Publicerad 10 augusti 2008 Av I Konstkommentarer Med 2137 Visningar

“Re:Cycle El Dorado” – ett omvänt Eldorado

eldorado1Samtal med Valeria Montti Colque och Marcus Mårtenson i samband med konstinstallationen “Re:Cycle El Dorado” under Stockholms kulturfestival 12-17/8– Hur kommer det sig att ni arbetar ihop?

– Vi jobbar både tillsammans och var och en för sig. Vi började jobba ihop för att det var roligt och det föll sig ganska naturligt eftersom vi arbetar på liknande sätt och deltog i varandras performances.

– Jag tänker på latinamerikanska eller mexikanska altare där man tänder ljus för de döda när jag ser era installationer. Som en dödsmässa. Även sopprojektet verkar handla om död. Sopor transformeras för att återuppstå som något annat med ett nytt liv. En tingens/sakernas dödsmässa. Vad är det som lockar med döden?

– Altare är inte nödvändigtvis döden utan ett ställe där man kan be om en massa olika saker. Jag (Valeria) ser det som symboler. Dödskallar är fina men också och bra motbilder mot dagens kändisdyrkan. Jag (Marcus) har precis tagit en fil. Kand. i religionsvetenskap och mitt intresse för det andliga avspeglar sig säkert i det jag gör. Absolut inte från en dogmatisk religiös synvinkel utan mer andlighet som sådan. Jag upplever att andligheten har gått förlorad i det här kommersiella samhället som finns idag. Men när vi jobbar ihop försöker vi skapa öppna bilder som många kan relatera till. Vi försöker skapa en egen typ av mytologi, en egen typ av andlig värld där våra egna drömmar, symboler och erfarenheter kan få plats.

eldorado2– Varför är det viktigt med andlighet idag?

– För att skapa motbilder till det hypermaterialistiska samhället där mycket handlar om yta och där vi har kommit bort från djupet som blivit lite tabu och hotfullt. Det finns absolut något gott också med materialismen och individualismen. Att folk kan ha ett eget uttryck och får vara sig själva. Att alla inte måste se ut, tycka och ha det på samma sätt. Nackdelen när det går till överdrift är att man avskärmar sig via sina ägodelar, att och det leder till en stor ensamhet i samhället. Man kanske konsumerar för att man vill nå fram till andra men det blir i stället tvärtom, att allt man har står emellan sig själv och andra.

– Ni ska bygga en skulptur av sopor framför Kulturhuset under Stockholms kulturfestival nu i augusti. Det handlar om ”en utmaning att försköna det ordinära som uppfattas som fult, att skapa något väsentligt av det oväsentliga” står det i programtexten. Varför lockar denna utmaning och varför lockar det fula?

– Det är roligt att hitta former och färger i olika material, att se det som beståndsdelar till att bygga något nytt. Det har egentligen inte så mycket med att göra om det är värdelöst eller värdefullt från början utan att låta sig inspireras av materialet. En del material köper vi, så det är inte så att vi hittar eller får allt även om vi har fått väldigt mycket. Folk har så mycket saker och verkar nästan bli lättade och glada över att få ge bort lite och att det kommer till användning. Själv har jag (Valeria) ganska svårt att slänga saker eftersom jag har minnen förknippade med nästan allt.

– Jag har sett ert stora lager. Blir det inte lite jobbigt att ta hand om alla saker?

– Vi är ganska selektiva och försöker att ta bara sånt vi kommer att använda. Men vi behöver större och större lagerutrymmen för att få plats.

– ”En nästan helig föreställning” står det i programtexten. Vari ligger det heliga?

eldorado3– Det blir som ett rituellt avsked när folk lämnar från sig saker och talar om vad saken har betytt för dem. Vår installation är uppkallad efter Eldorado som är en mytologisk stad av guld i Colombias djungel som spanska kolonisatörer letade efter. Vi bygger istället upp något vackert av gamla saker som får ett nytt liv i ett nytt sammanhang. Saker från många olika människor och hem blir något eget tillsammans.

