Det är något skumt med Sara-Vide Ericsons nya målningar. När jag står inför bilden av en kvinna i blodröd klänning, nyss uppstigen ur havet, föreslår kamerans automatik att jag ska slå på programmet för röda ögon-reducering. Och när jag sedan flyttar mig till en annan del av utställningslokalen, till en målning föreställande ett hål i jorden, då blir kameran bokstavligt talat skogstokig och vägrar helt att fokusera. När allt kommer omkring är det kanske inte så underligt. Man ska inte jiddra med Sara-Vide Ericsons verk. Hennes konstnärskap drivs av en kompromisslös attityd som också återspeglas i bilderna som frambringas i hennes ateljé. De ber inte om ursäkt för att de existerar, utan kräver att ta plats.
I viss mån är detta beroende av det stora formatet – jag kan inte dra mig till minnes några målningar av Sara-Vide Ericson som håller tittskåpsformat. Det gör också att människorna som i allmänhet agerar i bildrummet, tidigare ofta i par men numera nästan alltid ensamma, har närmast naturlig storlek vilket gör dem fascinerande och en smula hotfulla. De fungerar som potentiella samtalspartners, men av det slag som man kanske inte skall släppa nära in på livet. De har onekligen något viktigt att berätta, och den omsorgsfullt skapade kompositionen – från färgen på kläderna till poserna – tycks ha hämtat en hel del från modefotografiska förnyare som Anders Edström. Men historierna förblir inneslutna, de antyds symboliskt och vi får dra våra slutsatser på egen hand.
Sara-Vide Ericsons tidigare utställningar har alla byggts tematiskt kring upplevelser av det inte alltför lättsmälta slaget, antingen det handlat om spruckna relationer eller dolda skuldkänslor. De nya verken visas upp under rubriken ”While Unconscious”, och denna gång är det människans omedvetna som är spelplatsen. Det omedvetna som konstnärligt arbetsmaterial har varit flitigt använt alltsedan surrealismen, kanske ännu längre tillbaka i konsthistorien om vi även skall räkna med drömmar och religiösa syner.
Ofta har konstnärerna relaterat till det omedvetna i positiva termer, som en reservoar för energi och psykisk styrka. Hos Sara-Vide Ericson är stämningen betydligt mer ambivalent. Människorna på bilderna befinner sig i ett tillstånd av stegrad med återhållen dramatik. Man väntar sig att något skall hända, oklart vad. En kvinna i bara strumpbyxorna kisar mot oss medan hon tycks försöka omfamna tomrummet. En annan, med ansikten halvt dolt bakom en gardin av hår, letar efter ålar i ett mörkt vattendrag. Och så ha vi Sara-Vide Ericsons version av Botticellis Venus, som inte direkt lyfts upp på land av mjuka vågor utan snarast sliter sig loss ur skummets tentakler som söker dra henne ned i djupet.
Inte heller den omgivande naturen är av den kontemplativa att som vi möter hos exempelvis landskapssymbolister som Caspar David Friedrich. Hos Sara-Vide Ericson är naturen mångtydig och aningen skrämmande. I virrvarret av rötter döljer sig mörka hål och tunnlar, bakom träden och stenarna ruvar det okända, den sida av både oss själva och vår omvärld som vi inte alltid vill kännas vid. Det omedvetnas brunn löper också rätt ned i marken, och tar vägar som är belägna både bortom bilderna och bortom språket. Sara-Vide Ericsons måleri har hittat en stadga och ett avskalat uttryck som övertygar.
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår und perioden 8/11 – 16/12
Anders Olofsson (text), Galleri Magnus Karlsson (foto)
1 comment
vilken fin recension, pa en otrolig utstallning.
mitt i prick!