Publicerad 04 oktober 2018 Av I Konsten 20 år! Med 313 Visningar

Skillnaden mellan att ha fritid och att inte vara i tjänst

Av: Lars-Erik Hjertström Lappalainen

När jag började skriva konstkritik var det i Konsten.net, 2004 eller 2005. Den stora, faktiskt avgörande skillnaden för mitt skrivande då och nu är att inga uppdrag fanns, vilket innebär att man går runt och tittar innan man får för sig att något ska skrivas. Det är på många sätt en fördel. Om man inte tittar för att skriva, utan bara för att ta sig igenom en dag på bästa sätt, ser man bättre. En riktigt bra dag leder fram till att man får lust att skriva någonting – om man kan!             

Johanna Billing, Magical World, 2005, HD 6,12 loop

Vilket man inte alltid tror sig klara av. Från den tiden i Malmö minns jag två verk som jag såg om och om igen, om och om och om igen, utan att skriva någonting. Den ena var Johanna Billings Magical World (2005). Skälet till att inte skriva var nog att det verket visades i en stor grupputställning på Rooseum som jag inte hade någon större lust att ta mig an. Den stora svårigheten låg nog i att filmen för mig var väldigt känslosam och jag inte visste hur man på ett bra sätt skulle komma åt det i kritik. Skriva passionerat och intelligent, allmängiltigt, är svårt. Men jag såg den, många gånger. Jag har kvar anteckningarna, klipp för klipp, en massa sidor anteckningar.

Det andra verket var Tova Mozards Wall of love, också den videon från 2005. Den här filmen, om Eija-Riita Berliner-Mauer som hade varit gift med Berlinmuren i 10 år och nu efter dess olyckliga försvinnande pratade om deras relation, visades på Skånes konstförening, 200 meter från min lägenhet. Jag gick dit så gott som jämt, såg filmen 5 gånger åt gången, 7, kanske mer. Jag satt där så mycket att det nästan började kännas konstigt i relation till personalen; jag tiggde till mig en liten katalog om Mozards tidigare arbeten. På något sätt var det som om jag uppvaktade filmen eller på något annat sätt var en störd person. Stilenligt skrev jag aldrig om den, och det verkar som om ingen annan heller har gjort det.                  

Tova Mozard, Wall of Love, 2005, video, 5 min.

Redan innan jag började som kritiker hade jag för vana att titta länge och anteckna, en böjelse som höll mig borta från vernissager. Då berodde det mest på att det är svårt att titta på konst på öppningar och att jag inte gillade att umgås. Nu kan jag fortfarande hålla mig borta från sådana tillställningar, framförallt om jag ska skriva om utställningen, mest eftersom det ligger i vernissageluften huruvida en utställning är en succé eller inte. Den atmosfären påverkar en definitivt, samtidigt som detta kollektiva, tysta omdöme inte i särskilt hög grad kan vara grundat på utställningen eftersom ju nästan ingen som är där kan ha sett den. Jag brukade gå till utställningarna dagen efter med mitt block. Från Mozards utställning hittar jag idag sju sidor anteckningar. Det måste finnas mer någonstans, för jag vill minnas att jag skrev saker om Deleuze och den filmen, som inte alls finns bland de papper som jag har återfunnit.                 

Efter murens rivning verkade det som om Eija-Riita Berliner-Mauer ansträngde sig för att skapa sig en så avskild plats som möjligt av sin lägenhet. Trots att även broar ingick bland de föremål som hennes objektsexualitet riktade sig mot, är det här försöket att skapa isolation helt i samklang med den läggningen. För det hon gillade med broar, staket och andra saker som bestod av rektangulära segment och långa parallella linjer var att de ”avgränsar saker” och ”håller dem isär”. Dock var det inte ett i grunden asocialt försök. Det som skulle hållas borta var inte människorna, utan omvärldens tid. I lägenheten ville hon skapa ett rum för tidsresor tillbaka till 1961-89, murens tid. Ett rum där ingen tid före eller efter murens livstid fanns; ”tiden stilla, blir plats att åka i”, lyder en anteckning. Det är en fantastisk satsning!                     

Tova Mozard, Wall of Love, 2005

Varför skrev jag aldrig om den utställningen? Jag ser att jag har börjat strukturera en artikel, och att den hade hunnit bli ganska komplex med åtminstone tre olika innebörder av Wall of love, två på innehållsnivå och en som handlade om själva filmen. Strukturen på Berliner-Mauers fetischer finns också återspeglad i Mozards estetik, om jag får tro mina noteringar. Därtill är det H. G. Wells 4:e dimension, animism, objekt, ljus, tid, rök, insidor och outsiderkaraktärer. Givet att jag också antecknade om Deleuze, så ska nog något om begärsmaskiner också in där. Anteckningarna blir helt enkelt för många och för komplexa för att det ska kunna bli en artikel. Men jag antecknade på ändå.

Det som fick mig att se filmen så väldigt många gånger, och som antagligen var den verkliga svårigheten som fick mig att avstå från att skriva, var nog Mozards märkliga ton, hennes sätt att sakligt behålla existensens motstridiga karaktär levande. Ämnet är roligt, men inget skämt, tragiskt, men ingenting att beklaga; filmen är vacker trots att dess objekt ligger i spillror, precis som solitärens instängda liv gnistrar av ett större liv utanför våra gränser. Bara genom att inte välja sida mellan det komiska och tragiska, vackra och sunkiga, det slutna och en vidare dimension, lyckas Mozard vara på Berliner-Mauers sida, fast på hennes sidas utsida.

Idag står jag främmande inför det här beslutet att inte skriva. Det ser så idylliskt ut, allt detta antecknande och tittande som aldrig offentliggjordes. Det är gjort bara för mig. Friheten ser ut att ha varit total. Vid den här tiden betalade Konsten.net inte heller för artiklarna, så även skrivandet av recensioner var bara ett sätt att få ut så mycket som möjligt av erfarenheten. Jag gör sällan sådana här anteckningar längre, och knappast om jag vet att jag inte ska skriva, dvs. jobba. Skrivandet är idag för mig inte ett sätt att förlänga en bra dag, utan ett sätt att avsluta ett uppdrag. Och skillnaden mellan en oskriven artikel då och nu är som skillnaden mellan att ha fritid och att inte vara i tjänst – de är väsensskilda trots att de kan förefalla vara samma sak.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen är konstkritiker. Hans kritik kan läsas online på Kunstkritikk och stnoK, som han driver med Annika von Hausswolff och Jonatan Habib Engqvist. Tillsammans med Engqvist gav han 2018 ut boken ”Big dig. Om samtidskonst och passivitet”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.