Publicerad 28 augusti 2020 Av I Recensioner Med 978 Visningar

Paul Fägerskiöld på Galerie Nordenhake

Tung ånga av oljefärg stiger upp mot taket som ett lock på gallerirummet. Det ger en pågående stämning, om att det ej har slutat att sjuda därinne. Penselföringens intensitet. Men jämna vågrörelser över hela duken, näst intill frenetiska, så påminner passionen till måleriet också om Van Goghs kärlek till konsten. Här i Fägerskiölds stjärnhimmel, uppbruten över tid i tre rum samt ett visningsrum på Galerie Nordenhake, fångar rörelsen sin angelägenhet i hur hans tidigare arbete hör samman med Nu.

Paul Fägerskiöld, installationsbild Galerie Nordenhake

Fägerskiöld har möjligen mer gemensamt med New York baserade konstnären Vija Celmins stjärnhimlar än Van Goghs. Men den här utställningen säger något annat, den skaver och ifrågasätter lika mycket som den är ett stilla varande. I brev till sin broder Theo skriver Vincent att han ”genom ett gallerförsett fönster kan göra en kvadrat av inhägnad säd. Över vilken solen går upp på morgonen med sin ära.” Utifrån tidpunkten vet man också att det var Venus han såg, från samma fönster, när han målade De sterrennacht. Målningen vars titel Fägerskiöld har lånat till utställningen och kombinerat betydelsen av i den engelska översättningen Starry Night, som också är namnet på ett mjukvaruprogram som producerar tids- och platsangivelser av stjärnhimlen.

Paul Fägerskiöld, Monastery of Saint-Paul de Mausole, Saint-Rémy-de-Provence. Night between 17-18th June 1889, 2020

Fägerskiölds tolkning av De sterrennacht och mjukvaruteleskopet lämnar generöst med utrymme åt betraktaren att själv strosa omkring bland dessa oerhört intensiva, men samtidigt mjuka och harmoniska målningar i galleriet, och bara tänka, utan att tycka.

I galleriets andra rum är det nära på hatten av, och jämförbart med Mark Rothkos legendariska kapell i Houston. Uttrycket starkt. Omsluten av fyra monumentala pjäser av rymd, tappar åtminstone denna besökare lätt andan här. Stjärnorna ger liv. Jag ser en glad labrador som springer på en grön kulle. Canis Minor. Ser också stora björn, kanske den första stjärnbilden många lärde sig redan som barn. Venus, och strax under Mira, Valfiskens starkaste stjärna. Här skulle jag kunna stå och drömma i timmar, eller bara få fylla på med tom rymd, gärna både och. Måleriet är nära och har ingenting av reduktionismens flathet över sig.

Paul Fägerskiöld, installationsbild andra rummet, Galerie Nordenhake

På vardera kortsidan av det tredje rummet, kröker sig horisonten på de två stora målningarna likt en vagga, eller en skål av tid. Penseln har föst omkring stjärnhimlen i rött och blått. En lila förskjutning mellan dem gör färgen transcendental. Det är strikt men heligt på samma gång. Magiskt.

I det fjärde rummet, som är ett visningsrum, kan man sätta sig ned och smälta allt en stund. Här hänger ett utsnitt av Fägerskiölds verk från de senaste åren. Jasper Johns-parafrasen med den vita flaggan, Pollock-parafrasen (min favorit) med droppar av färg över en svartsprayad kvadrat. Snygg!! Och vidare en målning ur Flatland-serien, Fägerskiölds kommentar till författaren Edwin A Abbotts satir Flatland – a romance of many dimensions. Om klassrelaterade dimensioner utifrån geometriska figurer.

Paul Fägerskiöld, Untitled, 2019-2020

En skribent i New York Times skrev att den pastosa färgen kan liknas vid hamrad brons. Ja förvisso tung och ogenomtränglig, men inte alls i ett så gediget material som brons väl? Snarare igensatt torkad kloak. Lugn lugn, nu menar inte jag det i ett negativt ordalag. Flatland-målningen är bara så mycket mer än stark, elegant med integritet. Den ifrågasätter på ett intelligent och, inte helt utan självdistans, något politiskt.

Kanske då viktigt här att veta vad som hände i England under den här tiden då boken Flatland skrevs. Det skedde en enorm förvandling, man byggde och moderniserade i hög hastighet. Människor var utbytbara redskap. Dog det några i gruvorna, sopades de snabbt bort och ersattes av några nya. Boken är en satir över klassamhället. De ogenomträngliga ytorna av färg, ger underlagets orörda duk förnimmelsen av att vara ett slukhål. Som snor åt sig all energi i ett litet nafs. Obalansen mellan de rika och fattiga leder till omättlig hunger. Slutligen ett status quo av äckel à la Sartre.

Flaggmålningarna berör samma imperialistiska auctoritas, som påminner om vem som befaller och vem som ska vara lägst. Finns det då en röd tråd till Van Gogh här? Går ut igen till det andra rummet, det som har känslan av att vara ett kapell. Ser hunden igen. Minns hur Paul redan för, ja det är nästan tjugo år sedan nu, satt i en källare på Gerlesborgsskolan och envist gick igenom samtliga konsthistoriens alla ismer på duk. Samma motiv, ett porträtt, med en stil för varje tavla. I ett pärlband, gav han sig fan på att förstå Konsten. Som något mer än bara dess yta.

Paul Fägerskiöld, Stockholm. 1st January 100 000. South., 2020

Hans penselföring i Starry Night har samma intensiva energi som De sterrennacht men till skillnad från Van Gogh, är Fägerskiölds penseldrag ostörda i sinnet, denna stormiga stjärnklara natt. Mer som hur Celmins selektivt och utan egocentricitet utforskar negativ rymd och uppnår subtil kontroll över de små nyanserna. Fägerskiöld har selektivt raderat mörkret till stjärnor. Enkelt har han låtit stjärnorna vara hål genom den mörka färgen. Små strimmor av gult och orange i en liten gloria runt öppningarna som bryter igenom mot det transparenta bokbindarlimmet, eller vad duken nu grunderats med, intill huden, som ju för många konstnärer är det duken representerar. Varje stjärna blir så ett fönster till sin egen verklighet. Den lilla nakna människan. Poetiskt.

Vincent van Gogh, The Starry Night Saint Rémy, June 1889. MoMA, NY

Så varför målade Van Gogh De sterrennacht bakom ett galler? Jo, Vincent Van Gogh valde att skära av sig örat för att brodern inte tänkte försörja hans konstnärskap mer. Theo behövde pengarna för att skaffa sig familj. Vincent hamnade på hospitalet S:t Paul i Remy och målade från sitt sovrum. Gallret på fönstret målade han däremot aldrig dit. Någonsin. Van Gogh målade De sterrennacht för att få känna sig fri, om än bara för några korta andetag. Samma kokande behov av frihet finns överallt i världen. Framförallt hos dem som ingen frihet har.

Det slår mig då att rymden och tiden också har ett intressant frihetspatos. Vi ser en nebulosa eller stjärna explodera, på så långt håll att vi under vår livstid bara åtnjuter den som en tavla. På samma vis lever vi på den här planeten och ser hur Antarktis långsamt smälter, hur långsamt vår frihet går käpprätt åt skogen. Det gör nuet ännu mer vackert, och Paul Fägerskiölds angelägna romantik i Starry Night på Galerie Nordenhake väl värt ett besök.

Windy Fur Rundgren

Foto: Carl Henrik Tillberg/Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 20 augusti – 26 september 2020

Windy Fur Rundgren är konstnär, frilansskribent och föreläsare. Verksam och bosatt i Segeltorp

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.