Ett museum är en disciplinär plats, precis som skolan. Det som visas där (liksom det som väljs bort) följer en överenskommen lag om vad som anses relevant och minnesvärt för samtiden, alltså små axplock och ganska tillfälliga komponenter som i sin tur bildar en allenarådande kanon. En ofta förenklad analys av en högst komplicerad tillvaro. Peo Olsson intresserar sig för den sköra bas på vilken museum och arkiv vilar. I utställningen Gradients, som visas på Galleri Box, kan vi i en serie fotografier följa ett museums nedmontering. Museet är inte specificerat, utan fungerar istället som en slags arketyp för hur de ideologiska och fysiska strukturerna i dessa byggnader komponeras, underhålls och i sinom tid även raseras. Museet är en plats med paradoxala kvaliteter; för här vårdas artefakterna samtidigt som de göms undan. De tillåts inte leva men heller inte att dö.
En av utställningens mer gåtfulla bilder visar ett stort grått fält – ett mellanrum, en blank rektangel – där ett objekt tidigare verkar ha stått. Jag kan gissa att det är konturerna av ett borttaget skåp eller en garderob, men vet inte säkert. Den märkligt vackra ytan av cementgrå tomhet går igen i några minimalistiska bilder som hänger vid sidan om. Dessa skulle kunna vara uppförstorade utsnitt från det ovan beskrivna fotot; abstrakta nedslag i en dimmig och rispig himmel. I ett fotografi lite längre in i utställningen står små uppstoppade fåglar glest utplacerade på kala hyllplan och deras konstruerade realitet poängteras och förstärks av det skrala och tillfälliga draget i scenen – de plockas ner eller arrangeras om. En tömd garderob visar sitt skrangliga och uppfläkta inre och det kastar mig tillbaka till dödsbon jag har besökt i mitt liv och således en påföljande känsla av saknad.
Allt i denna utställning tycks cirkulera kring känslan av saknad – och död. För när artefakterna är borttagna lyser väggarna och miljöerna kyligt och sjaskigt övergivna, de har gått in i en ny fas . I och med avvecklingen dekonstrueras parallellt institutionens auktoritet och funktion på ett symboliskt plan då den omvandlas till en anarkistisk icke-plats: en plats utan lagar men med nya möjligheter. Godtyckligheten i det ”naturliga” urvalet av fåglar ifrågasätts i och med oordningen och det får mig att reflektera över alla dessa onödiga begränsande stämplar som även drabbar oss människor. En annan vinkel som Arno Böhler lyfter fram i utställningshäftet fångar mitt intresse: det vill säga vilken typ av funktion våra gamla skelettdelar kommer att tillskrivas i den post-humana framtiden. Kommer de att förvaras på hyllor och magasineras i ett vetenskapligt syfte av för oss okända varelser?
Adress: Galleri Box, Kastellgatan 10, Göteborg
Utställningen pågår under perioden 5/9 – 5/10
Sara Arvidsson (text), Hendrik Zeitler/Peo Olsson (foto)
