Publicerad 07 februari 2020 Av I Recensioner Med 672 Visningar

Pentti Sammallahti på Fotografiska

Utställningen med finska fotografen Pentti Sammallahti på Fotografiska är en fantastisk och inte så lite surrealistisk upplevelse. Sammantaget är utställningen ett panorama över landskap regerat av fåglar och hundar utan att för den skull vända sig mot genren naturfotografi. Det är en omfattande presentation med inte mindre än 175 bilder som alla förefaller vara lika minutiöst tillkomna. Trots att verken sträcker sig över ett halvsekel är intrycket att tiden på något sätt förefaller vara densamma igenom hela utställningen.

Foto: Helsinki Suomi, 1982 © Pentti Sammallahti

Det finns några återkommande huvudpersoner i Sammallahtis inte så sällan svagt krökta och svartvita bildvärld. Det är Kråkan Och det är Hunden. Landskapet består allt som oftast av en väg i ett av människan skapat landskap. Visst skymtar det förbi en och annan människa men de är bifigurer, staffage för att skapa djup eller visa på skala. Det är djuren som bebor, äger och härskar. Om det fridfulla pastorala landskapet var en hyllning till människans herravälde över naturen så är Sammallahtis landskap förvisso fridfulla de också. Men de vittnar samtidigt om samhälleligt förfall och ett naturens återtagande. Kråkan och Hunden verkar dessutom stortrivas.

Sammallahti är en mycket uppburen och hyllad fotograf. En beskrivning av hans konstnärskap blir lätt fylld av superlativ. Att försöka beskriva hans bilder med liknelser av poem eller med referenser till andra konstarter som kalligrafi är högst relevanta. Men vid ett besök på denna utställning ger platsen och sammanhanget möjlighet att delvis tänka om den redan inskrivna berättelsen.

För att komma till utställningen inne i Fotografiskas stora byggnad på Stadsgården måste besökaren ta sig igenom två andra utställningar som båda på olika sätt adresserar en iscensatt fotografisk tradition. Det är svenske Erik Johanssons utställning Places Beyond och amerikanska Alex Pragers utställning Welcome Home. Utställningar såväl som textmaterial handlar om den fotografiska sanningseffekten och förmågor att lura ögat. Det är väldigt stora verk i färg. Även om de verkligen är två helt olika förhållningssätt till denna tradition är det ändå svårt att inte ta med sig en del av intrycken därifrån när man väl hamnat i Sammallahtis utställning. Dels på grund av färgerna och dels på grund av antalet verk och deras storlek. Sammallahtis bilder är små, ibland plågsamt svåra att lyckas fokusera vid den närläsning som de kräver. Och som sagt tidigare, de är många.

Foto: Vuokkiniemi Karjala Venäjä, 1991 © Pentti Sammallahti

När den kanadensiska konstnären Jeff Wall föreläste på Kungl. Konsthögskolan 2015 adresserade han den dokumentära aspekten av sin egen, i högsta grad iscensatta fotografiska praktik. Hans resonemang gick ut på att hur mycket förberedelser han än la ned inför ett arbete fanns det alltid med en mer eller mindre okontrollerbar faktor. Som en förgrundsgestalt i en tradition av stora fotografiska verk framställda med hjälp av skådespelare var hans reflektion kring det oförutsägbara i processen som en dokumentär kraft verkligen spännande att höra på. Verket som han illustrerade sin tes om den svårkontrollerade dokumentära aspekten med var The Storyteller från 1986. När jag tittar på den bilden slår det mig att det är naturen som måste vara det okontrollerade i just den bilden. Vädret, ljuset, vinden och hur det verkar.

Foto: Delhi-Intia,1999 ©Pentti Sammallahti

I Sammallahtis utställning pekar allt mot en fotografisk observatörtradition. Små och svartvita fotografier är tecken som pekar åt sanning. Bildytan är oftast klassiskt komponerad och harmonisk. Det som skevar och skaver samtidigt som det just är det som fascinerar är djurens agerande. Om natur var en dokumentär kraft i Walls bildskapande verkar naturen i Sammallahtis vara av en annan kaliber. Hans djur har en egen individualitet och inte bara arttillhörighet.

Naturfotografins verktyg, i likhet med till exempel vetenskapens, kan tänkas på som kraftiga förstärkningar till ögat. Antingen att komma närmre det som är litet, eller att komma nära det som är långt borta. Sammallahtis praktik, tänker jag mig, liknar nog naturfotografens. Jag vet inte om han bygger gömslen, lockar djur att befinna sig på speciella platser och väntar på att bilden ska materialisera sig framför hans kamera. Men om och när han gör det så är det med ett vitt synfält som söker efter sammanhang och struktur snarare än isolation och enskildheter.

Björn Larsson

Fotografiska, Stadsgårdshamnen 22. Utställningen pågår 22 november 2019 – 8 mars 2020

Björn Larsson är en konstnär baserad i Stockholm. Hans arbeten och tematik behandlar nation och nationalitet sett genom berättelser om natur och landskap. Han använder ofta olika dokumentära strategier och fotografering är ett viktigt redskap såväl som ett ämne i sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.