Publicerad 07 februari 2016 Av I Konstkommentarer Med 15697 Visningar

OMSTart – The Full Story

Rivningen, ombyggnaden, saneringen, vandaliseringen av Slussen – stryk det som ej önskas – har under en följd av år varit en visa i dagspressen, för att inte tala om i sociala medier. Nu, när bataljen tycks vara över och stridsdammet har lagt sig, är det fortfarande inte svårt att hitta upprörda röster i diverse medier. Men något mattare blev diskussionen när Kolingsborg (den centrala, runda byggnaden i mitten av Slussens trafikkarusell) för en tid sedan revs. På något vis kändes det som om en symbol strukit med. Och därmed också en del av motståndet mot hela Slussenprojektet.

Tyvärr kom denna ödesmättade händelse delvis att skymma det faktum att Kolingsborg också sedan tidigt i somras varit scen för Sveriges kanske största graffitiprojekt, med det finurliga namnet “OMSTart”. Somliga har till och med kommit att betrakta graffitin som politikernas alibi för att gå loss på Slussenarkitekturen med argumentet att det som graffitimålarna intresserar sig för i alla fall alltid är dödsdömda byggnader i stadsrummets periferi. Inget kunde dock vara mer fel. “OMSTart” var ett omsorgsfullt riggat måleriprojekt, där eliten av svenska graffitimålare deltog. För att få veta mer om projektet stämde jag träff med tre av deltagarna: Pärra Andreasson (Ruskig), Lars Hjertstedt (Kaos) samt en tredje deltagare som nöjer sig med enbart artistnamnet Fits.

Omstart2

 

Pärra Andreasson är projektets drivande kraft och den svenska graffitikonstens nestor. Han är trött på att ständigt få läsa texter om graffiti som “måleriet som tog vägen från gatan till galleriet”. Framför allt under senare år har graffiti kommit att mer eller mindre kramas ihjäl av konsthandlare och gallerister. Nätet är fullt av osannolika skrönor om ljusskygga figurer som nattetid knackat loss graffiti ur husväggar, för att senare sälja “verken” på auktioner eller galleriutställningar. Pärra är kritisk mot marknadens plötsliga omfamning av graffitin.

– Jag gör fortfarande nästan alla projekt på gatan, och bearbetar inte alls gallerierna aktivt. När jag intervjuats har jag uttryckligen bett journalisterna att inte skriva “från gatan till galleriet”, men lik förbaskat gör dom det. Tyvärr.

Ska man leta efter en pionjär för graffiti i Sverige, så hittar man per automatik Pärra. Även om han själv inte riktigt håller med om det.

– Egentligen finns det inga graffitipionjärer i Sverige. Jag och några andra började härma graffiti kring 1984. Långt senare, sommaren 2015, reste jag till  New York, och hamnade på en festivalen Tools Of War – Grassroots HipHop i Bronx. Där fanns mina förebilder, de som etablerade sig på 60-talet och som fanns på min playlist. Jag har svårt att riktigt kunna avgöra vad det var som fängslade mig, men jag kände mig helt enkelt hemma kulturellt även om jag befann mig ett en stadsdel med enbart svarta människor. Man kan tro att hiphop och graffiti är en svart kultur, men det stämmer inte. Den hämtar sina influenser från en massa olika håll. Att den fått så stor spridning tror jag beror på att graffiti aldrig skaffat sig ett manifest, något som skiljer den från de flesta andra konstriktningar. Visst finns det äldre målare som gärna vill tala om för de yngre hur det “ska” vara, men det funkar inte. Naturligtvis förändras graffitin, men det tar lång tid innan man ser vilken riktning den tar.

417A1602_3

 

Det har nu gått 30 år. Kan man tala om en generationsväxling inom graffitin?

– Inte riktigt, snarare är det så att olika influenser är olika starka under vissa perioder. Tidigare var det impulser från USA som dominerade, men på senare år är det Latinamerika som angivit tonen, och särskilt från länder som Chile och Brasilien.

Du som har egna erfarenheter från området, kan du se någon svensk eller nordisk variant av graffiti?

