Publicerad 20 november 2010 Av I Recensioner Med 1465 Visningar

Sophie Calle på Hasseblad Center

1024344141Att Sophie Calle tilldelades Hasselbladspriset tidigare i år är kanske inte någon jättesensation. Hennes praktik följer fotografins utveckling från en helgjuten art till att fungera som ett kompletterande medel, en utveckling som Calle själv också har hjälpt till att forma.  Samtidigt verkar årets prisutdelning som något av en brytpunkt. Även om Calle idag hör till samtidskonstens mest lysande stjärnor, kan de mer konservativa fotofantasterna förstås ha en aning svårt för hennes inkluderande berättarteknik. Calle nöjer sig inte med fotografiet som bärande faktor, det utgör istället endast en del i en glidande och hoplappande process, och därmed har hon lämnat den klassiska föreställningen om konstfotografi som en sluten entitet. Kombinationen av text och foto och hur detta väljs att presenteras påminner snarare om utdragen från en dagbok eller varför inte en blogg, där tidens slitage eller framfart förtydligas. De fladdrar runt i minnets passager och antar en mindre fysisk gestalt.

Utställningslokalen är full av sorl och rörelse.  Sällan har jag sett så många trängas och ta sig tid i Hasseblad Centers förhållandevis lilla och begränsade rumsarea.  Calles serie True Stories belamrar väggarna – det är inte mycket av den vita väggen som har lämnats bar.  Den pågående serien tvinnar fram intima berättelser, om de är så minutiöst sanna bör man nog lämna öppet, men det är just i detta sammelsurium av fiktivt och dokumentärt som Calle trivs allra bäst. Och här behövs tid, massvis med tid.  Fotografierna åtföljs av textrutor. De förstnämnda är abstrakta och hade inte nått fram utan detta litterära komplement, och vice versa, textremsorna hade inte haft möjlighet att skapa något nämnvärt intresse utan bildernas korrespondens.

1231170953Men vad förtäljs då i denna kavalkad av anteckningar och anekdoter? Ja, främst är det olika former av uppbrott som hamnar under luppen: Calle drar sig som vanligt inte för att vända och omvandla de smärtsamma farvälen till minnesvärd konst. Nerverna sitter utanpå och det sköna och det mindre smickrande styrs in i en mångfacetterad symbios. En historia om en skilsmässa vecklas ut och här framtvingas det slutgiltiga avskedet genom en komplicerad urineringsceremoni, en annan historia behandlar Calles tid som krokimodell där en av de manliga deltagarna i cirkeln avslutar varje session med att slitsa upp hennes tecknade kropp med en kniv. De mest rörande berättelserna vill man gärna bära med sig en längre tid. Till dessa hör en historia om en ivägskickad säng: en mystisk manlig beundrare vill vakna upp bredvid Calle var morgon, men eftersom hon inte vet om han är attraktiv eller ej, väljs en mindre riskfylld metod genom att Calle exporterar iväg sin bädd. Därigenom får beundraren möjligheten att insupa doften från konstnärens sängkläder under en smärre period. Till de skojiga och mer svartfärgade verken hör Young Girls Dream, från 1992, där vi får ta del av en överraskande dessert som inmundigas med slutna ögon under tonåren: en glass/banan skapelse som liknar en penis. Och mycket i denna utställning cirkulerar faktiskt kring det manliga könet, en fascination som rymmer både beundran och äckel.  Här vill jag även tillägga att det ofta uppstår problem i beskrivningen av Calles konst: man riskerar att tappa bort sig i de vindlande historierna och låta styrd och tradig. Ja, informativ i överkant.

Det mest anmärkningsvärda med Calles konstnärskap är hur hon så väl lyckas förmedla den där träffande känslan av igenkännelse, fastän många av oss aldrig skulle våga yppa allt det som hon så högt basunerar ut. ”Att hon bara vågar”, tänker jag. Sedan kan man förstås undra över vad Calles medaktörer i berättelserna funderar över just nu – är de kränkta, roade, bekymrade eller arga? Detta är dock parallella berättelser som skulle kunna göras ofantligt långa, men som får lämnas kvar i dunklet just nu. Om man finner något att invända mot denna utställning, är det nog den upprepande tendensen: mycket känns igen från det Calle har producerat förut. Här saknas emellertid den sanslösa udden och allt känns ganska småputtrigt och trevligt, trots att vissa verk säkerligen innehar kraften att uppröra den mest pryde besökaren. Ändå är det svårt att svara på om några av hennes tidigare projekt hade fungerat bättre i detta specifika fall – jag tror personligen inte det. True Stories intar denna lilla utställningshall på ett förnämligt sätt. Den omfamnar brett, på detta vis splittras serien upp likt en kronologisk utställning samtidigt som den mot alla odds hålls ihop.  Jag kan varmt rekommendera ett besök, eller kanske två. Här kan man lätt spendera en hel del tid.

Adress: Götaplatsen, Göteborg
Utställningen pågår under perioden 30/10 – 13/2 2011

Sara Arvidsson (text), Hasselblad Center (foto)

Konstkritiker och skribent i Göteborg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.