Publicerad 18 oktober 2019 Av I Recensioner Med 603 Visningar

Ragnar Kjartansson på Kiasma

Ragnar Kjartansson, The Visitors, 2012. Foto: Elisabet Davids

”Once again I fall into my feminine ways”, sjunger åtta musiker melankoliskt i var sitt rum i en stor herrgårdsvilla. De upprepar samma mening om och om igen, likt ett mantra eller en vilsam vaggsång. Jag upplever genast att upprepningen gör gott, det känns avslappnande med det återkommande, något helt annat än den ständiga föränderlighet som annars råder i det verkliga livet. Tiden tycks plötsligt gå långsammare eller sluta att existera. Musiken höjs och sänks, ibland exalterar det hela till ett slags gospelcrescendo för att sedan tonas ned till tysthet.

Den isländske konstnären Ragnar Kjartanssons verk The Visitors (2012) består av nio videoprojektioner. Det är konstnären själv och hans musikervänner som sjunger och spelar i en amerikansk 1880-tals villa norr om New York. Den magiska miljön är full av antika skulpturer, brokiga tapeter och förgyllda möbler. I denna borgerligt bohemiska miljö råder ett tidlöst lugn. Det är ett slags överflödig tillvaro, romantisk och upphöjande.

Ragnar Kjartansson, The Visitors, 2012. Foto: Pirje Mykkänen

De stora videoskärmarna är rytmiskt och väl placerade i hela Kiasmas översta våning. Det förefaller som om man uttryckligen går runt i den stora villan. Varje skärm återspeglar ett rum med en musiker; i biblioteket, arbetsrummet, sovrummet, badrummet etc. Musikerna bär alla hörlurar så att de kan höra varandra genom rummen – ensamma tillsammans. Individerna är med andra ord inte förenade utan endast virtuellt samlade till något som för betraktaren formar en sensorisk, musikalisk helhetsupplevelse.

Kjartansson sitter själv i ett badkar och spelar gitarr. En kvinna med skör stämma iklädd endast nattlinne sprayar vatten på sig innan hon tar tag i sitt dragspel. Hon sjunger med hela sin kropp, mest från sitt hjärta. Det är helt annorlunda än en konsertupplevelse eller inspelning eftersom man kan vandra runt i salen, närma sig de olika musikerna enskilt och nästan bli en av dem, låta ljudet strömma in i ens kropp. Det är fascinerande hur olika stämmorna är från varandra. Musik blir bildkonst.

Musikframförandet är en dryg timme långt och har filmats i en obruten tagning. Kjartansson (f. 1976), som i år vann det stora Ars Fennica-priset i Finland, har själv komponerat musiken i verket tillsammans med Davíð Þór Jónsson. I många av sina verk granskar han den västerländska kulturens klichéer genom upprepningar och parodi. Han är något av en teaterkonstnär, i hans verk förenas performance och musik men också måleri. Kiasma har valt att också visa ett helt annat verk av honom: i museets stora panoramafönster på översta våningen glöder rosa neonbokstäver, de vill säga något om skandinavisk smärta. Detta neonverk visades för första gången 2016 på taket till en lada i Moss i Norge.

Ragnar Kjartansson, Scandinavian Pain
2006-2012. Foto: Pirje Mykkänen

I ladan gjorde Kjartansson en performance om skapandets våndor, ett slags hommage till Munch eller Strindberg. Nu ter det sig helt annorlunda mot en vit vägg ut mot Helsingfors gatuliv. Detta strama neonverk står i bjärt kontrast till den varma stämning som råder inne i videoinstallationen där Kjartansson i och för sig också fokuserar på skapande, men framför allt att skapa tillsammans. Det förefaller som han bjuder in betraktaren att vara med i processen vilket känns välkomnande. Det är melankoliskt, sorgmodigt, nästan hypnotiskt och i allt detta finns också humor. Bakom raderna tycks skymta en stark kärlekslängtan, men samtidigt råder fin gemenskap. Det är facinerande hur Kjartansson lyckas förena sorg och glädje.

Ju längre man vistas i installationen desto mer dras man med. ”There are stars exploding, and there is nothing you can do”, fortsätter musikerna att sjunga upprepade gånger och med jämna mellanrum avfyras högtidligt en antik kanon utanför villan. I slutet av verket vandrar alla ut ur huset mot en äng nynnande till melodin. De försvinner sakta som stjärnor vid horisonten, likt en Caspar David Friedrich-målning. Det råder en skön stämning. Så skön att jag längtar tillbaka långt efter jag lämnat salen.

Camilla Granbacka

Kiasma, Mannerheimplatsen 2, Helsingfors. Utställningen pågår 11 oktober – 2 februari 2020. Verk av Kjartansson ingår också i Nordic Contemporary by Ars Fennica på Sven-Harrys konstmuseum fram till 19 januari 2020

Camilla Granbacka är konstvetare, bosatt i Finland, med fokus på modernism och nutidskonst. Hon verkar som frilansande konstkritiker bland annat för Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter, samt för tidskriften Akvarellen. Granbacka har även kuraterat utställningar, och arbetar som frilansjournalist.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.