Galerie Nordenhake iscensätter ett oväntat möte mellan samtidskonst och traditionellt konsthantverk, mellan Sarah Crowners stora blå geometriska dukar och en samling små, fint flätade och mönstrade korgar från Rwanda och Burundi. Både konstnärligt och intellektuellt är det en av de mest givande utställningar jag sett på länge.
Var går gränsen mellan fri konst och tillämpad konst? Den gränsen är inte dragen en gång för alla: okänd i Europa före renässansen och i en utomeuropeisk tradition. Men i modern tid har olika rörelser försökt riva upp gränsen och återskapa en ursprunglig enhet: Bauhaus, rysk konstruktivism och De Stijl. I alla rörelserna var geometrin en gemensam grund.
På Nordenhake återknyter Sarah Crowner till en tidig modernism både i de blå målningarna och i en grupp skulpturer som samtidigt kan fungera som sittmöbler. Dukarna i de stora målningarna är hopsydda av olika rätlinjiga bitar så att sömmarna bildar underliggande geometriska mönster och en mångtydig rumslighet. På den grunden målar hon ytterligare geometriska former i en töcknig djupblå rymd. Där finns en fläkt av Malevitjs himlastormande suprematism eller den blå rymden i bakgrunden till Petrov-Vodkins målningar strax efter revolutionen. Men Crowner genomför sitt projekt med en avväpnande friskhet bortom all akademisk eklekticism.
Vad har detta att göra med ett antal Tutsikorgar som Crowner arrangerat på små hyllor i rummet intill? Liksom Crowners bänkar är de på en gång skulptur och förfinade bruksföremål. I korgflätningen finns också inlagda geometriska mönster och ornament, ofta i form av rörelsefyllda zick-zazkslingor. Hur uppstår sådana mönster? Säkert ur en iakttagelse av en sakraliserad natur, men helt abstraherad och utan mimetiska likheter. Jag tänker på den japanske konstteoretikern Soetsu Yanagis tankar om mönster: ”Eftersom mönstret är ett porträtt av ett föremåls essens, måste allt oväsentligt rensas bort; mönstret är det som återstår. Inget bambugräs i naturen kan vara vackrare än ett bambugräsmönster. Mönster är en kristallisering av skönhet. Naturen omvandlad till mönster är långt vackrare än vad den själv är.”
Korgarnas mönster kan tolkas som ett slags diagram över rytmer och lagbundenheter i naturen och kosmos. Den kontemplativa möjligheten finns alltså nedlagd i ett vardagligt bruksföremål. Och naturligtvis i den fria konsten: Sarah Crowners blå geometriska målningar är fält för väldiga kosmiska krafter, lite som hos Baertling, men inte hans slätt målade trianglar i artificiella färger, utan rökiga, blåsiga ytor, fyllda av ljuseffekter och rörelser.
De afrikanska korgarna är en typ av föremål som i västvärlden visas på etnografiska museer. Den sortens traditionella föremål har alltid utgjort en paradoxal källa för en traditionsbrytande västerländsk modernism. Senast manifesterades sambandet i stor skala i utställningen ”Intense Proximity” på Palais de Tokyo 2012, men de etnografiska föremålen betecknades då som en ”etnografisk poetik” befriad från den gamla koloniala mytologin om ”primitivism.” Det är ett sådant mer semiotiskt tolkat etnografiskt material som Sarah Crowner för samtal med, dess intrikata teckensystem, kosmologiska betydelser och samhälleliga roller mellan konst och bruksting.
Går det att riva upp gränserna mellan konst och bruk, mellan västerländskt avantgarde och utomeuropeisk tradition? Jag tror som Don Judd – både minimalistisk skulptör och möbelmakare – att vi behöver de begrepp som gränserna upprättar. Men samtidigt är det livsviktigt att skapa öppningar, passager och dialoger mellan zonerna – som Sarah Crowner på Nordenhake.
Peter Cornell
Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 29 september – 4 november 2016
