Publicerad 15 september 2019 Av I Recensioner Med 556 Visningar

Rune Hagberg på Fullersta Gård

”Jag kan tänka mig en konst helt utan former”. Yttrandet har fällts av Rune Hagberg, som gick bort 2015 och nu ägnas en retrospektiv utställning på Fullersta Gård. Det har blivit en serie lågmälda kabinett med minimala åtbörder och förseglade tecken. Några av 1950-talets mer explosivt gestuella tuschteckningar finns visserligen med, någon gång syns en insats av blått eller rött i de rivna och revade verken från decenniet därpå, i övrigt dominerar det kritiga och det pappersvita. Utställningens titel är också välfunnen: nästan ingenting.

En konst utan former? Möjligen. Men en konst utan form? Det blir mer problematiskt. Hagberg har talat om en aplastisk konst, och han betonar hela tiden det spontana och oöverlagda, ett bildskapande som inte styrs av någon redan given formidé. Bilden ska uppstå genom en obruten ingivelse. Ändå tvingas han ställa sig frågan hur man vet vilka penseldrag som blir ”bra”. Svaret, som ges i en essä från 1971, blir: de som konstnären omedelbart upplever som ”bra”.

Men en betraktare har ju inte tillgång till denna ”braupplevelse” på förhand, hen måste leta sig tillbaka till den och övertygas via formen, via det som faktiskt är synligt. Stängt taget gäller det också konstnären själv, så snart det aktiva görandet fått ett avslut. Hela Hagbergs konstnärskap är invecklat i sådana paradoxer. Och kanske är det just där det har sitt största värde, i sitt ständiga frågande.

Spåren och avtrycken blir också med åren alltmer uttunnade. Hagbergs lösning på tecknets hopplösa otillräcklighet, detta att det på en gång visar för mycket och alldeles för lite, blev till slut förhöljandet av det gestaltade. Han började på 1980-talet alltmer att rulla ihop och med snören försluta sina pappersark och andra underlag – för övrigt ytterligare en hänvisning till den österländska bildtradition som var så viktig för både hans praktik och hans tänkande.

Men även dessa rullar och ”refuser” försätter betraktaren i en motsägelsefull position. Här visas till synes ingenting utom själva fördöljandet. Man kunde tycka att denna handling borde vara slutgiltig, att den skulle utgöra en slutpunkt: nu visar jag ingenting mer. Ändå upprepar Rune Hagberg dessa inbindningar gång på gång, under decennier. Det blir därför rimligare att se dessa objekt som spår av en handling, som hela tiden måste utföras på nytt. För att inget läckage ska uppstå? Som en besvärjelse, som en bön eller rit?

I en anteckning skriver Hagberg följande: ”tillknycklingen, inhöljandet: en demonstrativ frånvaro av bildytan.” Och på ett annat ställe noterar han: ”Formen utstrykes, förintas i höljets inre som på samma gång abstraheras och lämnar plats för tomheten, intetheten, det osynliga.” Men höljena är ju synliga, de har form och till och med former. Och de skiljer sig sinsemellan åt ganska mycket. Det blir varje gång ett särskilt förslutande, ett särskilt undanhållande. Frågan är bara vad dessa former och skillnader betyder, hur de ska avläsas.

Det är inte ovanligt att till exempel målare upprepar en formell struktur eller ett materiellt förfarande om och om igen. Men när vi möter dessa ibland ändlösa variationer bedömer vi dem ändå estetiskt, uppmärksammar förskjutningar och avvikelser, ser dem som approximationer av något som inte kan ges en slutgiltig bildmässig framställning.

Närmar man sig däremot Hagbergs rullar på detta sätt hamnar men helt i motsättning till hans deklarerade avsikter. Han ville bort från en konst som bygger på relationer, komposition, estetiska avvägningar. Ändå är det detta vi är hänvisade till. Höljet övertar det fördolda innandömets position och vi börjar granska rullarnas proportioner, i vilken mån de glipar och var, snörenas grovlek och placering, knutarnas antal och utformning. Tecknet skulle förintas, i stället vänds det ut och in och det blir utsidan vi läser. Formen återvänder bakvägen. Ytterligare en paradox.

Rune Hagberg var dock fullt medveten om det omöjliga i den uppgift han förelagt sig. Ändå fortsatte han med oförtröttlig uthållighet detta hänpekande mot det osägbara. ”Det gäller att ständigt söka och – om det man söker inte går att framställa – ja, då kommer det att gälla själva sökandet, sökarljuset självt riktat mot – det omöjliga…”

John Sundkvist

Foto: Magnus Bons. Fullersta Gård, Fullersta Gårdsväg 18. Utställningen pågår 17 augusti – 3 november 2019

John Sundkvist är konstnär, essäist och översättare. I detta sammanhang framför allt intresserad av förhållandet mellan konstnärligt uttryck, erfarande och språklig gestaltning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.