Galleriets vita väggar har täckts av en rosa mönstrad tapet med två upprepade krumelurer; naiva träd eller vindpinade figurer, den ena större än den andre. Don Quijote åtföljs av sin Sancho Panza. Det saknas en förklarande text mellan de naiva tecknen som skulle ha skrivits av den skriftlärde sekreteraren: ”Francisco Pizarro”. En namnteckning på ett av de dokument som undertecknades under Spanjorernas erövring av det vi kom att kalla ”Latinamerika”. Pizarro var conquistadoren som fick inkaimperiet på fall. Han var en oäkting och uppkomling; en svinaherde och analfabet. Pizarros ”rubrica” står vittne till denna märkliga historia. Mannen som skrev en kontinents historia kunde inte skriva själv.
Runo Lagomarsinos utställning på Index är en utforskning av geografins politik via språket, tecknet och objektet. Den ambitiösa ansatsen och den postkoloniala diskursen hålls dock i schack av en försiktig minimalism som varken trivialiserar eller höjer rösten i blind moralism. Det starkaste temat är upplysningstiden och modernismens tilltro till det rationella, till linjaler och kategorier. Denna drivkraft att fastställa alla tings mått ställs mot något som undflyr definition likt ett hålrum som inte är avsaknad av innehåll utan representerar en fiktiv anhopning skingrad likt det guld som Pizarro tvingade inkan Atahualpa att samla in som lösen för sitt liv. Det som vi skriver ”Latinamerika” är en verklig fiktion; analfabetens våldsamma mytopoetik. Från Amerika innan Columbus skymtar bara en chimär. Vid en vägg hänger var som ser ut som ett amerindianskt smycke mot den rosa tapeten. Vid närmare inspektion visar det sig vara ringar som juvelerare använder för att mäta fingrars omkrets.
Två projektioner avbryter också tapeten. En av den första standardmetern i Paris: metern som skulle stå modell för alla andra. Myten har ingen början och inget slut. Inget kan mäta standardmetern som är sitt eget mått. Den andra projektionen utgörs av 27 bilder från Parque Ibirapuera, São Paolo, som skapades av Oscar Niemeyer och Roberto Burle Marx 1954 för att fira stadens 400-års jubileum. Som alla koloniala jubileer kan det lika gärna ses som en påminnelse om ett katastrofalt möte. Lagomarsino har tagit diabilder på sprickor i betongen (ett material som São Paolo är ett monument över) som ser ut som den Sydamerikanska kartan. Verket är öppet och går att läsa på många olika sätt. Det finns dock ett befriande naivt drag i uppslaget. Barnet letar efter mening i former; i moln och i sprickor. Den vuxna drar i alla trådar: är det inte ett kors där de fyra betongplattorna möts? och draperar sig inte en lidande Jesus på korset i formen av kontinenten? Men då har Lagomarsino redan skyndat vidare. Om allt är sin egen början kan allt också kombineras till nya variationer i ett bricolage som blir sin egen måttstock.
På små enkla trädbord finns objekt utplacerade i salen. Det är linjaler, papper och små minnesassietter. Mitt i allt ett självporträtt av konstnären med rötter i Sverige och Argentina som bor i Brasilien: en bordsduk med texten ”Hispano” på vilken står placerad en konditoriask från något som heter ”Euroville”. Dessa objekt bär spår av den Latinamerikanska reklamens grafiska språk. Vi befinner oss långt från indianer i Amazonas och möts av en långt mer realistisk hybriditet. Det finns också ett verk vars titel, ”Tristes Tropiques”, anspelar på den franske antropologen Claude Lévi-Strauss bok med samma namn. På bordet ligger några mätinstrument och snäckor insamlade i Bordeaux. Lévi-Strauss observerade och reste in i den brasilianska djungeln för att nå den verklige vilden, men tropikerna var inte bara trista för att västvärldens skräp redan sköljts upp på deras stränder. Han konstaterade själv att nambikwaraindianera han studerade inte var ”urinvånare” utan förmodligen utvandrat från ett kulturcentrum. När Lévi-Strauss till slut möter stammar han inte kan förstå så är den största upplevelsen omöjligheten att kommunicera. Han står lika nära dem som han står inför sig själv där i spegeln, och trots det tillhör de en annan värld.
Lévi-Strauss hade ett utvecklat koncept rörande (den mätande) vetenskapen samtidigt som han insåg att det inte gick att skriva om myter utan att skiva en myt själv. Konsten var för Lévi-Strauss ett sätt att upptäcka strukturer som också låg bakom denna produktion av myt. Den efterföljande poststrukturalismen problematiserade koncept runt representation och skrift, sprängde den modell om myten, konsten och vetenskapen som Lévi-Strauss skapat, men också från första stund underminerat. Det finns ekon av denna process i Lagomarsinos konst även om den är underfundigt presenterad och lättheten gör det också möjligt att skapa en postkolonial praktik utan återvändsgränder. Avsaknaden av vägar som inte leder någon vart och som aldrig slutar vid branta stup är kanske fördelen med en värld där allt är geografi, även de omöjliga rummen i den argentinske författaren Jorge Luis Borges anda.
Lagomarsino äger onekligen Borges elegans. Problemet är att denna stundtals esoteriska gränslöshet leder till ett mytologiserande av kritikens väsen. Som tur är gör samma ambivalens det möjligt att stryka verken mothårs. Den väna barnrumstapeten med Pizarros signatur blir en påminnelse om det illitterata barnets grymhet. Det var inte den västerländska rationaliteten, linjalerna, som erövrade/skapade Latinamerika: det var ett patologiskt förhållande till våld och makt. Atahualpa missbedömde Pizarro eftersom han inte förstod européernas irrationalitet. Han trodde att han skulle möta civiliserade politiker men mötte gränslösa slaktare. Våldet var den deus ex machina som det ”rationella” Europa behövde för att erövra nya världar; ett våld utan varken början och slut, lika oförmögen att mäta sig själv som den första metern. Skillnaden mellan de erövrade och erövrarna var i själva verket inte så stort. Pizarro och spanjorerna saknade helt enkelt fler hämningar. Deras tapet blev röd, av blod.
Lagomarsinos utforskningar av det koloniala rör sig bland objekten med en bricoleurs förmåga att både skapa mening och skapa rum för vidare konstruktion. Han undviker att frammana helt nya världar, som han skulle tvingas att förhålla sig till, med lika stor försiktighet som han väljer att inte åkalla en prekolonial situation som är bortom vår begreppshorisont. Utan att på något sätt förminska sitt ämne styr han mellan ett känslomässig fokus på offer och den postkoloniala diskursen rörande konstruktionen av den ”Andre”. Konsten är transatlantisk och även om bristen på uttalad affekt ibland blir frustrerande visar han en ovärderlig väg framåt i ett av de snårigaste av ämnen. Förhoppningsvis kan också Lagomarsino utvecklas från mytopoesins förkärlek till kontraster och paradoxer och röra sig mot ett mer postmytologisk uttryck. Hjältar blir gamla, men den mytologiska strukturen verkar bestå.
Adress: Kungsbro strand 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 1/2 – 25/3
Axel Andersson (text), Index (foto)
