<

Publicerad 18 augusti 2010 Av I Närbild Med 956 Visningar

Overland: London to Beijing

overland1Att gå vilse i främmande städer är en av mina favoritsysselsättningar – att söka det oväntade samtidigt som mitt fokus på omgivningen skärps. Denna gång hade jag visserligen inte gått vilse. Jag kände kvarteren sedan tidigare. Men snurrade vilset runt för att finna presscentret till Istanbulbiennalen, då jag i mitt förvirrade sökande kom in på den bakgård där biennalens administration tidigare hade sitt kontor. Jag fann inte presscentret, men några personer som höll på att sätta samman något som såg ut som ett oformligt tält tillverkat av diverse tygstycken. Från detta tält stack något som såg ut som en tygskorsten upp.

Projektet som jag sprang på där på bakgården var “Overland: London to Beijing”. Snart förstod jag att detta var något jag måste följa upp. Projektet har en liknande dragningskraft som min fascination över att gå vilse, det öppnar upp för det oväntade och beger sig ut i okänd terräng. Det är ett undersökande curatorprojekt som försöker fånga diverse mänskliga utbyten tvärs över den euroasiska kontinentalplattan; ett projekt som rör sig längs den gamla sidenleden, en transportled som länge varit viktig utbyte av så väl varor som idéer mellan öst och väst. Initiativtagarna till “Overland: London to Beijing” är de tre curatorerna Hans Askheim, Tom Keogh och Miranda Pope, och hela projektet dokumenterats av filmaren Sophie MacCorquodale.

Projektet går ut på att bygga upp en skulptur av den tyske konstnären Tobias Rehberger på fyra platser längs med denna led. I London presenterades projektet på The Goehte Institute, och här visades den miniatyrmodermodell av skulpturen som man sedan fört med sig till de andra platserna. På vart och ett av de platserna man stannar finner de tre curatorerna material och lokala samarbetspartner för uppförandet av tältskulpturen. Istanbul var det första stoppet efter London och fungerade där som ett sidoarrangemang till biennalen 2009. Därefter begav man sig till Almaty i Kazakhstan. När jag för några månader sedan åter träffade Hans Askheim i London och intervjuade honom om projektet (en diskussion vi sedan fortsatt via e-post) berättade han att de nu var klara för att i höst bege sig till Kina och utföra de två sista nedslagen för projektet. Först beger de sig till Xian i västra Kina och där efter till slutmålet Beijing.

overland2Skulpturen ser ut som ett egentillverkat tält, likt de man kan se i flyktingläger. Det för tankarna till nomadliv och upptäcktsresande, med alla de perspektiv det i sig öppnar upp för. Dess olikfärgade tyg går att associera med ett lapptäcke av flaggor, eller en av nöden sammansatt bostad. Sen kommer det fallosliknande föremålet som sticker upp. Är det en skorsten som ge värme och mat, en fallos som ironisera över den maskulinitet som finns i ett strapatsrikt projekt som detta? Machokulturen inom stora delar av den internationella konstvärden, upptäcktsresandet sfären… Eller är det ett finger som känner efter varifrån de politiska vindarna blåser, eller konsttrendernas vindar? Verket väcker många associationer och är öppet för många tolkningar.

Det var när de tre curatorerna studerade på Goldsmiths curatorprogram som projektet började växa fram. De tre fann ett gemensam intresse för att veta mer om Kina och Centralasien och började fundera kring hur och om det genomföra ett konstprojekt där. Att de sedan valde att fråga Tobias Rehberger om han ville vara med berodde till stor del på den öppenhet som finns i hans verk. Vilket gör att de har förmågan att generera intressanta frågeställningar oavsett sammanhang. Rehberger, som ofta jobbar i gränslandet mellan skulptur, inredningsdesign, arkitektur, undersöker vardagstingen, föremål som de flesta människor har relationer med. Ting som Rehberger på ett subtilt sätt förvrider så att betraktaren får möjlighet att ompröva sina föreställningar om. Hans arbete handlar om kommunikation, missförstånd och själva produkten. Han vill att betraktaren fråga sig vad objektet betyder och hur fungerar det, och leker ofta med skillnaden mellan det bruksvärde ett objekt har och hur detta värde totalförändras om det omdefinieras till ett konstföremål.

– Efter en lång diskussion bestämde vi oss för att fråga Tobias Rehberger om han kunde göra ett verk för oss. Rehberger är från Europa, och är internationellt erkännas. Men viktigare är att hans verk ofta har en oförutsägbarhet. De teman han behandlar är ofta omfattande och stora, precis som i vårt projekt , han är dessutom utmanande och kvick.

overland3När skulpturerna visats på var och en av de platser där de tillkommit skickas de till Rehberger i Frankfurt. Planen är att de senare ska visas tillsammans i London, och presenteras med Sophie McCorquodales dokumentation från projektet. Detta transporterande av skulpturerna kan även ses som en ironisk påminnelse om hur europeisk kultur ofta, och samtidskonsten närmast alltid, införlivat andra kulturer. De kan få vara med, men bara genom att lägga en exotisk dekor innanför de ramar som redan är uppspända.

