig själva och med varandra. Här återfinns Öyvind Fahlströms grafiska bubbelformer som med sin typiskt färgstarka pedagogik berättar om kapitalistisk krigföring. Strax intill hänger Haegue Yangs bildspel med reklamaktiga foton av origamivikta stjärnor som sakta övergår i jordglober. Två olika sätt att försöka beskriva verkligheten. Angela Detanico och Rafael Lain har placerat ut ett antal betongplattor vars höjd motsvaras av bokstäverna i den latinska palindromen SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS. Urbanitet ställd mot urgammal mysticism. Kvadraten av betong bildar en värld i sig själv som kan läsas från alla håll, och med en motsvarighet i Cildo Meireles tolv olika stora påsar som hänger på en lina under taket. Varje påse innehåller alla andra men alla ser olika ut. Även Meireles titel är närapå en palindrom – ”Casos de sacos” – en självklar gåta vars lek med språkets ljud orsakar ett märkvärdigt tankesprång. Två starka verk med flera möjliga översättningar.
Intressant är definitivt också Dominique Gonzalez-Foersters vägg ”Textorama” som enbart genom citat ur böcker bygger en slingrande svartvit ordväv. Från början var verket en del av en större utställning hon gjorde med böcker utplacerade i uppbyggda dioramor, men det fungerar naturligt i denna inramning kring översättbarhet. Verket är både en bild och en text med ekon från de ursprungliga berättelserna – och som skapar nya. Gonzalez-Foersters konst är utpräglat symbiotisk, men har sin styrka i ett både självständigt ställningstagande i förhållande till det använda materialet och ett samtidigt totalt uppslukande av det.
Även Renata Lucas bidrag till utställningen är handfast litterärt, fast på ett helt annat sätt. Hennes avlägsnande och tillägg av sidor i olika böcker i konsthallens bokshop är lågmält och nästan osynligt, men borde vara upprörande för de drabbade författarna.
Lågt mot golvet i en hörna vilar utställningens kanske mest tystlåtna verk. En oansenlig ansamling av material som markerar sitt område på ett stillsamt intagande sätt. Några snedställda pappskivor bildar vad som ser ut som en arkitektonisk modell. En liten orange kuddform lutar sig mot ett foto av en tunnel i en park. En modell av en skulptur av den brasilianska neokonkretisten Lygia Clark. Som dessutom gått sönder. I luften en mobil av hopfogade gröna rökelsespiraler. Vad João Modés delar sammantagna beskriver vet jag inte, men att de finns här räcker egentligen. För i en utställning som har tillräckligt med illustrativa verk känns det upplyftande med ett som det inte omedelbart går att begripa sig på. Översättningen måste ibland få ta sin tid.
Bilder (uppifrån och ned): Rodriga Matheus, Haegue Yang, Öyvind Fahlström
Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 24/8 – 8/1 2010
Magnus Bons (text), Bonniers konsthall/Sima Korenivski, Olle Kirchmeier (foto)
