Väggarna fanns nämligen innan oss, säger bergspassagen, säger skogarnas tjocka buskar och träd, säger korallreven, säger den djupa grottan, säger kratern. Så skriver Max Ockborn i sitt manifest Något om hur vi kan lära känna väggarna bättre, där han går i dialog med Karin Boyes dikter Hemlös och Idea. Han införlivar utställningens ambition att förhålla sig till huset som rymmer konsthallens väggar och till Karin Boye, som växte upp i dess närhet.
I grupputställningen Om dessa väggar kunde tala har väggarnas berättelser med konstnärernas hjälp tagit över rummen. De har överskridit sin egen funktion, den som upprättar gränser mellan rum.
Min kropp blir stor bland skulpturerna och installationerna. Jag tvekar innan jag går in i rummet med tyglappar på golvet, blir medveten om smutsen på skorna och vätan i gruset utanför Fullersta gård. Jag verkar stå mitt i Simen Godtfredsens pågående arbete med att frigöra sina väggars berättelse. Med viss upphetsning visar Godtfredsens skulpturer upp sitt narrativ, från att vara funna objekt som flyttat in i hans ateljé till tiden då de återuppfunnits genom att sättas samman på nytt av konstnären. Rummen är fyllda, jag får svårt att sära ut och se objekten var för sig men då sker långsamt något oväntat, jag börjar känna mig betraktad av skulpturerna.
I rummet intill möts jag av ljuset från Jenny Paléns installation som också den tar mycket plats och gör rummet litet (överst). Här är det svårt att värja sig från känslan av att det är för sent, att katastrofen redan har skett. En elakt stark lampa lyser som en utbränd sol bakom en förgiftad himmel och ett rosa hav. De bandagerade solstolarna är tomma men någon har varit här, solglasögonen har lämnats kvar. Bredvid mig på vardera sida står lämningar vars betydelse gått förlorad, som om de själva glömt vad de en gång var till för. Bakom en av skulpturernas vägg hittar jag en lapp, en slags avsked, den slutar så här: rullar in mig i bubbel av plast/ och flyter ut på öppet hav/ kanske du kanske jag/ plockar upp en vandrares stav. Det är svårt att inte tänka att det är uppvärmningen av planeten som yttre gräns och vägg som talar i den här installationen.
I rummet intill glänser Max Ockborns målningar och skulpturer, tjocka lager av lack har trängt ut ur väggarna. Till måleri omvandlade dofter av varmkorv med senap och ketchup, sånt av det mer intima slaget som sitter i väggarna. Jag både känner igen mig och inte, det är lite som när njutning också känns som skam. Ur den både påträngande och undanglidande glansen reser sig en lätt hotfull skulptur som påminner om ett troll.
På andra våningen återfinner jag en av Simen Godtfredsens skulpturer, en stor form i plast, funnen och monterad på en ställning. Här har den mer utrymme kring sig och jag kan betrakta den i fred, det ser ut som om den en gång var ett lock på en takbox som har lossnat från sitt sammanhang, öppnat sig och nu självbelåtet vakar över rummet med Tova Mozards videoverk Psychic.
Den rörliga bilden är en utvidgning av Mozards fotografier, jag känner igen hennes motiv. I filmen vilar kameran på olika skyltfönster, yttre väggar med de för USA klassiska neonskyltarna som erbjuder sina kunder ett mediums inblick i de inre lagren, förbi väggarna om man så vill. Siarnas röster spelas upp och de förkunnar myndigt och rätt påstridigt hur illa ställt det är med konstnärens inre, men det ska finnas hopp även för henne.
Bilderna växlar till en ”Family Arcade” med fasad i blått ljus, en familjens spelhall i vars insida konstnären ensam spelar flipper och sjunger Love me tender på karaoken. Det finns en slags tröst i filmen, en av siarna har en annan ton, hon säger, på ett ungefär: Din ångest är din integritet, din längtan efter sanning, din längtan efter närvaro. Kan du låta tårarna vara? Det är bara tårar, ibland behöver vi tårar som vi behöver regn. Jag tycker om dig. En respektfull vägg mellan den som talar och den som talas till är upprättad och med den, en öm bekräftelse. I en scen kommer det ingen kula ur spelet, Mozard trycker inte på start och vänder blicken bort från Elvistemat på flipperspelet.
I rummet intill har Marie O’Connor ställt ut sina objekt som ska bäras på kroppen. De är omöjliga att fungera normalt i, de ställer till det. Upplagda på ett bord i mitten av rummet förblir de abstrakta skulpturer men fotografierna på väggen visar upp människor iklädda skulpturerna eller formerna. Betraktaren erbjuds en dubblering av objektet som om det är just det O’Connor vill visa upp, väggen som reser sig mellan subjekt och objekt.
Jag slår mig ner i kaféet för att komma undan min stora kropp. Det har börjat skymma och jag ser ut mot utställningsrummen i fil. Med hjälp av mörkret utanför och belysningen inne i rummen verkar Ockborns glänsande troll störta in mot Paléns förgiftade horisont. Jag ser ett annat slags utsnitt där väggarna, upplösta för ett ögonblick för en glimrande dialog med varandra.
Fullersta gård är en viktig plats. Konsthallens väggar bär upp sig själva, dess historia och Karin Boyes ursprung i trakten härbärgeras här. Men försöket att integrera Boyes akvareller och citat ur Kallocain fungerar inte riktigt utan känns lite pliktskyldigt. Boye hamnar ovanpå utställningen, förutom när hennes dikter relateras i Ockborns manifest. Konsten behöver inte bära upp huset, den kan befrias den uppgiften. Vikten av konsthallar utanför stadens kärna, söder om Slussen kan i sig inte nog understrykas.
Emma Warg
Fullersta gård, Fullersta Gårdsväg 18. Utställningen pågår 9 november 2019 – 9 februari 2020
