Peter Johanssons Barnatro

Har du kvar din barnatro, sjunger vernissagepubliken med full kraft, påeldad av konstnären själv. Barnatro är namnet på Peter Johanssons utställning på Galleri Wetterling i Kungsträdgården, Stockholm. Frälsningssången tröstar med modersfamn och att barnatro till himmelen är en gyllne bro. Men mitt minne vandrar plötsligt tvärs över parken till dåvarande Galleri Doktor Glas på Kungsträdgårdsgatan och det politiska 70-talets början. Här visades Lena Cronqvists banbrytande utställning om moderskap i krasch, graviditetspsykos och sjukhusvistelse. Och oväntat passerade då ett skanderande demonstrationståg utanför gallerifönstren. Entusiastiskt vinkande för att locka med sig konstnären och mig.  Kvinnorörelsens paroll ”det personliga är politiskt” var på frammarsch och därför hade jag sökt mig till galleriet. Oberoende parollen, har Cronqvists oförtrutet cirklat vidare kring det semibiografiska. Och konstnärskapet har kommit att bryta mark för gestaltning av ambivalens, barn, dysfunktionell familj, dubiös intimitet och åldrande. Steget emellan utställningarna är både långt och kort.

Johanssons budskap är ett och otvetydigt. Fem slutna brunröda lackerade kuber formar sig till in och utvända rum. Blanka, oåtkomliga. En utmejslad spegel, en hylla markerar rumskaraktärer. Lika ointagligt och tungt som Cronqvists tidiga bruna, borgerliga salsinteriörer med stumma kristallkronor. Och likt Louise Bourgeois fångar Johansson in barndomen rumsligt. Bourgeois öppnade för sin traumaskildring med fotoserien Child Abuse, 1982. Påverkad av kvinnorörelsen, tiden och visade det sig senare, psykoanalys. Genomlyste alltmer konsekvent barndomens relationer och drama. Konkret, symboliskt och abstrakt uttryckt i rumsliga berättelser, s k celler. Oftast inramade med glesa stålnät, men alltid med en öppning för inblick.

Innanmätet i Johanssons trånga, slutna kuber har en kokpunkt likt Pandoras ask. Små titthål, högt, lågt och oregelbundet placerade, tillåter begränsad insyn. Inte olikt minnet som släpper till oväntat och glimtvis. Kubernas orubbliga placering i den trånga gallerigången samspelar med utställningens tematik och gör totalupplevelsen klaustrofobisk, inträngande och oöverblickbar. 

Smärtar gör fotot där lintotten Peter står i givakt och honnör med den troskyldiga, öppna blå blicken riktad in i kameran. Barnatron, bron som uppmanar till hjältedådet att överleva barndom och uppväxt i jordisk utsatthet. Peter Johanssons värld handlar om mobbning, likgiltighet, våld, övergrepp och sexuellt utnyttjande. Befolkad i en liten by i Dalarna av en barnhatande farfar. En hårt arbetande fader med extrema våldsutbrott. En arbetskamrat och familjevän som utnyttjade pojken sexuellt. Och en labil mamma som efter faderns död lät livets svek och frustrationer gå ut över tingen, hunden och sonen. Allt utgör brygd och drivkrafter i Johanssons konstnärskap. Terapi har han valt bort. Men verken genomsyras av starka känslor, attacker, kompensation, utageranden, uttryckt likt psykodrama och visuella berättelser. Sårighet, sorg kan förnimmas som en ilning, stumhet, tystnad i det kraftfulla nästintill entusiastiska gestaltandet.

Peter Johanssons väg till denna smärtpunkt och epicentrum går via närmast ett lustmord på Dalarna och svenskhet. Men den slaktade dalahästen i charkförpackning How to coock a Souvenir, 1992, är numera upphöjt till nationalklenod, visad intill Zorns Midsommardans,1897, på Nationalmuseums fasta utställning. Revansch eller repressiv tolerans. Zorn får ändå ta stöten för fadersuppror och dubbelmoral. Peters pappa var själv icke erkänd kyrkomålare. Tidigare har Johansson prövat Zorns alla breda poser. Iklätt sig den pompösa vargskinnspälsen, den granna röda kavajen, fingrande på penslar och cigarrer. Och med porträttlikt minspel, uppfylld av självtillräcklighetens pondus skådat ut över världen och kvinnorna. Med de mjälla lättintagliga kullornas kroppar placerade i röda ramar. Åtskilliga nyanser av falurött och falukorvar krökta som kurbits har lurat, lockat och snävat in mot Barnatro.