– Det är svårt att överhuvud taget ha överblick idag. Förr visste alla om det exempelvis gjorts en bra målning i Berlin, även utan Internet. Jag har deltagit i en del nordiska projekt som just haft ambitionen att undersöka om det finns ett speciellt nordiskt graffitiuttryck. Men vi kom fram till att något sådant inte finns. Jag tror att tjänstemännen hos Nordisk Kulturfond blev lite besvikna över den slutsatsen, men så är det. Men jag älskar ju tanken på ett starkt enat Norden baserat på våra länders stora kulturella olikheter. Det är nämligen det som förenar oss.

Lars, du var tidigt involverad i uppkomsten av Omstart. Hur gick det till?

– Textilkonsthantverkaren Kerstin Simonsson fick idén när hon hörde mig i en intervju. Jag fick frågan var jag helst skulle vilja måla. “Slussen”, svarade jag. Kerstin tog genast kontakt med mig, och sedan skickade hon in ett så kallat medborgarförslag till Stockholms stad. Det var 2013.

Pärra fyller ut:

– I vår grupp kom initiativet från Lasse, men många graffare har velat måla på Slussen ganska länge eftersom det är en fin byggnad. Idag är det somliga som inte gillar att vi målade på Slussen, för det uppfattades som att vi var en del av rivningsprocessen. Sanningen är att vi inte alls hade med den saken att göra. Om några politiker tyckte att vårt projekt passade in i deras plan, så ok, men det var absolut inte vår avsikt.

Fits märkte redan från början att projektet släppte loss en massa uppdämd energi hos allmänheten:

– Visst kunde man tolka det som att saker man målar på är lättare att riva, säger han, trots att det egentligen borde vara tvärtom. Graffitimålningar gör byggnader mer värdefulla. När vi drog igång fylldes sociala medier med inlägg om projektet. Till slut var jag tvungen att sluta läsa för det tog alltför mycket tid.

Kerstin Simonsson kommer inte från graffitivärlden, men hon hade jobbat med Lasse i tidigare projekt. Hon drev också projektet “Konstbussen”, som målats av Kaos och Fits, och hon visade konst i samband med Parkteaterns föreställningar. När Kerstin fick avslag på medborgarförslaget kontaktade hon Mårten Castenfors, chef för Stockholm Konst. Han nappade på idén, och tillsammans med Pärra utvecklades konceptet.

– Titeln “OMSTart” kommer från att Slussen är en omdiskuterad plats som man river och bygger i etapper, säger Pärra, och då skulle man kunna måla där i samband med varje etapp, som en ceremoni. Eller som en bild om livet och döden, ett slags begravningsritual. Gatukonst är ju tillfällig, så det passade. Sedan låg ansökan i Stadshuset under två års tid.

Pärra utsågs till projektledare, och bjöd in andra deltagare. Slutligen var de 12-13 stycken i det största samarbetsprojektet i svensk graffitihistoria. De enda regler som gällde var sunt förnuft, ge och ta och att vara generös mot varandra. Pärra såg “OMSTart” som ett stort konstsocialt experiment.

– Jag tycket det var viktigt att man gick in i varandras processer och inte bara körde sitt eget race. Därför hade jag tänk kalla hela verket för “Objektivitet”.

omstart_4

 

Fits uppskattade den öppna modellen som projektet följde:

– Det hade nog blivit annorlunda om det varit en mer kontrollerad process. Nu blev det ett riktigt myrbo av färg. Väldigt intensivt.

Pärra hade en speciell vision för projektet där tanken var att Carolina Falkholt skulle göra en jättelik vagina på taket till Kolingsborg.

Det skulle bli en markering efter år av nolltolerans mot graffiti. Det bästa var att hela byggnaden blev vitmålad i början av juni. Det skulle bara vara en grundmålning, men vi målade tre varv för att få det riktigt kritvitt. Och Kerstin gjorde en vit flagga.

Fits minns reaktionerna i sociala medier.

– Vi målade vitt i samband med prinsbröllopet. Till slut liknade Kolingsborg en stor bröllopstårta. Folk tog bilder av den och lade upp dem på Instagram med photoshoppade jordgubbar ovanpå.

