Publicerad 25 oktober 2018 Av I Recensioner Med 470 Visningar

Nya Nationalmuseum (1)

Att återställa i ursprungligt skick innebär både en vinst och en förlust – det är restaureringens dilemma. Den nya bibelöversättningen ger en trognare version av originalet men samtidigt förlorades levande vändningar och uttryck som blivit en del av vår kultur. Och stilrena restaureringar av byggnader resulterar ibland i så kallad ”professorsarkitektur” som riskerar att beröva dem deras organiska liv – det slog mig vid mitt senaste besök i Chartres. Är ursprunget alltid ett rättesnöre?

En sådan förlust drabbar knappast den omsorgsfulla restaureringen av Nationalmuseum (utom att den stora hörsalen har offrats). Jag följde ett tv-program om den mödosamma renoveringen och det slog mig att nästan ingenting sades om byggnadens grundläggande funktion: att presentera och levandegöra konsten. Man verkade i stället fullt upptagen av tanken på att återställa husets ursprungliga skick. Och resultatet är utan tvivel imponerande och de publika reaktionerna hänförda.

Ändå har jag ett par kritiska fotnoter. En tur genom museet blir en vandring där den ena starka väggfärgen efter den andra avlöser varandra i sal efter sal, kabinett efter kabinett. Färgsättningen sägs vara inspirerad av arkitekten Stülers ursprungliga plan från mitten av 1800-talet. Ofta kan det fungera bra, som i toner av duvblått eller terrakotta men i några fall blir det mer ett störande buller – jag tänker på ett par salar i bedövande gult eller 1800-talssalen i stark turkos som bildar en rent brutal bakgrund till ett koloristiskt finstämt landskapsmåleri av Monet och Hill eller ett stilleben av Cézanne.

Må vara att det såg ut så på Stülers tid men är den ursprungliga färgsättningen verkligen en evig norm? Har inte modernismen lärt oss att det finns andra presentationsformer som bättre kan framkalla verkens konstnärliga kvaliteter? Jag tror det var Olbrichs radikala Wiener Secession som vid förra sekelskiftet lanserade den vita utställningsväggen. Jag menar inte att NM ska förvandlas till den vita kuben men att väggen ska tjäna som konstverkens bakgrund, inte en störning i synfältet. Jag vill minnas att Museo Correr i Venedig resonerade så när man restaurerade Bellini-salen i det gamla palatset. Utställningsformer måste ständigt omprövas och förändras. Och den äldre konsten kan bli synlig på nytt i moderna presentationer, också i ett gammalt museum.

NM har valt en salongshängning där tavlorna hänger tätt intill varandra som på Stülers tid. Jag förstår att man till invigningen ville bulla upp allt man har – kanske ersätts det efter hand av en glesare hängning och friare golvytor. Men jag är tveksam till att blanda bildkonst med konsthantverk och design, de inbjuder trots allt till olika slags blickar, olika slags uppmärksamhet, båda i egen rätt. Greppet kunde ha begränsats till någon sal som en pedagogisk modell för ett kulturhistoriskt fågelperspektiv. Nu blandas konst och brukskonst i sal efter sal så att iscensättningen till slut mest liknar auktionsvisningar på Bukowskis och Auktionsverket utan att egentligen kasta något nytt ljus över vare sig konsten eller brukskonsten. Det uppstår ingen dialog. Tänk om Moderna Museet skulle ackompanjera sina samlingar med tidstypisk brukskonst och fylla salarna med Mies-stolar, PH-lampor, Josef Frank och Ikea – det skulle knappast tillföra något.        

Ett pinakotek bör erbjuda det slags ostörda, minutiösa konstbetraktande som Rilke ger exempel på i sitt timslånga studium av ett par Cézanne-målningar. Ja, kanske ligger det något i Ad Reinhardts paradox: ”Art is art-as-art, and everything else is everything else”.  Det kulturhistoriska historiska perspektivet, som självklart är viktigt, utvecklas bättre i utställningsteman och katalogtexter.

NM har dukat till fest och med friskt mod återställt presentationsformer från byggnadens ursprung. Naturligtvis kan inget vara fulländat redan på premiären och med tiden kommer säkert mindre lyckade arrangemang att omprövas och förnyas.

Peter Cornell

Foto: Anna Danielsson, Bruno Ehrs, Magnus Bons. Nationalmuseum, Blasieholmen

Peter Cornell är tidigare professor i konstens teori och idéhistoria på Konstfack och Kungl. Konsthögskolan. Konstkritiker och författare till Den hemliga källan, Paradisets vägar, Gemensamma rum, Saker, Mannen på gatan och Öppningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.