Publicerad 12 april 2012 Av I Recensioner Med 2756 Visningar

På konstrunda i New York

Några dagars vandring bland New Yorks gallerikvarter i Chelsea och på de stora konstmuseerna bjöd på flera insiktsfulla historiska tillbakablickar, men också på vitala nedslag i den yngre samtidskonsten. Mitt besök sammanföll med helgen för ett antal konstmässor, bl. a. Armory Show som i år hade fokus på de nordiska länderna. Några av regionens tyngre gallerier blandades med en del nykomlingar, och konsten som visades gav en bild likvärdig den som visades på Market i februari. Värt att notera är att ”vår” konst stod sig väl i jämförelse med den internationella. Nya verk av Leif Elggren (Niklas Belenius), Per Mårtensson (Elastic) och Olafur Eliasson (i8, Island) stack ut särskilt. Kvalitén på Armory – och på den mindre mässan Volta – var dock minst sagt varierande, varför den intimare Independent, vars tredje upplaga bjöd på ett sparsmakat urval av både etablerade gallerier och andra som är på god väg att bli det, gav större utdelning med konst på en jämn och hög nivå.

Flera av utställningarna jag såg öppnade relationer mellan sig genom deras olika användning av rummet. Den brasilianske konstnären Carlito Carvalhosas (Sonnabend Gallery, t.o.m. 17 mars) installation ”Shift” är till en början svår att orientera sig i eftersom tunna vita filtdraperier täcker rummet från tak till golv (övre bilden). Ett sugande vinddrag bildas när jag öppnar galleridörren och sätter de väldiga tygstyckena i rörelse, men snart förstår jag att tyget hänger i parallella rader och jag ser att de bildar en mjukt svängande korridor som leder mig framåt. Tygets nästan immateriella struktur och det vita dimmiga ljuset från en vägg med lysrör löser upp rummets proportioner på ett raffinerat och överväldigande sätt. Carvalhosas tydligt redovisande estetik bygger på en rumslig förståelse som samtidigt är poetisk, intim och monumental.

En iscensättning av ett annat slag har miniretrospektiven med ett antal rekonstruktioner av Fred Sandbacks verk (David Zwirner, t.o.m. 21 april). Sandback, som avled 2003, arbetade med färgade garntrådar som han spände i diagonala linjer i rummet. Hans minimala ingrepp intensifierar rummet på ett lågmält sätt och gör betraktaren akut medveten om sin position i förhållande till rummets rymd. I utställningen har man byggt upp en skalenlig kopia av det legendariska Heiner Friedrichs galleri i München där Sandback ofta ställde ut på 1960- och 70-talen. Därigenom får utställningen närmast en museal tyngd som visar på de starka finansiella muskler som de etablerade gallerierna i New York har.

Minimalisten Dan Flavin är också aktuell i en liten men koncentrerad utställning med teckningar och skisser (The Morgan Library & Museum, t.o.m. 1 juli). Verken spänner över tidiga landskap och flödande akvareller i en abstrakt expressionistisk stil till porträtt av kollegor och prydligt nedtecknade anteckningar kring utförda eller planerade lysrörskulpturer (mellersta bilden). Inte så få av teckningarna är överraskande utförda av någon annan än Flavin själv. Det finns, kanske inte så oväntat eftersom de har den färgade linjen gemensam, påtagliga likheter – både visuellt och idémässigt – mellan Flavins och Sandbacks teckningar. Utställningarna ger ingående inblickar i deras respektive arbetsprocess, och dessutom visas ett urval av Flavins egen samling av verk på papper.

Även om flera av gallerierna ofta är stora som konsthallar finns det undantag. Polly Apfelbaum ställer ut i ett hål i väggen (Hansel & Gretel Picture Garden, t.o.m. 28 april). Hon visar en samling bord med upphällda högar av olikfärgat glitter på fyrkanter av plast i ett slags löst hållen ordning. Att glittret har placerats på utrivna sidor av New York Times skapar en grafiskt tankfull kontrast till färgprakten (nedre bilden). Apfelbaums ”Flatland: Color Revolt” är lekfullt tilltalande och har ett slags lyxigt allvarsam ton. Hon är en favorit sedan jag såg hennes utplacerade tygbitar i ”Måleri: Det utvidgade fältet” på Magasin 3 i mitten på 1990-talet.

Cindy Shermans fotografier visas i en stor retrospektiv på MoMA (t.o.m. 11 juni), men utställningen gör mig besviken. Kanske beror det på mängden av verk eller på likheten i dem som därmed tydliggörs, för Shermans färgglatt stereotypa kvinnor lämnar mig märkligt oberörd. I mindre doser har jag ofta fängslats av hennes kameleontiska identitetslekar, men här förtar verken varandras effekt och hon tycks endast upprepa samma bild om och om igen. Sviten med hennes ”Untitled Film Stills” (1977-80), som visas komplett, är dock en samtida klassiker!

En helt osannolik samling av målningar från början av det förra seklet ingår i ”The Steins Collect” (Metropolitan Museum of Art, t.o.m. 3 juni), som i höstas visades i Paris. Framför allt är det verk av Picasso och Matisse som syskonen Stein samlade på sig med en utpräglad känsla för det som var nyskapande. Picassos makalösa porträtt av Gertrude Stein, några otroligt märkliga målningar av Picabia och mängder av dokument ingår i utställningen som innebär ett unikt tillfälle att ta del av en sedan länge spilttrad samling. Det verkligt intressanta är att så många av målningarna visar konstnärernas steg på vägen till senare mästerverk.

Ett tvärsnitt av dagens nyskapande konst gå att få genom Whitneybiennalen (Whitney Museum of American Art, t.o.m. 27 maj) och triennalen på the New Museum: ”The Ungovernables” (t.o.m. 22 april). Även om båda utställningarna är klart sevärda ger årets upplaga av biennalen på Whitney ett mer hjärtslitande och rättframt förslag till var konsten står idag. Många av konstnärerna arbetar med utforskande processer av sina valda material, och med häpnadsväckande bra resultat. Bland mycket annat finns Lucy Ravens självspelande piano med tillhörande autentiska testbilder, Nicole Eisenmans grafiska svit av uppdaterade expressionistiska porträtt. Ett nyckelverk är överraskande nog filmaren Werner Herzogs panorerande bildspel med landskap av en, tills nu, bortglömd holländsk 1600-tals konstnär. Herzogs installation har en visionär intensitet som sammanfattar mycket av det som visas i denna experimentella och intelligent sammansatta utställning.

Verken på New Museum löper mer i linje med en etablerad konceptuell stil, och ofta med ett städat tillbakahållet uttryck som resultat. Utställningen tycks vara löst indelad efter olika existentiella undersökningar kring identitet och minne, eller efter ett rent formellt sökande inom skulptur och måleri. Uttrycken är många men har oftare en mer direkt politisk laddning. Cinthia Marcelles video ”O Século (The Century)” (2011) uppvisar ett rent ursinne med sitt bombardemang av bråte som kastas in i bild från en osynlig källa. En otyglad frenesi som förmedlar en frustrerad reaktion på den rådande ordningen. Lynette Yiadom-Boakyes egentligen märkligt konventionellt målade porträtt, ger en annan hotfull bild av idag. Hennes svarta gestalter sjunker nästan in i målningarnas bakgrund, väcks till liv av mönsterdetaljer i kläderna eller i blänket från ögonen. Två konstnärer vars olika uttryck för mig framstår som självständiga i en utställning som annars mest ägnar sig åt att skrapa på ytan.

Magnus Bons (text och foto)

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.