Det tog inte lång tid innan Kolingsborg i graffitikostym var den vanligast förekommande arkitekturbilden i sociala medier. Det betydde att målarna hela tiden var omgivna av nyfikna förbipasserande. För Fits var det både på gott och ont.

– Jag fick ibland fejka genom att bära en hörsnäcka i öronen och låtsas att jag inte uppfattade vad folk sade. Annars hade jag inte haft tid att jobba. Nästan alla som kom förbi hade sin egen åsikt om projektet.

Stockholmspolitikernas nolltolerans mot graffiti försvann förra året. Men det kommer att ta många år innan de psykologiska effekterna av nolltoleransen ebbat ut. Lars ser dock förhoppningsfullt på framtiden.

– Jag tror att klimatet är öppnare nu, inte minst efter vårt projekt. Folk kan se vad som verkligen går att göra.

Pärra är inte lika övertygad om att det blir en stor skillnad jämfört med tidigare.

– Alla som bjöds in till “OMSTart” är människor som jobbar på varje dag, oberoende av vad som händer. De målar för att de måste måla, med eller utan nolltolerans. Men de som drabbats hårdast av nolltoleransen är ungdomarna, de som inte haft några kontakter och inte kunnat komma till tals.

MG_2118_5

 

“OMSTart” tillhör nu den samtida konsthistorien. Så frågan är vilka erfarenheter man kan ta med sig från projektet? Pärra är inte odelat positiv.

– Jag har reagerat på att det inte skrivits något seriöst om projektet, säger Pärra. De som försökt har oftast nöjt sig med att låta någon ”specialist” föra fram sin egen åsikt. Ingen har varit intresserad av att prata med oss som verkligen jobbade där.

Varken Pärra, Lars eller Fits tror att de skulle jobbat annorlunda om de fått chansen att göra om projektet. Men Pärra har en punkt kvar på sin önskelista.

– Jag skulle vilja fortsätta att utveckla själva idén om att graffiti kan vara något mer än bara färg på väggen. Carolina (Falkholts) konst har gjort att man verkligen börjat prata om innehåll i graffiti. Jag tror att “OMSTart” har gjort graffiti folklig och avdramatiserat den. Graffitimålarna mår bra av att man börjar diskutera innehållet i deras verk.

En mindre välkommen konsekvens av “OMSTarts” succé var att den mer obskyra delen av konstmarknaden visat intresse för verket. Fits blev nyligen kontaktad av en konsthandlare.

– Han ringde mig i samband med rivningen och undrade vad som skulle hända med utsidan. Till slut kröp det fram att han var nyfiken på om man kunde ta med sig vad man ville…

Den förhoppningen kom dock snart på skam. Stockholms stadsmuseum har tagit hand om vissa delar av verket, men resten ägs formellt sett av byggföretaget som rivit Kolingsborg. Fits sörjer inte det.

– Vi som jobbar med graffiti är ju vana vid att allt förr eller senare försvinner. Det blir ju som med performance, där själva dokumentationen är det enda som blir kvar när verket är borta

Efter “OMSTart” har alla tre fått frågor om att göra riktigt stora verk på andra ställen, även i Stockholm där det tidigare inte funnits något intresse för graffiti från fastighetsägarna sida. Men mest av allt saknar Pärra diskussionen mellan konstfältets aktörer om projektets ideologiska konsekvenser.

– Det offentliga samtalet kring Slussen och nolltoleransen var viktiga ämnen, liksom folklighet en,eftersom så många såg verket. Men det som behövs är ett samtal om vilka slags bilder som ska få finnas i det offentliga rummet. Är det bara tags och reklam som ska få förekomma? Har man varit aktiv i konstvärlden och diskuterat graffiti? Nej, med få undantag har det inte hänt ett skit. Att man fortfarande inte fattar kopplingen till måleriets historia är underligt. När vi varit runt och pratat om graffiti i konstföreningar så är det de äldre medlemmarna som verkar mest intresserade, kanske för att det är måleri vi sysslar med. Den känner helt enkelt igen sig.

Anders Olofsson

Foto: Caroline Jensen

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.