P A T T I S M I T H! Hon är ett stort namn först och främst i musikvärlden. De som inte hört albumet Horses (1975) bör omedelbart gå hem och lyssna. Med risk för att några blir provocerade av jämförelsen är det lite som att inte ha läst Dostojevskijs Brott och straff eller inte känna till Leonardo da Vincis Mona Lisa.
Patti Smith är musiker, bildkonstnär och författare. I megahiten Just Kids (2011) skrev hon fram ett inkännande, intimt porträtt av sin nära vän fotografen Robert Mapplethorpe. 2015 kom den självbiografiska M Train. Den gången var de svenska kritikerna något mindre översvallande. Själv uppskattar jag dock den mer än berättelsen om Mapplethorpe. I M Train är Patti Smith fri. Hon har varken ett ärende eller en agenda. Det är som om hon funderade högt för sig själv medan läsaren avlyssnar hennes fritt vandrande tankar.
M Train är en vindlande resa genom verkliga platser och litterära landskap. Patti Smith läser. Hon läser alltid och hon läser ofantligt mycket. Klassiker, samtidsberätteler, lyrik, prosa och dramer. Böckerna utgör en essentiell del av hennes liv. Som memoar betraktad är M Train en märklig skapelse. Barndomsminnen dyker upp här och var. De egna barnen omnämns i förbifarten. Mest plats tar saknaden efter den alltför tidigt bortgångne maken gitarristen Fred Smith. M Train genomsyras också av en mild melankoli, inte depression utan snarare en obotlig uppgivenhet. Efter den älskades död kunde ingenting bli sig likt igen. Detta säger Patti Smith gång på gång, både i klarspråk och mellan raderna. Det är som om hon i böckerna sökte efter honom trots att hon visste att han inte fanns där.
Fotoutställningen Eighteen Stations, som just öppnat på Kulturhuset Stadsteatern, bör också ses som ett komplement till M Train. Pressvisningen påminde om en performance. Patti Smith svarar villigt på frågor. Folk trängs kring henne. Utan ett minsta tecken på koketteri säger hon att hon inte är någon musiker utan uppfattar sig själv som en ”performer”. En allkonstnär – går det nog att enas om.
Ett hundratal små, svartvita fotografier slingrar sig på vägarna. Alla är tagna med en Polaroidkamera från slutet av 60-talet. Polaroiderna har därefter omvandlats till silvergelatinkopior. Rispor, skavanker, oskärpa och konstiga vinklar är här en sorts skrotig estetik som oblygt flörtar med fotografins barndom. I den tid när i stort sett vem som helst kan få till en ”perfekt” bild med hjälp av filter och några automatiska redskap i en digital kamera är Patti Smith en genuin romantiker och satsar på det till synes ”autentiska”. Hennes bilder är mörka, korniga och på något sätt rörande taffliga. De förmedlar samtidigt en unik stämning som gör dem oemotståndliga.
Det är relativt få människor som avporträtteras här. Patti Smith går dessutom oftast i de dödas fotspår. ”Jag tror på det liv som vi alla en dag ska förlora”, skriver hon mot slutet av M Train. Det är genom tingen de döda talar till henne. I sin bok skapar hon ”ett rekviem över ett kafé” och ”en aria till en rock”. De suddiga, små fotografierna blir i sin tur visuella poem över Hermann Hesses skrivmaskin, John Keats sjuksäng, Roberto Bolaños stol, Robert Graves halmhatt, Frida Kahlos korsett, Virginia Woolfs promenadkäpp… Inventarielistan är lång. Frånvaron har materialiserats till objekt. De avfotograferade tingen tappar här sin vanliga innebörd och upphöjs till ett monument över varje existens.
I M Train berättar Patti Smith hur hon lever i de böcker som hon läser, hur författarna, levande och döda, blir hennes följeslagare. Hon är på flykt från självmördare som Dazai, Plath och Akutagawa. Hon är vän med William Burroughs och smått besatt av Huraki Murakami. I utställningen korsas de litterära referenserna i ett litet rum, inrett som ett bibliotek med de böcker som format Patti Smiths värld. Att läsa är en självcentrerad handling. Genom sin bok och fotografierna visar hon indirekt men med en hjärtekrossande uppriktighet att litteraturen och konsten inte kan ge oss allt. Den kan till exempel inte ersätta den älskades närvaro och kropp. Dock kan konsten skänka en smula tröst under den oändliga saknaden.
Joanna Persman
Foto: Patti Smith och Matilda Rahm (överst). Kulturhuset, Segels Torg. Utställningen pågår 23 september 2016 – 19 februari 2017
