<

Publicerad 19 april 2011 Av I Recensioner Med 1158 Visningar

Phil Collins på Marabouparken

wontlisten02-620Marabouparkens lokaler påminner i ett ögonblick om en mindre 2000-talets amfiteater, där betraktaren går ner i och in i utställningssalen via en blandning av en trappa och en läktare – ett arkitektoniskt inslag som passar den pågående utställningen. När den brittiske konstnären Phil Collins ställer ut i The world won’t listen rör sig temat nämligen kring idolskap och idolisering, populärkultur, mänskliga drömmar och om behovet av att synas som individ inom det mänskliga kollektivet.

Utställningen bygger på tre verkserier som alla kretsar kring just fanship, berömdhet och populärkulturella fenomen. Den första serien av de tre består av sex silkscreentryck som visar upp brev från 70-80-talet, alla skrivna av en ung Morrissey (dyrkad The Smiths-sångare, musikskribent och tillika ett hängivet fan) och publicerade i diverse brittiska musiktidningar. Urvalda, uppförstorade och inramade blir de till ett slags reliker över en populärkultur som rör sig mellan profession och amatörism, fan och idol.

Serien britney från 2001 är består även den av storskaliga tryck, men som här föreställer vandaliserade Britney Spears-affischer vilka konstnären Phil Collins fotograferat av i New Yorks tunnelbana. Över det välkända ansiktet löper rispade spår och tuschpennstrecken ropar könsord. Den är en syn vi möter inte alltför sällan i vår vardag, men Collins kontextbyte och fokusering på enbart ansiktet inte lyckas ändå inte skapa spänning. Glidningen mellan verken och verkligheten är lite för omärkbar för att friktion ska uppstå. Att vi ständigt matas med kändisbilder gör kanske sitt till för att greppet ska lämna betraktaren relativt likgiltigt – en likgiltighet vilken i och för sig är ett intressant tema som sådan men som för att bli engagerande rent konstnärligt kräver något mer. Kanske hade resultatet blivit mer gripande om vandaliseringen fått riva och rispa över ett okänt ansikte.

1300930522image_webKärnan i utställningen, och det som gör den sevärd, är titelverket the world won’t listen, ett tredelat videoverk där Phil Collins låtit fans till indie-rockbandet The Smiths sjunga bandets låtar i karaeokeform, låtar hämtade från 1987-års samlingsalbum The World Won’t Listen. Arbetet är inspelat i tre omgångar, i Indonesien, Turkiet och Colombia. Efteråt har varje omgång sammanställts i originalskivans låtspårsordning till en trilogi om relationen fan-idol, om drömmar och självförverkligande samt om populärkulturens globala räckvidd. Verket visas som tre parallella storbildsprojektioner i tre rum, separata men ändå länkade genom en gång vid bakre väggen och genom den höga ljudväggen som i vågor låter ana de tre videornas synkronisering. När en ung man blundar och sjunger innåtvänt i närbild i ett av rummen fylls ett andra samtidigt av en medelålders man, sorgset sjungandes på samma låt. Denna symbios blir extra tydlig om man ställer sig i rummens bakre kant, och samtidigt kan höra och se synkroniseringen.

Mot skiftande fonder ställer sig dessa hängivna fans, sjunger och återskapar föreställningen om idolens manér – den androgyna sprättigheten, den tillsynes omedvetna leken med håret, eller sångarens sätt att nonchalant vira mikrofonsladden runt fingrarna. Det betraktaren möts av är en blandning av sorg och glädje, av styrka och sårbarhet, av innerlighet och skörhet, där resultatet blir en drabbande kärna av mänsklighet. Det handlar inte så mycket om populärkultur, massmedia och fanskap, som om den lilla människans jakt på individualitet, hennes dröm om att synas och därmed vara. Det är en stundvis hjärtslitande magi som uppstår, en ärlighet som låter oss se igenom rollspel och attityder för att upptäcka utsattheten men också innerligheten och styrkan som bor i varje människa. Vi släpps människan nära inpå livet, och det stora formatet och det höga ljudet suddar ut gränserna mellan betraktaren och de betraktade.

The world won’t listen bjuder på igenkänning – jag hade kunnat skratta åt det i ett sammanhang, kunnat gråta till det i ett annat – och påminner mig om att jag äger valet att sätt att se människorna runt mig på ett alternativt sätt, ett där jag är medvetenheten om deras styrka och svaghet. Eller en medvetenhet om det som Collins själv kallar ”självförverkligandets och självbegränsningens ljuva ångest.”

Adress: Löfströmsvägen 8, Sundbyberg
Utställningen pågår under perioden 19/3 – 29/5

Sara Skoglund (text), Marabouparken (foto)

19-årig konst- och litteratur intresserad student. Skriver och illustrerar för tidskriften ponton, samt läser introkurs i reklam på Berghs School of Communication.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *