Publicerad 19 januari 2011 Av I Recensioner Med 2539 Visningar

Petra Lindholm på Galleri Magnus Karlsson

lindholm2Petra Lindholm är en konstnär som med sällsynt framgång odlat vad man lite slarvigt skulle kunna kalla ett nordiskt vemod. Tidigare hörde detta mest hemma i måleriet, något som kanske kan förklara varför Lindholm (välförtjänt) belönades med tredjepriset i Carnegie Art Award 2006, en utställning som ju kommit till för att främja det nordiska måleriet. Hennes verk balanserar på gränsen mellan konst- och musikvideon, där hon själv står för såväl bildflödet som sång och musik. I Petra Lindholms videor är det ofta vad som händer mellan bilderna som spelar den största rollen, en välgörande estetik i en tid när videomediet (speciellt det som kombineras med musik) till leda används för att breda på med spektakulära effekter. Lindholm väljer motsatt väg: hennes konstnärskap skyr de starka effekterna, och utgår från en slags lowkey-estetik som arbetar med små medel och småruffig teknik.

Petra Lindholm bygger medvetet upp en skärm mellan betraktaren och det vi ser på filmduken, en form av distanserande som också förekommer i filmernas intrig. Människor betraktas genom fönster eller i speglar, kommunicerar på avstånd med varandra telefonledes eller existerar i en relation bara i kraften av ett gemensamt, synkront minne. Hela tiden får man känslan av att vi bevittnar en process av sönderfall eller bortflyende, ett obönhörligt förlopp där den enskilda individen inte kan göra mycket annat än att hålla fast vid sina egna minne  och känslor, fullt medveten om att kampen mot glömskan förr eller senare kommer att förloras. Men drömmen är alltid stark, och den lever så länge vi andas.

lindholm1I sin nya utställning har Lindholm vänt sig till det egna släktarkivet. Konstnärens farfars faster levde i Finland i 1900-talets början, och var förlovad med en rysk man. Denne flydde till Paris när ryska revolutionen bröt ut, och paret återsågs aldrig. Kvinnan blev sjuk och hamnade på sanatorium i Alperna, där hon började fotografera vyn över bergen från sitt fönster. Dessa bilder utgör stommen till Petra Lindholms utställning. I centrum står videoverket “Till Anne Marie”, som i impressionistisk form skildrar kvinnans öde. Vi ser henne skymta förbi i olika stadier i livet mot en bakgrund som består av lika delar Finland och Alperna. Omkring står bergstopparna tysta och ruvande, som om de bar på en oerhörd hemlighet som kontrasteras av den lilla ensamma människans längtan och sorg. Man kan inte låta bli att tänka på en filmpoet som Sergej Paradjanov, vars bildflöde har samma associativa och lyriska karaktär som Petra Lindholms (och som tar samma hjälp av musiken för att uppnå rätt stämning). Lätta gardinslöjor rör sig för vinden, ljuset flimrar över filmduken, minnets värld och den fysiska världen rör sig genom varandra. Det finns samma skörhet i berättelsen som i Lindholms filmskapande, vilket inte utesluter kraft och hoppfullhet. Även om historien (som så ofta) har ett olyckligt slut  får den mening och värdighet genom att kanaliseras genom konstverket. Att tala om försoning är kanske att ta i, men att nå en avklarnad livsposition är inte heller så illa.

I övrigt består utställningen av ett antal fotografier med samma bergsmotiv som i filmen, några slöjlika skulpturer och tre viskande kakelugnar i miniatyr. I jämförelse med den audiovisuella styrka som videon “Till Anne Marie” besitter känns tyvärr dessa övriga verk ganska uddlösa, och man slutligen undrar man vad de egentligen har att göra i utställningen (annat än att bidra till att eventuellt öka försäljningsintäkterna). Att visa upp bredden hos ett konstnärskap är aldrig fel, men då bör det göras med en betydligt mer stringent känsla för balans. Det behövs inga viskningar från kakelugnar för att man skall övertygas om Petra Lindholms konstnärliga storhet.

Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 13/1 – 13/2

Anders Olofsson (text), Galleri Magnus Karlsson (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.