Kuberna håller barndomsdramat på plats. Titthålen avslöjar brutaliteter av kroppslighet, våld och likgiltighet. Symboliskt i termer av falukorv. Kikhålen visar filmsnuttar med en mamma på konstant bistert högvarv. Likt hastiga mardrömsminnen. Fräsande, stekande falukorv. Argsint stirrande tillbaks mot betraktaren, sugande på cigaretten. Frenetiskt skrubbande köket i en förlorad evighetsrengöring. Mattpiskaren beredd på väggen. I titthålet intill tillreds falukorvskött likt inälvor i ett grisigt nerstänkt kök mest likt kirurgiskt blodblad. Äckel, kött, kroppslighet med korvslutet som anus. I rumsligheten intill väller mellan orange brädlappar fogskummet fradgande och smetigt fram. Och i den tomma matsalen snurrar den tillagade falukorven. En brun uppgiven sörja.

Minutiöst har Johansson återskapat sitt pojkrum. Rosarött virkat överkast, mjuka vita isbjörnar och seriehjältar. Men sängen genomborras kontinuerligt, ihärdigt och mekaniskt av en kraftig gulvit fallos.

Hela tiden hörs över de slutna kuberna med sitt fragmenterade innehåll ett ihållande rop. Ett rop som ständigt förflyttar sig. Svårtydbart. Hallå, hallå! Mera korv, mera korv! Uppmanande! Irriterat! Eller början på ett slarvigt skrik efter hjälp?

I galleriets inre rum vidgas och lugnar sig berättelsen. Stora urblekta 70-tals färgfoton bekläder väggarna. Skolklassen med mobbarnas ansikten diskret dolda bakom vita cirklar. Glanslösa, avslagna, familje-, sol-, skid- och semesterbilder. Snön gnistrar förgäves. Ett stort svartvitt vårvinterfoto med olika generationer. Närvarande, halvt försvunna och skuggor. En bild av bärare av social arvsynd? Kanske inte. Försoning?

Intill står verket When the Sausages hits the Fan. Korvänden likt fläktens vingar, har stannat upp. På golvet ligger runda skivor i en hög, bl a ett svartvitt foto av en fader som verkar tömd och kraftlös. När skiten är ute så mister den också kraften. Vid faderns död kände Johansson bara lättnad. Nu skulle också förövaren försvinna. Ett foto visar vänner ute på bärplockning. Förövarens ansikte döljs av en vit cirkel. Snudd på bara en bild av solig vardaglighet.

Det vilar en oskyddad hjälplöshet över fotona på den unge Peter. Barnet som gör en spelat arg grimas är lika maktlös som den uppstoppade isbjörnen i bur med en falukorv placerad i käften. Mer kraftfulla framstår då den stora mängden av rödlackerade kaktusar som spritter av taggig ilska, beredda till försvar. Men också här finns den stickiga känslan av ett dekorerat obehag omöjligt att undkomma. Likgiltighet och den allestädes närvarande korven ligger som en film över allt. Men fäder och förövare framstår här som avslagna. Den mest laddade är mamman. Uppgörelse eller en flik av kvardröjande barnatro?

Det är inte helt lätt att gestalta trauma konstnärligt. Men utan försök förblir alla kuber slutna. Det personliga vidgar sammanhang. Det personliga är också politiskt.

Längst in i galleriet finns ett litet falurött hus fäst vid en vev. Ett hus som kan snurras runt likt en tombola. Kullkastas, hanteras. Kubformat, men rörligt. Ett lotteri, om mod att våga framtiden?

Annika Nordin

Foto: Wetterling Gallery, Kungsträdgården 3. Utställningen pågår 29 mars – 27 april 2019

Utskriftsvänlig version