– Är det så att ni medvetet väljer att arbeta utanför gallerivärlden eller ”den vita kuben”?

– Vi ställer gärna ut på gallerier men det är också roligt att visa konst på platser där folk går förbi av en slump. Att man stöter på konst utan att behöva söka upp det. En dansk stadsarkitekt har gjort en undersökning om vilka platser som var minst frekventerade i Köpenhamn, och just konstgallerier var en sådan plats. Konstnärerna ska kanske mer än de gör ta konsten ut dit människor finns. Någon har sagt att konsten är människors lungor och om då folk fjärmar sig från konsten så är väl det inte så bra. Om konsten inte når ut till människor så får samhället problem.

– Känner ni er främmande på den svenska konstscenen? Är det så att ni vill lägga till något annat, känns den begränsad?

– Det får inte bli tråkigt. Ursprungligen kommer jag (Marcus) från en graffititradition där man gjorde saker på eget initiativ. Den kreativa impulsen kan gå förlorad när man ska be om lov hos olika instanser i olika steg. Det elitistiska stråket kräver så stor intellektuell insats att man ibland nästan upplever att man behöver en manual för att förstå. Vi kanske vill krydda det lite. Förmedla något med magkänsla. Det finns något återhållet, minimalistiskt och rent i Sverige idag som vi båda är lite på korståg mot.

– Ni kombinerar många starka uttryck. Uppmaningar om att leva i fred, tänka på miljön kombineras med ikonmåleri, serieaktiga figurer och stridsberedda soldater med enorma vapen, andar, spöken, demoner.

eldorado4– Att medvetet leka med ljusa och mörka sidor blir ett sätt att balansera mörker och ljus. Det är så mycket krig och våld runt oss. Budskapet att våld löser problem prånglas ut hela tiden. Mängder av olika deckarserier visas dagligen där en enorm brutalitet visas upp med nästan kirurgiska närbilder av lemlästade brottsoffer. Det är något vi lever med dagligen. Samtidigt får vi höra hela tiden att man inte ska bruka våld, att våld är dåligt. När vi arbetar försöker vi äga båda de mörka och ljusa sidorna och leka med det i stället för att förtrycka det och låtsas att det inte finns där.

– Demonerna blandas med bilder om kärlek, bröllop mellan staten och makten. Vissa bilder ni jobbar med är både demoniska och utrycker en vilja att tänka på miljö och etiska livskvaliteer. Vad betyder det och hur lyckas ni förena dessa motsatser och hur mycket är ni politiska konstnärer?

– Jag (Marcus) växte upp i USA i början av 80-talet med en väldigt idealiserad bild av Reagan och har som vuxen reflekterat mycket över deras utrikespolitik och kommit att omvärdera mycket. Dels ur ett andlig perspektiv och känner mig kritiskt mot USA som imperium och att bygga imperier överhuvudtaget. Att göra motsägelsefulla bilder är spännande och det är så livet är. Dualitet, gott och ont, det ena kan skifta över i det andra.

– Det är bra om konsten är politisk, men för mig (Valeria) är det viktigaste att vara närvarande och uttrycka sig överhuvudtaget. Det är inte viktigt att vara plakatpolitisk, vi vill inte skriva folk på näsan. Det måste svänga, något som rycker med som man inte kan ta bort för att man ska föra fram ett rent politiskt budskap, det är viktigare att nå fram och påverka med en känsla. Konstnärernas hemsidor:

http://www.myspace.com/cooltimebrotherhttp://www.myspace.com/valeriamontticolque

2008-08-10 Maria Johansson (text), Kaveh Akaber, Fredrik Skogkvist & konstnärerna (foto)

Bor och arbetar i Sthlm. Utbildad på Konsthögskolan i Sthlm. Har också studerat konstpedagogik och konstvetenskap. Arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt samt texter om konst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.