En viktig aspekt i projektet är kontrasten mellan de olika platserna där skulpturen uppförs. De olika konstscenerna men också andra aspekter som politiska med yttrandefrihet och censur. Globaliseringen och synen på vad som benämns centralt och lokalt. De platser som skulpturen byggs följer i stort den gamla sidenleden samtidigt som de är orter där många produkter för västvärden produceras. Än mer viktigt för curatorerna är utmaningen att genomföra projektet och perspektivförskjutningen som det ger. Att med egna ögon se hur skulpturerna fungerar och möts på de olika platserna.

– För oss centreras projektet kring en önskan att göra något på en internationell och global nivå, och vad som då händer? Är möjligt att utföra? Och varför gör vi det? Gör vi detta bara för att bygga internationella curatorkarriärer? Eller är det äventyr som driver oss? Finns det en mer filantropisk tanke?

En del av projektet är de möten som skulpturerna skapar. Curatorerna berättar till exempel om Larissa i Almaty, den sömmerska som hjälpte dem att köpa material och gjorde fina tidskrävande sömnad, som om det var till någon forma av traditionellt plagg. Även mötena och diskussionerna kring förhållandena på den lokala konstscenen är en grundläggande del av projektet, och att se under vilka förutsättningar konsten existerar. Tengri-Umai Gallery, som de uppförde skulpturen i under sin vistelse i Almaty, hade till exempel blivit sönderslaget när en utställning där tidigare hade uppfattats som kritisk mot regimen i landet. Vilket lett till att galleriet är väldigt försiktigt med att över huvud taget vissa något som kan uppfattas som regimkritiskt.

overland4– Almaty var en spännande stad som har haft relativt hög ekonomisk tillväxt under många år, vilket uppenbaras genom en extrem skillnad mellan rika och fattiga. Det är också en stad inom före detta Sovjetunionen där man fortfarande kan se spår av kommunismen och en byråkratisk mentalitet. Det var till exempel poliser närvaro i de flesta sammanhang och vi var ombedd att hålla sig borta från dem. Ett namn för polisen i Kazakstan är “hookers” eller fiskare, som fiskat för pengarna. Vi fick också höra att en offentlig representant var närvarande vid öppnandet och kontrollerade att inget var kritisk mot regimen.

För ungefär tio år sedan var det mycket debatt om curatorernas roll inom konsten. Utveckling som då var på gång var att konstnärerna mest skulle visualisera curatorernas idéer. I “Overland: London to Beijing” fungerar det också delvis på detta sätt. Samtidigt har curatorerna tagit på sig hela den praktiska processen och en del av visualiserandet, då konstnären inte varit med eller haft något inflytande vid de platser där skulpturerna byggts upp. För curatorerna innebär detta att projektet blir en praktisk övning i konstruktion och kommunikation.

– I både Almaty och Istanbul verkar många reagerat på att vi som curatorer tog på oss en så stor del av det praktiska, som att bygga skulpturen. Men är det underligt? Ödelägger vi kreativiteten i verket eller projektet där av? Eller kanske vår subtila tolkningar säga något om hur maktstrukturen i ett projekt, där vi som curatorer har ett stort ansvar för öppenhet och tolkning, förutom ett ekonomiskt ansvar för den modell som vi hade med oss, och att skulpturen vi byggde skulle relatera till denna modermodell. Frågan är hur det kommer fungera i höst när vi åker till Kina. Kommer projektet utveckla sig mot att har en mer delaktig lokal publik där Rehbergers skulptur blir tolkad friare? Eller kommer även de skulpturer som då byggs upp ha lika stora likheter med moderskulpturen från London? Andra frågor som fortfarande hänger i luften är hur våra förväntningar på projektet motsvarar Rehbergers? Går förväntningarna samman? Är avtalet vi gjorde med Rehberger något som han och vi är nöjda med? Avsikten var att vi skulle tolka modellen och gör en tält/skulptur. Hur speglar våran subtila tolkning verket och projektet? Skulle vi använt mer “lokal” eller till synes traditionella material, för att visa större lokala skillnader?

Även om inte projektet direkt omkullkastar konstvärldens institutioner och upparbetade arbetsätt så finns här en intressant förskjutning och inomkonstnärliga ifrågasättanden. Men även ett finstämt filosoferande över internationella utbyten generellt. Ett fritt undersökande som inte i första hand handlar om att fastslå något utan syfta till eget lärande.

Per Brunskog (text), Overland: London to Beijing (foto)

Frilansande konstskribent och kurator. Huvudsak väljer jag att skriva om konst som nollställer mig, få mig att skåda det yttre omfånget av mitt förnuft. Den första text jag någonsin fick publicerad var här i Konsten.net 2005, sedan dess har det blivit en lång rad texter som skildrat olika företeelse inom den internationella konstvärlden, både för Konsten.net och för andra forum. Hemsida: www.perbrunskog.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *